Världsfrånvända moderater handfallna inför pensionschocken

De senaste dagarna har SvD granskat det nya pensionssystemets effekter för kvinnorna. Genom att begära ut statistik för alla personer födda 1954 (60 år i år) har SvD kunnat se hur det nya pensionssystemet slår mot den första årskull som helt omfattas av detta system. D v s de som vid 44 års ålder ställdes inför fullbordat faktum att de inte skulle omfattas av regeln att räkna de bästa femton av trettio jobbade år utan där pensionen i stället räknas över hela arbetslivstiden.

Summa summarum så kommer en majoritet av kvinnorna att omfattas av garantipension, d v s deras pensionsunderlag är så lågt att de inte ens når upp i lägsta pension utan staten får skjuta till pengar. Orsakerna till detta är främst att kvinnor alltid är dom som tar störst ansvar för det obetalda arbetet. De jobbar deltid och jobbar inom kvinnodominerade låglöneyrken (där det ofta är enklare att förena arbete och familj). De blir lönediskriminerade och värdediskriminerade och tar ut större delen av föräldraledighet och vab. En sjuksköterska som jobbat 40 år får i Svenskans exempel 10 150 kr netto i månaden INKLUSIVE tjänstepension. Det ligger ett antal hundralappar under den nivå (10 800 kr) som EU slagit fast utgör gränsen för när man riskerar fattigdom.

Vad ska då regeringen göra åt detta? Ingenting så klart. På frågan vilket råd socialförsäkringsministern har att ge dessa 60-åriga kvinnor svarar Ulf  Kristersson (M) inte "dom kan väl äta briocher" men väl

"Man ska vara försiktig med råd men jobba vitt, jobba heltid och jobba ett helt yrkesliv."

Känn på den, ni 60-åriga kvinnor som ställt upp med ert obetalda arbete och lågavlönade yrkesarbete så att samhället sluppit lägga så mycket pengar på barn- och äldreomsorg, så att den offentlig sektorn kunnat kosta så lite som möjligt för skattebetalarna. Dessutom får ni betala högre skatt, procentuellt sett, än de som fortsatt jobbar. För det ska, enligt Fredrik Reinfeldt (M) and his merry men, löna sig att jobba.

Dra åt helvete.

Inställningen till kvinnlig pensionärer är så världsfrånvänd att man påminns om Rousseaus tal om den stora prinsessan som inför folkets lidande tyckte dom kunde äta briocher. Inför denna kommande pensionschock står politikerna handfallna. Nästan så man hoppas att alla dessa 50-talistkvinnor gör revolution.

Min farfar, ett ensamkommande flyktingbarn

Det är när jag läser denna krönika i SvD som jag inser att min farfar måste kunna beskrivas som ett ensamkommande flyktingbarn. Med SD-svansens ord var han ett "skäggbarn", om än inte skäggig. Farfar växte upp i ett torp från 1600-talet, fyllt av syskon, mamma, pappa, piga och, ibland, mormor. Mormor som blev änka då maken, den indelte soldaten, dog på repmöte. Hon blev utslängd på vägarna med en handfull barn och ett på väg. Tvungen att se de äldre barnen bortauktionerade. Fattighuset som enda fasta punkt, tills dess grannsocknen tillät henne uppehålla sig i dotterns, farfars mammas, socken. Då bodde hon ibland hemma hos dottern och hennes familj i torpet med två rum och pyttekök.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet försvann alltfler värmlänningar till Nordamerika. 1,3 miljoner svenskar utvandrade från fattigdom och religiöst förtryck till vad dom hoppades skulle bli en bättre tillvaro. En femtedel av dem kom tillbaka.

Min farfar hade en kompis som redan åkt iväg, och som skickade biljetter till resan över Atlanten. Så, som 17-åring, kort innan skottet i Sarajevo gav sig torparpojken iväg. Han lämnade sina föräldrar, den två år yngre favoritsystern Lisa och alla andra syskon, dom var sammanlagt tolv varav nio levde till vuxen ålder. Innan han for gick han och Lisa till  fotografen och tog kortet här ovanför, för att dom skulle ha ett minne av varandra. Man kan gissa att Lisa fick låna hatten av fotografen och att farfar bara hade ett par skor. Farfar tog sedan tåget till Göteborg. Ombord mötte han ett sällskap med vilka han började prata. Något som skulle visa sig klokt, för väl framme vid båten krävdes 17-åringen på bevis för att han var myndig och hade rätt att ge sig iväg utan föräldrarna.

De nyfunna vännerna från tåget klev fram och sa: - Han är med oss.

Och med dessa ord kom min farfar med båten mot Hull för vidare färd till New York City. Under de kommande tjugo åren kom farfar att jobba i Kanada och norra USA, i skogen och i gruvsamhällen. Ett tag grävde han guld i Alaska. Vad som hände under denna tid är svårt att veta, de flesta av hans brev hem är sedan länge borta. En guldklimp finns kvar och foton från tiden i gruvsamhället i Idaho. Och berättelserna om pengarna han skickade hem. Eller hur hans äldste son Åke, min pappa, i skolan skulle komma att skriva uppsats om "sin halvbror", indianen.

Under åren i Nordamerika hann farfars bror Axel och pappa Johan dö. Utan att farfar fick chansen att säga adjö. När modern började bli gammal bestämde han sig för att resa hem, tillfälligt, för att träffa henne en sista gång. År 1934 klev han åter i land i Göteborg. Här hemma hade staten beslutat om AK-arbeten så farfar skickades snabbt iväg att bygga väg i Småland. Där på vägbygget hände det som kom att avgöra släktens framtid, att den blev kvar i Sverige, inte som "halvblod" i norra USA. Farfar blev kär i kokerskan, min farmor. Och ett år senare föddes min pappa, vilket för alltid stängde möjligheterna att ge sig av tillbaka till gruvsamhällena på andra sidan Atlanten. Farfar blev del av den femtedel som kom hem igen. Hans upplevelser i Amerikat blev med tiden till illustra berättelser om indianska halvbröder som blivit kvar där borta på andra sidan.

Närmare en miljon svenskar blev kvar, gifte sig, skaffade barn och idag gör vi underhållning av dessa svenskättlingars sökande efter sina svenska rötter. Det tål att tänkas på när vi idag debatterar vilka som ska få komma hit eller inte.

Är Sverige rasistiskt?

I veckan som gick slog Göta hovrätt fast att kvinnor med asiatiskt utseende får finna sig i att tas för prostituerade. En krogägare i Växjö hade, enligt egen uppgift, haft problem med att kvinnor med sydostasiatiskt utseende sålde sex på hans krog. För att komma till rätta med detta valde krogen att neka kvinnor med sådant utseende tillträde. När en grupp väninnor skulle gå ut för att roa sig en kväll fick dom helt enkelt vända i dörren, med hänvisning till just att krogen haft problem med prostituerade med, förmodat, samma ursprung som kvinnorna.

"Det var så pinsamt. Alla tittade på oss. Vi skulle bara gå ut och äta, dansa och dricka lite som vanliga människor, berättade en av kvinnorna."

Jag har inte läst domen men det verkar vara åklagaren som drivit ärendet som olaga diskriminering enligt brottsbalken. Enligt media så har både tingsrätten och hovrätten kommit fram till att krögaren hade ett berättigat syfte att neka kvinnor med sydostasiatiskt utseende, för att hindra prostitution. Det finns faktiskt bara ett sätt att tolka rätten, som att alla kvinnor med sydostasiatiskt utseende är potentiella horor och att horor får nekas tillträde till krogar. (Man undrar faktiskt lite över rättens ledamöters erfarenheter här...) Rätten anser helt uppenbart inte att det faktum att krogägaren helt utgått från deras etniska tillhörighet när han nekat dem, att detta utgör diskriminering med hänvisning till just etnisk tillhörighet. Medan detta borde utgöra ett exempel 1A på just diskriminering enligt åtminstone diskrimineringslagen. (Kanske kvinnorna borde driva ärendet själva i stället?) Kvinnorna har missgynnats i och med att de nekas tillträde, de har befunnit sig i en jämförbar situation, vita kvinnor och män eller thailändska män nekas inte tillträde (det skulle således även kunna vara könsdiskriminering). Missgynnandet har skett med direkt hänvisning till kvinnornas etniska ursprung (antaget genom deras utseenden).

Samtidigt, i en annan del av Sverige, sitter två vita, medelålders män och skriver på DN Debatt att rasismen i Sverige är en myt. Att det inte alls förekommer omfattande strukturell rasism och diskriminering av personer med utländsk bakgrund, utan kanske bara en och annan enskild rasist. Som om domstolars utpekande av kvinnor med sydostasiatiskt utseende som prostituerade inte är strukturell rasism. Som om svenska kvinnor skulle nekats tillträde med hänvisning till att det funnits kvinnor med svenskt utseende som sålt sig på krogen i fråga. 

Och samtidigt slår svenska FN-förbundet fast att rasismen i Sverige ser ut att öka. 

Svält, när de rika får bestämma

 "Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania. Denna förunderliga stad som ingen lämnar utan att få märken av den."

Så börjar Knut Hamsuns bok Svält (Sult på norska). När nu norska stortinget beslutat om att kommuner i Norge ska tillåtas förbjuda tiggeri påminns jag om dessa ord, och filmen med Per Oscarsson som den svältande Pontus.

Det var på den tiden Sverige hade tiggeriförbud. När lösdriveri skulle bekämpas. Jag tror att jag skrivit om det tidigare på bloggen men min farfars mamma visste allt om denna lagstiftning. När hon var i femårsåldern dog hennes far, den indelte soldaten Anders Gustafsson Svärd. Han drog på sig lunginflammation på ett repmöte och klarade inte detta. Familjen drevs från soldattorpet och barnen auktionerades ut till lägstbjudande. D v s den bonde som krävde minst i ersättning av socknen fick ta barnen som arbetskraft. Ungefär samma system som när kommunerna driver förskolor idag, fast barnen slipper jobba.

De äldre barnen fick således tjänst som drängar och pigor. (Ingen var över 13 om jag minns rätt.) Farfars mamma var för liten, liksom något yngre syskon och det som var på väg. Så de fick bo med sin gravida mamma på fattighuset. Senare kan man läsa i fattigstyrelsens protokoll att Visnums socken (där soldattorpet låg) skulle ersätta Rudskoga socken (där dottern, farfars mamma bosatt sig) för att änkan Svärd skulle ha rätt att vistas på vägarna där, d v s att tigga sig fram.

Det innebär att socknarna i 1870-talets Värmland var mer mänskliga än norska regeringen. Den borde skämmas, tamme fan.

Rekommenderar läsning av Hamsuns bok, och för den som inte orkar läsa böcker kan man se filmen med Per Oscarsson, denna briljanta skådespelare som tyvärr gick ett helt annat förfärligt öde till mötes än att han tvingades svälta ihjäl på Oslos gator.

Fredrik Reinfeldts uppväxt i Spånga

I förrgår kom återigen Fredrik Reinfeldts uppväxt i Bromsten upp, när han intervjuades av psykotearapeuten Poul Perris i SVT:s program Nyfiken på partiledarna. Reinfeldt beskrivs som uppväxt i Bromsten, "mellan Tensta och Rinkeby". Denna beskrivning används även i Dagens Nyheter.

Nåja, det här med geografi är ju inte alltid så lätt. Det stillsamma område, bestående av villor och bostadsrätter, som utgör Bromsten ligger inte ens med god vilja mellan Tensta och Rinkeby, utan snarare söder om Rinkeby, mellan Rinkeby och Flysta. Söder om Bromsten löper järnvägen och de som ska resa till området tar ofta pendeln till Spånga station och går sedan över järnvägen. Ska man till Bromsten med bil brukar det vanligaste vara att man kommer endera från Lunda industriområde eller kör in vid avfarten mot Sundbyberg på Ulvsundavägen.

Jag vågar påstå att man förmodligen kan leva ett helt liv i Bromsten utan att ha något med vare sig Tensta eller Rinkeby eller dess invånare att göra.

Till saken hör att Reinfeldts barndomsgrannar Tensta/Rinkeby inte var närmelsevis så socialt belastat som idag. Första inflyttningen skedde 1967 och området stod klart 1972. Inflyttning i Rinkeby skedde mellan 1969-1971. När Reinfeldts flyttade till Bromsten var Tensta alltså i princip nybyggt, med nya moderna lägenheter och fungerande förortscentra. Reinfeldt är född 1965 i Österhaninge, men flyttade strax därpå med familjen till London där fadern Bruno under två år jobbade som konsult för Shell. När familjen återvände till Sverige bodde de först i en lägenhet i Handen, innan de flyttade till ett radhus i Bromsten. Exakt när detta var har jag inte lyckats klura ut men vi kan väl gissa på slutet av 1960-talet, när unge Fredrik var i tre-fyraårsåldern. 1979 flyttade den 14-årige Fredrik och hans familj till villa i Täby. (Källa angående Reinfeldt: Wikipedia)

I tio år bodde sålunda den blivande Moderatledaren granne med ett nybyggt hyreshusområde fyllt med mestadels etniska svenskar. Jag tror vi ska vara försiktiga att dra för höga växlar på detta...

Bland dreglande män och hånskrattande badvakter

Efter att ha sett första delen av Belinda Olssons tredelade serie om feminism, huruvida denna gått för långt, kan jag konstatera att Olsson skickligt undvek att ställa en enda fråga som kunde förklarat kvinnors underordning i förhållande till män. I stället handlade hela programmet om vad feminister gör fel, vad kvinnor gör fel, och att Olsson själv inte känner sig besjälad av vissa feministers kamp, fast hon fick det att framstå som om det rörde alla feminister.

Hon lägger ord i munnen på hjärnforskaren Martin Ingvar. När han säger att variationerna inom könen är större än mellan säger Olsson att skillnaderna mellan könen är betydliga. När Ingvar säger att pojkar behöver stöd att utveckla vissa sidor, som de enligt honom inte har naturligt, förmår inte Olsson att koppla detta till förskolan hon just besökt, där man arbetar med exakt detta, att hjälpa barn, oavsett kön, att utveckla alla sina sidor.

Jag har väldigt svårt att se min treårige vän och systerson F i Ingvars och Olssons värld. F är en fin och stark liten kille som älskar att ta i. Han skottar snö och krattar löv med stor energi och hjälper till att ta hand om sin lillebror, J, sju månader gammal. Så snart F varit ifrån J någon timme, t ex när J sover middag, känner han stort behov av att krama och pussa sin lillebror. Lillebror skiner upp och sträcker ut armarna och ger F en blöt puss på kinden. Har F eller J varit ute är första frågan när dom återses hur det är med lillebror. F älskar böcker, apropå detta att pojkar "inte kan koncentrera sig". Han kan sitta länge för att höra historier om Grodan Nisse eller Barna Hedenhös och när sagan är berättad kommer uppmaningen: - Igen! Baka och laga mat är kul och i födelsedagspresent fick han en dammsugare av Moster och B, som han med stor frenesi suger upp små, små flirtkulor med.

Det ska sägas i sammanhanget att F inte går på en genuspedagogisk förskola, hans föräldrar är inte några fundamentalistiska genustalibaner, så som genusmedvetna föräldrar ibland framställs, utan högst vanliga medelklassakademiker som försöker ge sina barn valmöjligheter.

Olssons program lyckas inte en enda gång sätta fingret på könsmaktsordningen, inte ens definiera begreppet feminism. (Att män och kvinnor som grupper inte är jämställda, fortfarande till kvinnors nackdel, även om det finns områden där också män lider av könsmaktsordningen, och att man vill göra något åt detta för att uppnå jämställdhet på livets alla områden.) Ett tre timmar långt program som inte klarar att ange den vedertagna definitionen av det programmet säger sig vilja granska. Detta är public service i "världens mest jämställda land" 2014.

Bottennappet i programmet är nog ändå när Belinda Olsson ska bada topless på Aquakul i Malmö. Stan bestämde sig för att om det nu är OK att bada topless på Ribban och kallbadhuset så ska det vara det även på varmbadhuset. Olsson intervjuar killen i receptionen som säger att sedan det blev tillåtet att bada topless även för kvinnor så har knappt några kvinnor gjort det. Han anger som orsak att de blir ansatta av män och pojkar. Detta ser man på SVT:s film, de två kvinnorna i bubbelpoolen, en toplessaktivist och Olsson, utsätts för avancerad utstirrning av männen i badhuset. En pappa vänder bort sin lilla dotters blick men stirrar själv som om ögonen skulle trilla ur. Badvakterna står och pekar och skrattar åt Olsson när hon försöker få på sig BH:n igen. En ung man stirrar som om han tänkte gå till attack. Det är definitivt inte ett ställe där jag skulle vara bekväm med att bada topless. Tar då Olsson upp detta manliga, hotfulla stirrande? Intervjuar hon någon av männen, annat än den anställde i receptionen? Nej då, i stället ligger fokus helt på att toplessaktivisterna lyckades driva fram en förändring som ingen kvinna använder sig av. Tolkningen kan inte bli någon annan än att feministerna är helt fel ut, när de i själva verket tagit ett otroligt modigt initiativ till att klä sig som man vill bland sexistiska karlar.

I nästa avsnitt ska Olsson träffa männen, de som feministerna, enligt Olsson, inte gillar. Till exempel ska Per Schlingmann och Ulf Lundell få uttala sig i programmet som ska ge svar på om feminismen gått för långt.

Det finns bara ett svar på den frågan.

Uppdatering: Maria Sveland har sett alla tre programmen och ställer relevanta frågor.

Dagen då individen fick makt över sin arbetsgivare

Idag skriver Svenska Dagbladets ledarsidas Maria Ludvigsson om en debattartikel av Gudrun Schyman (Fi) och Per Bolund (MP). Schyman och Bolund skrev häromdagen om hur jämställdheten gått bakåt under Alliansen. Ledarartikeln idag är så skruvad att det blir svårt att bemöta utan att bli långrandig. Men då jag lovat mig själv att denna blogg ska leva upp till sitt namn under superduperhypervalåret 2014 så är det lika bra att börja direkt.

Schymans och Bolunds artikel fick stort genomslag i media. De baserade sina siffror på uppgifter från riksdagens utredningstjänst. Debattörerna visade att de många jobbskatteavdrag som regeringen genomfört sedan 2006 knappast gynnat kvinnorna. De som varit med ett tag och känner till den allmänna diskursen bland feminister i Sverige vet att feministisk analys pekar på det faktum att kvinnor missgynnas på arbetsmarknaden, lönemässigt och karriärmässigt, till stor del beror på strukturer, d v s hur de flesta kvinnor och män väljer att fördela arbete utanför och innanför hemmets väggar. Fi och Vänsterpartiet är såvitt jag vet de enda partier som driver frågan om delad föräldraförsäkring, av just detta skäl. D v s om män och kvinnor delade lika på ansvaret för hem och familj skulle kvinnor få mer tid till förvärvsarbete. (De skulle dessutom i lägre utsträckning drabbas av s k statistisk diskriminering där arbetsgivare väljer bort en enskild kvinna för att de tar för givet att det är mer kostsamt att anställa en kvinna pga att kvinnor i allmänhet är borta mer från jobbet.) Nu delar inte kvinnor och män lika. Männen tar ut ca 25 procent av föräldradagarna. Enligt SCB:s statistik så tar kvinnor dessutom ett större ansvar för VAB och arbetet i hemmet, något som håller på att jämnas ut, mest genom att kvinnor dragit ner på arbetet i hemmet och i stället lejt ut detta till andra kvinnor. (Undersökningar visar att den tid som friges inte nödvändigtvis läggs på mer arbete utan i stället på att t ex skjutsa ungar till olika aktiviteter.) Kvinnor jobbar dessutom i mycket stor grad deltid. När fackförbundet HTF (numera Unionen) undersökte detta bland sina medlemmar kring 2004 visade det sig att nio av tio deltidsarbetare var kvinnor. Detta lär inte ha förändrats nämnvärt de senaste tio åren, då inga ändringar har gjorts för att stärka rätten till heltid.

Det säger sig själv att detta levnadsmönster påverkar ens livsinkomst.

Maria Ludvigsson slår alltså in öppna dörrar om hon vill tala om för feminister och "vänstern" (där hon tydligen även inbegriper Miljöpartiet) att det är så det förhåller sig. Det vet vi redan. Det är liksom det vi ägnat de senaste tio åren åt att debattera, med bl a Svenska Dagbladets ledarredaktion i andra ringhörnan.

"Det är inte av livet givet att kvinnor ska vara i en viss bransch eller fastna i ett visst inkomstskikt, även om såväl vänstern som högern ibland kan få det att låta så. När Gudrun Schyman (Fi) och Per Bolund (MP) i en debattartikel i söndags (DN 6/1) påpekade sambandet mellan privatekonomi och självständighet var det en välkommen vändning. Jämställdhet har i högsta grad med inkomster och skattetryck att göra"

Skriver Ludvigsson. No shit, Sherlock. Skriver jag. Det feminister säger är att det är just så det ser ut. Det kan inte ens SvD:s ledarsida förneka. Att det inte är givet är ju liksom hela kontentan av den feministiska kampen. Det är ingen som vänt. Detta har varit Schymans mantra sedan hon på allvar började driva den feministiska kampen för över tio år sen. Så ny i arbetsmarknadsdebatten är väl inte Ludvigsson att det har gått henne helt förbi?

"När vänstern debatterar löneskillnader, eller för den delen olikheter överhuvud taget, brukar slutsatsen annars vara hårdare beskattning och större omfördelning. Schymans och Bolunds bryderier kan i stället förstås som att kvinnors skatt inte sänkts tillräckligt eftersom jobbskatteavdragen ”gynnar tydligt män mer än kvinnor”."

Nej, nu ska vi inte bygga halmgubbar här, utifrån egna preferenser. Omfördelning av resurser och en medvetenhet om att ens egna yrkesval bildar strukturer på arbetsmarknaden om många kvinnor väljer likadant, av nöd för att få vardagspusslet att gå ihop, är inte en motsats. Inte heller är det så att kvinnors skatt ska sänkas mer, det är väl snarare så att skattepengarna från början ska användas för omfördelning av resurser, inte för att män ska få mer i plånboken.

"Men om utgångspunkten är att jämställdhet förutsätter ekonomisk självständighet blir bättre ekonomi för fler kvinnor centralt. Då är det den egna ansträngningen och viljan som bör ges större utrymme framför tilltro till stat och offentlig sektor."

Ja, det är utgångspunkten i svensk jämställdhetspolitik sen 1960-talet. I över fyrtio år har vi haft just kvinnors möjlighet att försörja sig själva som ett jämställdhetspolitiskt mål. Det är bara det att det går bakåt och blir sämre, tack vare Alliansregeringens totala nonchalans i frågan. (Sex år med Nyamko Sabuni som ansvarig för jämställdheten hade inte någon direkt positiv effekt.) Det är inte det enklaste att som enskild individ vilja ha en heltidsanställning när ens arbetsgivare inte vill ge en en. Deltidsarbetslöheten hos kvinnor är de facto ganska hög. Eller när regeringen, staten, inte är beredd att skärpa reglerna kring visstids- och deltidsanställningar. Det är inte heller det enklaste att som utbildad lärare anstränga sig fram till en högre lön när yrket rasat från samma nivåer som läkare, advokater och ingenjörer till en nivå där man aldrig under sin livstid kommer upp till en lön över 30 000 kr i månaden. För att kommunen, det offentliga, inte vill betala mer. Lite ansvarstagande från stat och offentlig sektor vore på sin plats om något ska ske. Och det kommer inte möjliggöras genom ytterligare skatteavdrag.

"Särskilt avgörande för löneutvecklingen är arbetstiden. Längre ledighet och frånvaro från jobbet ger oftast sämre utveckling än tvärtom. Rimligt och rättvist. Då föräldraförsäkringen är tämligen generös är det vanligt att arbetstagare med barn har en längre frånvaro, ett sannolikt aktivt och tillfredsställande val, som även leder till bibehållen lön. Att därefter kräva samma löneutveckling som tjänstgörande kolleger är märkligt, men inte helt ovanligt. Då kvinnor tar ut merparten av föräldraledigheten påverkas naturligtvis inkomstnivåerna av hur föräldrarna väljer att fördela ledigheten."

Ja, just det. Se resonemanget ovan. Till detta skulle jag vilja skicka Ludvigsson på en kurs i konsten att skilja mellan lag och enskilda individers eller gruppers "krav". Enligt 16§ föräldraledighetslagen så har man rätt till motsvarande löneutveckling som den man skulle haft om man inte varit ledig. Detta är ett sätt för lagstiftaren (riksdagen) att försäkra att föräldralediga kvinnor och män inte missgynnas genom att halka efter lönemässigt på grund av föräldraledigheten. Staten har alltså ansett att det är viktigt att det föds barn, framtida skattebetalare, och därför måste staten ibland gå in och säkerställa att dessa barn fortsätter födas. För även om nu Alliansen består av en hel del hemmafrukramare och har infört vårdnadsbidrag så rimmar det väldigt illa med talet om en arbetslinje. Dessutom står det helt i motsats till det jämställdhetspolitiska målet att kvinnor ska kunna försörja sig själva, att staten ska betala dem bidrag för att de inte ska jobba och betala skatt. Det blir dåligt med utrymme för skattesänkningar, om inte annat.

"Varje gång vänstern förklarar att kvinnor är dömda till underläge viftar den samtidigt med en större stat och mindre utrymme för den enskilda. De val hon gör blir sekundära och allt hopp står till den politiska sfären."

Högerns naivitet inför marknaden och arbetsgivarnas goda vilja vet inga gränser. Det är alltså arbetsgivarna som ska säkerställa de jämställdhetspolitiska målen, i skön förening med individens fria och fullt möjliga val att bestämma över dessa arbetsgivares rätt att leda och fördela arbetet?

Yeah, right.

Årets film 2014?

Förra året sa jag mig ha läst årets bästa bok redan den 3 januari. (The Bastard of Istanbul av Elif Shafak.) Den höll sig, även i läsandet av fler av samma författare, bl a den väldigt fina Honour.) I år tror jag att det blir svårt för alla andra filmer att slå den film jag såg igår, Det förflutna (Le Passé) av iranske filmskaparen Asghar Farhadi. Filmen har svensk premiär den 7 februari via Folkets bio och ska enligt uppgift visas även av SF.

GÅ OCH SE DEN!

Jag hade inte hört talas om den, om deltagandet i Cannes eller om regissörens förra film, Nader och Simin - En separation (2011), som vann en Oscar som bästa utländska film. Det är väl kanske inte en alltför avancerad gissning att även denna film kommer nomineras av Iran till bästa utländska film.

Vad som i stället lockade mig att se filmen var snarare kombinationen Iran-Frankrike. Vilket gav mig en filmupplevelse som jag inte väntat mig. Från min förväntan på ett lågmält passionsdrama förvandlas filmen framför mina ögon till något mycket större. Ahmad återvänder efter fyra år hemma i Teheran till Paris där hans fru vill skiljas. Frun har sedan tidigare två döttrar, som delvis växt upp tillsammans med Ahmad. I huset finns även nye pojkvännen och hans femårige son. I bakgrunden anas även pojkvännens fru, femåringens mor, som ligger på sjukhus. Mer ska inte sägas för då förstörs upplevelsen.

Med ett manus som mer liknar ett drama i en såpopera lyckas regissör och skådespelare gestalta något unikt, något man sällan ser på film. En närvaro så total att man ibland undrar om det rör sig om en dokumentär, fast det helt tydligt är en berättelse. Den manlige huvudpersonens (Ali Mosaffa) klokskap och livserfarenhet som krockar med den kvinnliga huvudpersonens (Bérénice Bejo) mer spontant utlevande, och något egocentriska, personlighet skulle kunna bli lätt stereotyp men blir det inte, på grund av fin regi och fantastiska skådespelarprestationer. Tahar Rahim som mammans nye pojkvän växer under filmen från en rätt trist och stereotyp kvinnotjusare till nästan hjärtskärande höjder. Scenen där han talar med sin femåring i tunnelbanan kan vara en av de starkaste jag sett på film, i sin både textmässiga och bildmässiga enkelhet.

Och då har jag inte nämnt barnens insatser. Men det lämnar jag till er att njuta av.

Ja, jag är helt enkelt såld och det enda jag önskar är att jag inte sett filmen ensam. Förmodligen "tvingas" jag se om den med till exempel min vän Helena för att det är en film man måste prata om. Och för att vi en gång bodde bredvid en fransk järnväg. Sen kan man gå hem och äta gormeh sabzi, som den serveras i filmen.

Gammal och uttjänt - eller erfaren och värdefull?

Detta blogginlägg handlar om vilken arbetsmarknad vi vill ha och vad vi önskar oss av våra gemensamma verksamheter, t ex inom staten. Jag kommer illustrera det med hur det kan vara att söka jobb som högutbildad, välmeriterad och med lång arbetslivserfarenhet, och som man ofta är när man kan kombinera dessa tre, över 45. Anledningen till att jag använder åldern 45 är att jag och många i min egen ålder vittnar om att det hände något efter 40. Innan dess kom jag ofta på intervju och blev erbjuden jobb jag var meriterad för. När jag vid 40 års ålder valde att avsluta en lång anställning i samband med att fackförbundet jag jobbade på sa upp gamla trotjänare för att anställa nya, unga mer säljorienterade personer* så stod jobberbjudandena och intervjutillfällena som spön i backen. De jobb jag inte fick blev jag till och med uppringd om och fick återkoppling på. Idag, fem år senare, får jag inte ens veta att tjänsten tillsatts. Detta trots att fina meriter lagts till i mitt CV. Men det är inte mig exemplet ska handla om.

I höstas sökte maken, 57, jobb. Ett statligt verk sökte en person som skulle arbeta med internationella förhandlingar inom miljöpolitiken. Jobbet var förknippat med många resor och man fick intrycket av att de behövde en välmeriterad person som vet vad det innebär att förhandla miljöfrågor på europeisk och internationell nivå. Då maken bl a skrivit en avhandling (i statsvetenskap) om förhandlingar av internationell avfallshantering samt arbetat både akademiskt, som forskare och universitetslektor, och praktiskt, fackligt, med förhandlingar så tyckte han sig passa bra in på jobbprofilen i fråga. Utöver detta har han ca 18 års erfarenhet av att ha jobbat inom statlig verksamhet där han forskat om internationella förhandlingar, miljöpolitik m m samt utbildat studenter i bl a internationella relationer på främst C-och D-nivå. Framför oss såg vi att konkurrensen skulle bestå av personer med lång erfarenhet av internationella förhandlingar, det finns ju en hel del sådana både inom staten, fackföreningsrörelsen och den ideella sektorn i Sverige.

Han blev inte kallad på intervju. När så verket i fråga anslog på sin webb-plats att tjänsten var tillsatt begärde vi in merituppgifter för dem som kallats till intervju samt den som fick tjänsten. Innan man beslutar sig för att överklaga till Statens överklagandenämnd eller anmäla diskriminering till facket så bör man, i makens position som vit man utan funktionsnedsättning och med fru**, skaffa sig en bild av de andra sökandenas meriter, kön och ålder. Vi såg fortfarande framför oss att en person 45+ med lång erfarenhet av att t ex ha jobbat inom någon NGO eller inom Regeringskansliet, t ex på Miljödepartementet skulle ha anställts.

Personen som fick tjänsten är 27 år. Hen tog sin magisterexamen i statsvetenskap våren 2013. Tidigare i livet hade hen jobbat inom servicesektorn. Under sommaren vikarierade hen två månader på Regeringskansliet. Innan dess hade hen praktiserat inom det aktuella området inom ramen för sin magisterskurs. Jag gissar att praktik under grundutbildning rör sig om en kombination av arbete, utbildning och tentor. En magisterexamen inom det aktuella området och två månaders arbetslivserfarenhet efter examen trumfade alltså ut en doktorsexamen inom samma aktuella område och 18 års relaterad forskning och arbetslivserfarenhet.

Det torde ju vara ett lätt ärende i Nämnden. Förutsatt att makens förtjänst och skicklighet ansågs större. Här är annonsen ofta vägledande, och denna var ganska luddigt utformad och skulle kunna tolkas lite hur som helst. Meriterande var att man t ex jobbat på Regeringskansliet, vilket inte maken gjort.

När vi så fick merituppgifterna för alla som kallats på intervju visade det sig att i princip samtliga, enligt min bedömning, och jag har viss erfarenhet av sådana bedömningar utifrån diskrimineringslagen, hade bättre meriter än den som fått jobbet. Några jobbade på det aktuella verket, på Regeringskansliet eller andra verk. Många hade erfarenhet av det aktuella området och hade jobbat med detta under många år. Jag kunde lätt plocka ut fem personer som var mycket mer lämpade, av meriterna att döma. Av tolv sökande som intervjuats för två tjänster, där den andra tjänsten var naturvetenskapligt specialiserad och tillsattes med en 49-åring, så har jag lyckats få fram åldern på nio av de tolv. Dessa var vid tillsättningen 29, 49, 52, 41, 27, 30, 33, 60 och 27 år. Tre var alltså äldre än de 45 jag spekulerar i här ovan, varav åtminstone en förmodligen redan innan var tilltänkt för den tjänst som i princip överensstämde med hens CV, vederbörande var redan anställd inom verket. Snittåldern för de intervjuade vars ålder jag känner till var 38,66 år. Min bild är att de flesta sökte samma tjänst som maken, som var samhällsvetenskapligt inriktad. Allas utbildningar och erfarenheter levde upp till kraven i annonsen.

Sammanfattningsvis så anställdes alltså den yngsta av de intervjuade och den med i särklass kortast arbetslivserfarenhet.

Till detta ska läggas det som framkommer under intervjun. Det kan naturligtvis vara så att flera personer erbjudits tjänsten och tackat nej. Eller att de sökande gjorde bort sig fullständigt under intervjun. Om detta vet jag ingenting, det är uppgifter som skulle ha inhämtats av facket om dom valt att utreda ärendet som diskriminering. (Den som inte är medlem i facket anmäler till DO som kan välja att utreda ärendet.)

Huruvida Överklagandenämnden tar hänsyn till vilka som intervjuats för jobbet vet jag inte. Vi valde nämligen att inte överklaga. Inte heller anmälde vi till facket. Med tanke på att i princip samtliga som kallats på intervju hade bättre meriter, i förhållande till annonsens krav, än maken. Möjligen hade vi nått framgång med ett överklagande om Nämnden enbart tar hänsyn till meriter hos den som fick jobbet och den som klagar. Det hade kanske varit enklare om annonsen varit mer specifikt utformad i att man verkligen skulle ha viss arbetslivserfarenhet. Oprecisa annonser är så klart är ett medvetet sätt för arbetsgivare att kunna välja friare.

Med denna historia från verkligheten inom statlig personalförsörjning vill jag sätta fingret på två saker.

1. Vilken arbetsmarknad vill vi ha? Även om det inte är troligt att det var makens ålder som fällde avgörandet just för hans del, i detta fall, så är det svårt att vara rörlig på svensk arbetsmarknad, ju äldre man blir. Det saknas forskning på just området åldersdiskriminering, då det är en relativt ny grund i diskrimineringslagen (2009). Diskrimineringsombudsmannen genomförde för något år sedan en undersökning i samarbete med Karlstads universitet som kan laddas ner här. Rapporten redogör för hur äldre (och yngre) upplevs på arbetsmarknaden. Bilden av äldre som mindre flexibla och långsammare är ganska tydlig. Att de har erfarenheter och kompetens som vida överstiger dem hos 27-åringar uppmärksammas i alltför låg utsträckning på dagens arbetsmarknad.

Inte sällan sägs från högerhåll att det är LAS som är problemet, som håller kvar folk i sina jobb och gör oss oflexibla. Men hur flexibel vågar man vara med arbetsgivare som inte är intresserade av personer som passerat 45? Som väljer den yngsta av alla sökande, oavsett formella meriter. Det kan knappast vara lång uppsägningstid för äldre som gör att arbetsgivare inte vågar anställa dessa, eftersom vi har samma uppsägningstid oavsett ålder. (Om nu uppsägningstidens längd är en issue inom staten...) I stället påstås det vara regeln om först in - sist ut som hindrar arbetsgivare att anställa äldre. Hur detta går ihop med de korta uppsägningstiderna beats me. Nej, det handlar inte om att inte våga anställda, utan om önskan att kunna avskeda. Vem som helst, på vilka grunder som helst. De arbetsgivare som inte vill ha äldre personer, och de är uppenbarligen många, vill kunna göra sig av med dessa, redan anställda. Tror vi dom sedan kommer anställa en ny 57-åring, eller gör dom som ovan och plockar in en 27-åring? Problemet är att detta inte är ett individproblem för den enskilde, det blir nämligen du och jag som får betala för både kompetensbortfall och socialförsäkringar. A-kassan betalar vi förvisso som medlemmar men skattebortfallet och dyrare välfärd drabbar oss alla.

2. Vad vill vi att våra statstjänstemän ska ha för meriter? När man jobbat ett helt liv inom ett kvalificerat yrke borde man ju rimligen vara mer intressant än om man inte gjort det. Tycker vi att det är rimligt att vi sätter studenten eller läraren som ansvarig för en tjänst där arbetslivserfarenhet och erfarenhet av förhandlingar borde vara utslagsgivande? (Notera att maken inte varit på intervju och vi inte vet helt vad tjänsten innehåller, det kan ju vara så att den är mycket lägre kvalificerad än vad som framgår av annonsen, men meriterna hos de intervjuade motsäger det.) Tycker vi det är OK att människor med lång erfarenhet av det aktuella området väljs bort till förmån för en nyutexaminerad utan arbetslivserfarenhet? Tycker vi kanske att formbarhet ska vara utslagsgivande, och mer meriterande än äldre anställda med egna idéer? Och är verkligen dagens nyutexaminerade särskilt formbara? Min erfarenhet, som förhandlare och anställd inom bl a staten, är att man blir mer formbar med åren, lär sig välja sina krig och får en bättre överblick över vad som är viktigt eller inte är det. Min erfarenhet säger mig också att unga anställda, jag var en själv en gång, är rätt hopplösa när det gäller att lyssna till äldres idéer och erfarenheter. Man vet ju så väldigt bra själv. Den gamla klyschan om att ju mer man lär sig, ju mer förstår man att man inte vet har med åren visat sig vara allt annat än en klyscha.

Frågan är vad vi vill ha ut av arbetsmarknaden, både som medborgare, skattebetalare och anställda? När jag började jobba inom facket som 28-åring, långt innan den nya tidens fackföreningar, lärde jag mig en väldigt viktig sak, nämligen att ålder spelar ingen som helst roll. Min arbetsplats var mycket åldersvarierad och för första gången i mitt liv kunde jag säga att mina vänner ibland var 30 år äldre än jag själv. Det har dom fortsatt vara och det är en rikedom jag aldrig skulle velat vara utan. Det har format mig till den medarbetare jag är idag. Kärlek till er alla, unga som gamla!

* I ärlighetens namn så vet jag inte om det var syftet då, men det är ett faktum att en viss kategori människor, de som protesterade mot facket som ett försäkringsbolag, de som hävdade en ideell tanke och satsning på förtroendevalda framför rekrytering av medlemmar var som helst, hur som helst rensades ut. Och att förbundet i fråga idag är större än nånsin om man räknar antal anställda men även kan uppvisa ett ökat antal medlemmar, dock inte förtroendevalda i samma utsträckning. Numera säljer man medlemskap med löfte om att få en kasse julmat som bonus.

** För andra kan det vara aktuellt att jämföra sig på andra grunder. Det är t ex inte så vanligt att man som vit man blir bortvald på grund av sin etniska tillhörighet. Det är det däremot för personer som uppvisar något slags attribut som skiljer sig från det som uppfattas som "svenskt". Om detta finns det avsevärt med forskning. Se bl a denna forskningsöversikt. 

Hur Iittala Store just förlorade en trogen kund och medlem

20 procents rabatt för medlemmar på hela sortimentet.

För bra för att vara sant? Ja.

Idag har jag just lagt en timme på att ta mig fram och tillbaka till Götgatan i hopp om att kunna köpa den där lampan jag länge funderat på. Dock hade jag inte funderat länge nog, vilket jag blev varse när lampan i fråga inte alls ingick i "hela sortiment" utan i friskrivningskategorin "nyheter eller andra erbjudanden".

Och därmed blev det ingen lampa. Heller inga andra produkter. Iittala Store missade i sin tur en försäljning på dryga 4 000 kronor utöver en trogen stamkund. Eller ja, jag hade egentligen tankar på att så småningom, d v s någon månad då vi inte står inför en julhelg, köpa två lampor till båda sovrummen, till fullpris. Så om jag inte låtit mig luras av Iittala Stores reklamkampanj hade jag kanske spenderat nära 10 000 kr i deras butik. Så kommer det inte bli nu.

Och jo, det hade varit smartare att ringa dem innan, eftersom jag hade mina misstankar kring det kryptiska om "nyheter och andra erbjudanden".  Men som konsument är jag ibland lika impulsiv som jag är långsint. Nästa gång jag blir sugen på att handla något från Iittala kommer jag minnas hur korkad jag kände mig idag, och istället att ta vägen förbi Tradera. Det går snabbare och pengarna går med stor sannolikhet till någon som behöver dem bättre.

He used satire

"Jag håller inte med SD på något enda sätt, men..." är en fras man får höra ibland. Ironiskt nog även hos Jag är inte rasist, men.

Folk upprörs över att människor runt om i Sverige använder satir mot Sverigedemokraterna. Det får man göra mot alla politiska partier utom SD. Motivet för att silkeshandskar ska användas mot just SD är ofta att man antar att deras sympatisörer, och potentiella sympatisörer, saknar självdistans och humor. Satiren kommer därför att uppfattas som elakheter och ge sympatiröster.

Så är det kanske.

Men därmed förespråkar alltså satir-beivrarna, som inte gillar SD:s politik, att vi ska begränsa oss och inte rita/dela satirteckningar om denna politik. Som här till exempel, där tecknaren Wisti bjuder på en kommentar till Jimmie Åkessons uttalande i SvD igår om att prata om annat än invandring.

Menar verkligen folk, som vanligtvis är begåvade med humor, att SD:s politik och politiker ska vara en kritik- och humorfri zon? (När dom nu bjuder på så mycket humor själva, som den med Åkesson i BBC, där hans partikamrat försvarade partiledarens dåliga engelska med att det inte alltid är så lätt att prata på ett språk som inte utgör ens modersmål. No shit Sherlock!?)

Satir har annars alltid varit ett sätt att häckla makten. Ibland i kombination med att folket kastat ruttna tomater och gräddiga tårtor på misshagliga ledare för att förlöjliga dem. Ibland genom att avbilda kungen som ett päron eller hänga päron i Bukarests alléer. I Sverige är dock kastande av tårtor förenat med demokratins undergång. Men bara om tårtan träffar en SD-representant. Till och med Dagens Nyheters ledarsida vet ju om att demokratin inte försvann när Bosse Ringholm träffades av en tårta.

Eller är det så att folk, trots att SD faktiskt sitter i en vågmästarroll, med 20 ledamöter i Sveriges riksdag, inte anser att SD är en del av makten?

Man häpnar över denna historie- och humorlöshet. Tur då att Monty Python just meddelat att dom ska göra comeback.

En segregerad skola - när föräldrarna får välja

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) är förbannad. Hans skolbygge visar åter upp stora brister. Något ministern brukar bemöta med att tala om hur upprörd han är, och sedan göra just ingenting. (Se t ex frågan om riksinternaten.) Den svenska skolans uppbyggnad är nämligen skapad för att passa just för Björklunds medelklassväljare.

Ikväll visar Uppdrag Granskning ett inslag där de låtsats vara föräldrar till två tolvåringar. En "svensk" flicka, just hemflyttad från London, mycket studiemotiverad. En pojke med utländskt namn och förälder som bryter, som sägs behöva byta miljö. Inte helt oväntat har fler skolor plats för flickan än för pojken. Och som så ofta med UG hittar dom ett verkligt rötägg som gladeligen uttalar sig. I det här fallet en rektor vid namn Greger von Sivers som berättar om ruttna äpplen och cancersvulster med hänvisning till bråkiga pojkar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (som adhd).

"Jag trodde bara, för jag har ju ingen skolbakgrund... ja, jag skiter i väl dom har för bokstavskombinationer. Det är väl bara att sätta ungarna på plats om det behövs. Men det här var långt utöver det. Och jag anställde bara behöriga lärare då så att det här kommer bli som en 'walk in the park'. Men dom bröt sönder hela skolan. Det var sånt liv hela tiden. Och det som händer då det är att dom fina eleverna slutar och dom andra..."

Vad är orsaken till att sådana som von Sivers kan sitta och bestämma över vilka barn som ska få gå i skolan eller inte? I Sverige har vi drivit det fria skolvalet i kombination med vinstmaximering längre än i många andra länder. Utförsäljningen av skolor till personer som "inte har någon skolbakgrund" har skett sedan Alliansen tog över regeringsmakten 2006 men redan på regeringen Bildts tid så togs beslutet om fritt skolval. (Med Beatrice Ask som skolminister.) Idag krävs varken att vinsten ska återinvesteras i verksamheten eller att ägarna ska veta något om densamma.

Det säger ju sig själv att om man som främsta mål med en verksamhet har ekonomisk vinst för ägarna så är det detta som styr verksamheten. Om vinsten är beroende av att föräldrar väljer att sätta sina barn i, och behålla dem där, just denna skola så kommer ägarna att ställa krav på att verksamheten lever upp till kundernas önskemål.

Lärare får alltså veta att om vi ska behålla företagets kunder, d v s eleverna och deras föräldrar, måste dessa vara nöjda med produkten. Och vad gör kunden mest nöjd, om inte bra betyg och lugn skolmiljö. Föräldrar kan alltså välja bort en skola de inte tycker ger deras barn tillräckligt bra betyg eller tillräckligt god studiemiljö.

Och det gör dom.

Så innan vi upprörs alltför mycket på departement och i TV-soffor ikväll kanske vi ska fundera över när vi senast ställde krav på att just våra barns skolor skulle öka mångfalden, och släppa in fler elever med särskilda behov.

Schenker - för dina kunders synders skull

Schenker. Dom har man tydligen fått för sina synder. En säljare på Tradera skickar mig en vas som är trasig vid ankomst. Jag fotar vasen och beskriver emballaget noga för Schenker som ska ersätta transportskador. Det visar sig att jag skickat formuläret till fel ställe. Jag skickar alla uppgifter och bild på vasen till rätt ställe och får till svar att jag måste fylla i deras privatkundsformulär, med exakt samma jävla uppgifter.

Gör så.

Några veckor senare kommer krav på att jag ska fota inre och yttre emballage. Detta har jag iofs kvar (för jag misstänkte att Schenker skulle bråka om de 110 kronor det kostat mig att få den vas som dom slagit sönder). Men bubbelplast, hur ser det ut, Schenker? Två lager av bubbelplast, är det så svårt att fatta hur det ser ut att ni ska sitta och krångla kring 110 spänn? Bara för att ni hoppas att jag ska ge upp!

Nästa gång någon säger sig vilka skicka grejer via er kommer jag inte att buda. Och jag kommer verkligen inte skicka via er, om det är så här ni behandlar mina kunder!

Avdelning: Jag har annat att göra än krångla med kundovänliga företag!

Dödsskjutningen i Husby - övervåld eller nödvärn?

I veckan kom åklagare Eva Finnés beslut att lägga ner förundersökningen mot den polisman som sköt en äldre man i huvudet i Husby i våras. Polismannen som var under utredning hade hävdat nödvärn och åklagaren hade att ta ställning till om nödvärnet varit brottsligt med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnes betydelse och om omständigheterna i övrigt ger vid handen att det varit uppenbart oförsvarlig att skjuta. Det kan vara bra att hålla i minnet att det är detta som utretts, inte polisens arbetsmetoder. 

Vad var det då som hände? Ja, till att börja med fick åtminstone jag bilden av att polisen slitit upp dörren till mannens lägenhet och utan pardon, på flera meters håll avrättat honom med ett skott i huvudet. Det var nämligen så det lät från många håll. Det faktum att polisen ljög om när mannen i fråga dött tolkades som att man avrättat honom. En något halsbrytande slutsats som man nog bör hålla sig skeptiskt inställd till, hur man nu än ser på polisen och utredandet av polismål. 

Personligen har jag inte tillgång till förundersökningen utan kan enbart gå på vad jag hört på radion och läst i tidningen senaste veckan. Aftonbladet har gått igenom händelseförloppet från den nedlagda förundersökningen och med reservation för att man inte alltid ska tro vad dom skriver så finns kanske inte anledning att ifrågasätta själva vittnesuppgifterna, d v s vad har polisen berättat och, förmodar jag, andra vittnen på plats samt bevisning i form av rapporter, radiokommunikation osv. Refererar nedan Aftonbladet, med vissa egna kommentarer så här: [kommentar]. 

På kvällen den 13 maj hade mannen och hans hustru varit på en pub i Husby. Han hade druckit öl [oklart hur många] och hon en Fanta. När de är på väg hemåt känner sig mannen provocerad av fyra yngre män. [Här går uppgifterna isär angående vem som började tjafsa med vem.] 69-åringen går upp till sin lägenhet, hämtar en Rambokniv och går sedan ner till ungdomarna för att ”visa” den. En väktare tillkallas. Enligt anmälan ska mannen med kniven ha sagt till väktaren att:

– Jag ska döda dig, jag ska skära halsen av dig!

[Här gör sig mannen skyldig till olaga hot, enligt min mening. Eventuellt även hot mot tjänsteman. Hade det varit jag som varit väktaren, hade jag nog gärna sett att polisen plockat med sig mannen från platsen.] 

Polisen kallas till platsen. Först påbörjas förhandling för att få mannen och hans hustru att komma ut från lägenheten. [Här finns bilder på mannen som står och viftar med kniven på sin balkong, och även från en övervakningskamera i porten. Det normala när polisen kommer och ber en att komma ut är i min värld att man lyder. Polisen har våldsmonopol och om jag vet med mig att jag sprungit runt och hotat folk med kniv, även om jag själv tycker det är bara på skoj, ligger det i farans riktning att polisen kommer utöva detta våld mot mig om jag inte ger upp.] 

Mannen och kvinnan vägrar att göra som polisen säger varpå polisbefäl på plats fattar beslut om husrannsakan och att dörren skulle brytas upp. Kvinnan kunde vara i fara.Vid detta tillfälle hade polisen varit på plats i nära två timmar. [Förutom de andra brott mannen var misstänkt för så är det  ju ganska självklart att polisen inte kan åka därifrån så länge mannen springer runt med en kniv och verkar allmänt psykiskt labil. Att psykiskt labila män mördar sina fruar är dessvärre inte helt ovanligt. Bara det faktum att mannen sprungit runt med kniven och hotat skära halsen av uniformerad personal ger anledning att tolka situationen som att han inte är helt hundra.] 

En grupp om fyra piketpoliser går in i hallen och framför dem fanns en stängd dörr till vardagsrummet. På sidorna fanns rum som visade sig vara tomma. Gruppen öppnar vardagsrumsdörren, puttar upp den och backar tillbaka till entrén. ”Polisman 1” som står längst fram i ledet av poliser berättar att han hörde ett ljud som uppfattas som en svordom, inifrån rummet. Han säger i förhören att

– Innan jag ens hunnit tillbaka till entrédörren, alltså i skydd, så kommer kvinnan upp i dörröppningen och det är mörkt i det här rummet.

Han har sin vapenlampa tänd och berättar hur han ser kniven i mannens hand glimma till. Han berättar att han backar, skriker: 

- Det är polisen, visa händerna, backa ut mot min röst!

De vill alltså att mannen ska hålla upp händerna, vända sig om och backa mot poliserna. När han ser mannen skriker polisman 1 

- Kniv, kniv, kniv! 

Kollegorna bakom använder då pepparsprej och kastar en distraktionsgranat som ger ifrån sig sex snabba smällar. Kvinnan viker av in mot köket, polisman 1 går fram emellan dem och mannen står då med kniven, som har ett 20 centimeter långt blad. Uppmaningar att han ska släppa kniven är verkningslösa.

– Han har verkligen låst blicken, han släpper mig inte med blicken. Och så den här, riktigt, jamen alltså, riktigt såhär psykblick liksom och den här kniven högt hela tiden.

Ytterligare två distraktionsgranater kastas in och tolv smällar går av framför mannens fötter. Mannen drar upp armarna lite. Polisman 1 skjuter då ett varningsskott i golvet. Avståndet bedömer han är max två meter.

– Jag ser att det inte är någon reaktion då, så då siktar jag på honom och jag alltså ... vi är ju väldigt nära varandra så jag känner att det här kommer gå snabbt. Jag kommer inte ha lång tid på mig att reagera om han väljer att gå till attack.

Polisman 1 tänker att skottet i så fall måste ha direkt effekt. En ”muskulär” träff räcker inte. Han bestämmer sig:

– Om han kommer närmare än vad han är nu och han höjer vapnet och attackerar mig, då måste jag skjuta, annars kommer jag ha kniven i mig. Så ... ja, jag vet att jag måste få verkan på ... på första skottet annars ...
Enligt polisman 1 tar mannen ett steg framåt och höjer kniven.

– Och jag siktar på huvudet, jag har ett skarpt korn och sikte, och han gör den här rörelsen som jag nyss sa, jag trycker av och hans kropp går ner direkt.

Poliserna förbinder såren i bakhuvudet och påbörjar hjärt- och lung­räddning.

Förhörsledaren undrar om möjligheten att backa ut ur vardagsrummet efter att mannen och kvinnan hade separerats och mannen inte längre var något hot för henne. Var det någon tanke som slog honom?

– Tanken liksom där och då, var att det är jag och han här nu, och att han är motiverad. Han gör ett anfall mot mig och jag känner att någon av oss kommer att över­leva och jag känner att, om jag inte gör någonting nu, då kommer jag att dö.

[Här kan man givetvis undra varför de inte skulle klara att retirera.]

Varför sköt du inte mot underkroppen?

– För att en man står på två meters avstånd, med en stor kniv och jag vet att om jag inte får verkan på det här skottet, så kommer han att lyckas och hugga mig.

Av andra medier framgår att kvinnan sprejades med/träffades av pepparsprej och befann sig i köket när skotten föll. En annan polis ska samtidigt (?) ha skjutit mot mannens ben, men missat. 

Så långt vad som rapporterats i media. Nu till åklagarens beslut. 

Åklagaren har alltså en situation där endast polisen kan berätta om vad som egentligen hände där i hallen/vardagsrummet. Hur situationen uppstått och om polisen haft anledning att göra husrannsakan är inte relevant utan vad hon ska bedöma är, som jag förstår det, om polismannen i fråga brutit mot lagens regler om nödvärn med hänsyn till angreppets beskaffenhet och om omständigheterna i övrigt ger vid handen att det varit uppenbart oförsvarlig att skjuta. Som polismannen beskriver det verkar han ha fruktat för sitt liv. En man med uppenbara problem/ovilja att göra som polisen sagt åt honom kommer med en kniv i högsta hugg, en meter från polismannen, i en trång hall. Inga andra vittnen finns än polisens kollegor. På vilka grunder ska åklagaren hävda att det varit uppenbart oförsvarligt att skjuta. Vad hade hänt om han inte skjutit? Vad trodde polismannen i fråga skulle ha hänt? Det framgår ganska tydligt av utredningen och dessvärre går det ju inte att se in i polisens hjärna och säga att nej, du kände inte alls så här där och då. 

För jo, polisen ljuger kanske. 

Ergo, här har vi en man som springer runt med en Rambo-kniv och mordhotar väktare. På skoj, enligt hans frus uttalande senare. Han vägrar sedan komma ut när polisen ber/beordrar honom. Han viftar öppet med kniven på balkongen. När polisen sedan bryter sig in i lägenheten vägrar han fortfarande ge sig. Jag vet vad jag skulle gjort om fyra piketpoliser siktat mot mig, jag skulle släppt allt och kastat mig ner på golvet. Jag skulle inte ha fortsatt avancera mot polisen med kniven höjd. Särskilt inte efter att det sprutats pepparsprej och avlossats 18 (!) granatskott och ett varningsskott kring mina fötter. Att han fortfarande gjorde detta måste enligt mig tyda på att han var påverkad av något mer än en öl alternativt att han var psykiskt instabil på ett eller annat sätt. Och det var väl ganska tydligt i Varbergsskjutningen i somras, att psykotiska personer inte alltid reagerar, ens på skott i kroppen. 

Änkan tänker överklaga beslutet om nedläggning och hävdar att det rörde sig om en avrättning. Mitt tips är att överklagandet inte leder någonstans, såvida hon inte kan presentera bevis för att det gått till på något annat sätt. Hur nu det ska ske, när hon inte ens var närvarande i rummet. 

Allt detta sagt, så kan man givetvis föra en diskussion om hur polisen ska agera i fall som dessa. Kanske skulle dom försökt förhandla ytterligare, försökt få ut kvinnan ur lägenheten. Men att hävda att dom skulle packat ihop och åkt hem, antagit att en kvinna med en aggressiv man talar sanning när hon säger att det inte är någon fara alls, och lämnat en uppenbart psykiskt instabil knivman mitt bland alla människor, det hade lett till exakt samma diskussion som nu. Att polisen skulle agerat annorlunda om det skett på Östermalm. 

De redan inkvoterade vill inte ha sällskap.

Det var ett tag sen. På nåt sätt har jag börjat sammanfatta mitt tyckande i kortare uppdateringar på Facebook. Men ibland räcker det inte till. Som i diskussionen kring vad som egentligen hände vid skjutningen i Husby. Eller i debatten om "Thomas Quick - seriemördaren". Eller i frågan om könskvotering.

Vi börjar med det senaste, kvoteringsdebatten, som aktualiserades i morse genom en ledarartikel signerad Ivar Arpi på SvD. Arpi oroar sig för att kvotering inte leder till något gott, i själva verket leder det till samarbetssvårigheter. Om brandkåren t ex rekryterar kvinnor och invandrare (genom att sänka sina krav i rekryteringsprocessen) blir de vita männen som redan jobbar där ledsna, för kvinnorna och invandrarna förstör den fina stämning som fanns tidigare. (Ja, vi har ju alla sett Nilecity, hur skulle det sett ut om kvinnor fått vara med där!?) På Twitter får Arpi förklara sig. Han säger att han inte alls tror att kvinnor och invandrare försämrar en arbetsplats men att kvotering gör det. Det är ju bara den lilla detaljen att utan kvotering skulle varken kvinnor eller invandrare finnas på just den här arbetsplatsen. Därför att den redan är kvoterad, därför att kraven är satta utifrån en norm som bara passar vissa människor, snarare än utifrån de krav som ställs på yrket idag. Brandkåren släcker fortfarande bränder och bär tunga slangar, men inte hela tiden. (Och nej, jag tänker inte upplåta kommentarsfältet till en diskussion om att "jag blir hellre räddad av en stor, stark man", så spara er energi till annat.)

Så, om vissa delar av arbetsmarknaden är väldigt könade, ska vi då bara sitta och vänta tills männen på brandstationen en vacker dag (that will be the day) kommer på att shit, vi ska nog ha lite brudar och blattar här på stationen! Arpi, tycks tycka det. Vi, d v s kvinnor och invandrade personer, har tid att vänta på att så sker. Sa den manlige ledarskribenten.

Sen en annan sak, den forskare som Arpi hänvisar till, som kommit fram till att kvotering skapar trist stämning på jobbet är Johanna Möllerström. Arpi kallar henne "Harvard-ekonom" vilket hon ju är, eftersom hon är doktorand i ekonomisk psykologi på Harvard. (Såvida hon inte doktorerat sen denna artikel i Fokus.) Men hon har också suttit åtta år för Moderaterna i Sundbyberg. SvD brukar vara bra på att kalla Ulf Bjereld för S-märkt. Möllerström borde följaktligen kallas M-märkt.

De dubbelmoralistiska antirasisterna

Så var det igång igen då, mediedrevet. Nu är det Omar Mustafa, nyvald partistyrelseledamot i Socialdemokraterna som ska stå till svars. Mustafa har nämligen haft den dåliga smaken att bjuda in två personer som tidigare uttryckt homofoba och/eller antisemitiska åsikter till möte. Syftet är enligt Omar Mustafa själv

"Syftet med att bjuda in dessa talare var i linje med min övertygelse om dialog med väletablerade muslimska föreläsare världen över, utan att för den delen dela alla deras åsikter. På så sätt har jag tyckt att det har varit ett viktigt bidrag till den breda dialogen."

Här tycker Mustafa själv att han brustit. Hans mening är att inga sådana personer bör bjudas in om de inte starkt tagit avstånd från sina tidigare hatfyllda uttalanden.

Där delar jag och Mustafa uppfattning. Man kan välja två sätt att se på det här med öppen och fri debatt. Endera låter man alla komma till tals, oavsett vad de har för ruttna åsikter. Eller så försöker man hyfsa debatten och tar ansvar för att en inbjudan kan ses som  legitimering av dessa människors hatfyllda och intoleranta uppfattningar. Jag ansluter mig till det senare synsättet.

Det är det vanligen inte många som gör. I stället brukar man inte sällan bli kallad antidemokrat om man vill begränsa människors plattformar för att sprida hat och intolerans. Som t ex Maria Sveland när hon vill välja bort vissa debatter med personer hon ändå aldrig kommer kunna nå någon samsyn med, och där debatten bara riskerar att urarta, som blev så tydligt på Grävseminariet i Göteborg den 8 mars i år. Hur många stod upp för Maria Svelands rätt att välja sina sammanhang då?

Jag ser två mönster i denna debatt.  

Det första är vem som avkrävs svar och vem som inte behöver försvara sig. Omar Mustafa tvingas förklara sig i landets alla medier för att han erbjudit en plattform för t ex homofober. SVT och SR behöver aldrig försvara sig för den plattform dom ger t ex Annelie Enochson, Lennart Sacrédeus och Tuve Skånberg (alla KD) när dom har något homo- eller transfobiskt att säga. Ej heller behöver Stina Lundberg Dabrowski som ordförande stå till svars för att Publicistklubben bjuder in Avpixlats krönikör Mats Dagerlind till klubbens debatter. Det är i princip bara Åsa Linderborg som reagerar. I SR:s Ring P1 får homofoba, misogyna rasister en offentlig plattform varje dag hos Täppas Fogelberg och de andra utan att Täppas et al. anklagas för att vara rasister eller homofober.

Det andra mönstret är vilka rasismen riktar sig emot, judar eller muslimer. Det kan te sig som dubbelmoral att i ett samhälle ena stunden propagera för att det är bra att ta debatten när det handlar om hur vissa ser ner på muslimer, andra stunden tycka det är förfärligt när någon uttrycker liknande åsikter om judar. Det är slående hur olika gränserna ser ut för vad man får säga för att bli betraktad som antimuslimsk och vad man får säga för att ses som antisemitiskt (detta underliga ord i sammanhanget).  Skulle det alls vara möjligt för Mats Knutsson att ställa frågan i SVT om invandringen gått för långt, om dessa invandrare bestått av flyktingar från Israel, inte från Syrien? Varför upplevs det som ett slag för yttrandefriheten att låta Lars Vilks sprida sina antimuslimska åsikter på landets universitet, men inte för muslimska föreläsare att sprida motsvarande åsikter om judar på ett föreningsmöte? Borde det inte vara lika illa vem som sprider skiten och om vilka det sprids?

En ytterligare fråga, utöver vem och vad är var. Här handlar det om två muslimska föreläsare som bjuds in till en muslimsk förening. På något sätt tycker jag det är ännu allvarligare när rasisterna och homofoberna ges en plattform i SR, SVT och på Publicistklubbens möten. Men allvarligast är kanske att det inte ifrågasätts.

Om hur teapartyrörelsen utnyttjar polsk hjältinna i klimatdebatten

Ni har sett den på Facebook, berättelsen om Irena Sendler, som hjälpte judiska barn fly ur Warszawas getto under andra världskriget, som "greps och fick ben och armar brutna av nazisterna". När jag först läste berättelsen för något år sedan visades en bild på en gammal Sendler. Hon dog 98 år gammal 2008. Nu är det en ungdomsbild som visas. Historien går ut på att göra läsaren upprörd över att Sendler inte fick Nobels fredspris 2007 i stället för Al Gore, som man säger fick priset för några OH-bilder om klimatförändringar. Sendler sägs ska ha varit nominerad till priset detta år.

Om man tänker en eller två gånger extra innan man klickar på "dela", alternativt läser kommentarerna under berättelsen, märker man ganska snart att det finns alternativa förklaringar till påståendena i berättelsen.

Låt oss titta på några av anomalierna i berättelsen om hur Irena Sendler blev av med nobelpriset.

* Hur sker nomineringarna till Nobels fredspris?
Valberedningens formulär skickas ut av Nobelkommittén till cirka 3 000 individer, vanligtvis i september året innan priserna delas ut. [September 2006, min kommentar.] Dessa individer är ofta akademiker som arbetar inom ett relevant område. För fredspriset skickas förfrågningar till regeringar, medlemmar av internationella domstolar, professorer och rektorer, före detta fredsprismottagare och nuvarande eller tidigare medlemmar av den norska Nobelkommittén. Tidsfristen för att skicka in nomineringsformulären är den 31 januari det år som priset ska delas ut. [Januari 2007, min kommentar.] Nobelkommittén nominerar cirka 300 potentiella pristagare från dessa formulär och ytterligare namn. De nominerade är inte offentligt namngivna, inte heller är de medvetna om att de är aktuella för priset. Alla nomineringsprotokoll för ett pris förseglas i 50 år från tilldelningen av priset. [Min kursivering.] (Källa: Wikipedia)

Ergo, om Irena Sendler blev nominerad och denna nominering blivit offentlig, så måste det vara den som nominerat henne som spridit ut detta. 

* För vad kan man få Nobels fredspris?

Nobels testamente föreskriver att priserna ges ut som ett erkännande av upptäckter som gjorts "under föregående år". D v s nära i tid. Fredspriset kan dock belöna livsverk. Till exempel belönades 2008 Martti Ahtisaari för sitt arbete att lösa internationella konflikter.

* Fick Al Gore ensam priset 2007? 

Priset var delat med Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC. Motiveringen: "For their efforts to build up and disseminate greater knowledge about man-made climate change, and to lay the foundations for the measures that are needed to counteract such change."

En snabb googling för mig till bloggaren Ken Watts och bloggen The Daily Mull. Bloggposten Irena Sendler and Al Gore: the Propaganda Machine Is at it Again är skriven 2009. Watts konstaterar att det rör sig om "a very subtle, and very sleazy, little piece of brainwashing" där författaren "wants to take a cheap shot at Al Gore, or the Nobel Committee" genom att "use this woman's courage, or the sorrows of holocaust survivors, as a screen for cheap propaganda tricks".

Och det fortsätts att delas. År efter år. Watts gör en fin genomgång av hur man kan lura folk med en rörande historia, för att få dem att sprida ens propaganda, att Al Gore inte förtjänade fredspriset. Men vem ligger då bakom denna politiska pamflett mot Al Gore? På Facebook länkas till en hemsida för ett projekt om Sendler, Life in a Jar - The Irena Sendler Project. Projektet startades av ett par studenter i Kansas i USA. Läser man projektets schema på hemsidan så verkar dom mest ägna sig åt att resa runt i skolor och föreläsa och spela teater om Förintelsen. På sidan lyckas jag efter visst sökande hitta en referens till den berättelse som skickas runt på internet.

Citat från Facebookberättelsen:

"Irena smuggled Jewish infants out in the bottom of the tool box she carried. She also carried a burlap sack in the back of her truck, for larger kids. Irena kept a dog in the back that she trained to bark when the Nazi soldiers let her in and out of the ghetto. The soldiers, of course, wanted nothing to do with the dog and the barking covered the kids/infants noises. During her time of doing this, she managed to smuggle out and save 2500 kids/infants. Ultimately, she was caught, however, and the Nazi's broke both of her legs and arms and beat her severely."

Citat från The Irena Sendler Projects hemsida:

"She was not German, She didn't know the Nazi's plans, She was not a plumbing specialist (she was a social worker), Most of the children saved were not babies, She used a tool box several times at most,The truck wasn't hers, Her legs were fractured-not broken, Her arms were not broken, The dog was only used a few times, Her name was Irena not Iliana and there are several other mistakes. The Nobel Peace Prize is given for acheivement during the past several years, Irena knew this and asked not to be nominated. The Nobel Committee encouraged her nomination to give her more recognition. She was a big fan of Al Gore. Finally, snopes.com has ignored all manner of communication to correct these and other incorrect statements."

Det verkar således inte vara personerna bakom Sendler-projektet i Kansas som ligger bakom propagandan mot Al Gore. Snarare verkar Facebookberättelsen vara en direkt kopia av detta TV-inslag. 

Vem är då Glenn Beck, förutom TV-personlighet? Enligt svenska Wikipedia är han en del av Teaparty-rörelsen och klimatskeptiker. Han är också känd för att ha liknat norska AUF på Utöya med Hitlerjugend:

"Det var skottlossning på ett politiskt läger, som påminner lite om Hitlerjugend. Jag menar, vem är det som anordnar läger för ungdomar som handlar om politik? Det är alarmerande."

Vill man fördjupa sig i hans mycket konservativa syn på världen kan man ju även gå till Wikipedia på engelska. 

Så vems sanning är det ni sprider när ni klickar på "dela"?

Skurk-Telia

Konstaterar att Telia inte bara beter sig skurkaktigt när det gäller affärer i forna Sovjetstater utan även mot sina kunder här hemma i Sverige. I slutet på oktober förra året kontaktade jag Telia med anledning av att jag skulle tvingas flytta från deras fina fibernät som fungerat i princip prickfritt. Med tanke på hur nöjd jag var med själva tjänsten skulle jag givetvis varit intresserad om de kunnat erbjuda mig, som ny husägare, något liknande. Efter en halvtimme i kö kommer jag fram. Då visar det sig att personen jag pratar med inte kan hjälpa mig utan kopplar mig vidare. Till samma kö som jag suttit i en halvtimme. Jag är nu tillbaka där jag började.

När jag väl kommer fram till en manlig medarbetare på Telia frågar denne om jag verkligen vill avsluta mitt abonnemang utan att teckna ett nytt. Ja, med tanke på den långa kötiden och nonchalanta behandlingen av mitt ärende är jag nu tveksam. Okej, då sägs mitt avtal upp.

Någon vecka senare har jag inte fått någon bekräftelse. Vi befinner oss fortfarande i oktober och jag ringer igen och får stå i kö. När jag väl får prata med manlig medarbetare nr 2 talar denne om att någon skriftlig bekräftelse på uppsägningen får jag inte. Dock har dom noterat att mitt abonnemang är uppsagt per den 31 januari. Vill jag verkligen inte teckna avtal med dem om ett nytt abonnemang. Nej, jag avvaktar.

Inflyttade i nya huset och en vecka in i februari dimper så en månadsavi för februari ner i brevlådan. Något harmsen ringer jag åter Telia och får tala med manlig medarbetare nr 3. Han noterar att avtalet tydligen inte alls är uppsagt utan att man lagt mig i någon slags lista för personer som man tror sig kunna värva kvar som kunder. (Om jag förstår det hela rätt.) Nej, säger jag. Nu räcker det. Jag betalar inte en krona för något Teliaabonnemang i februari (då jag ju inte kan använda deras grejer). Han räknar och säger att han "lägger på" 130 kr. Nej, säger jag, det gör du inte, för jag betalar inte för februari. Då blir han sur och låter mig förstå att jag inte förstår hur han menar och upprepar att han lägger på 130 kr. Efter att ha tjatat en lång stund får jag ge upp. Vi kommer inte längre.

Så idag kommer en räkning där Telia kräver mig på 130 kr av februari månads räkning.

Jag antar att det för ett företag som ägnar sig åt skumraskaffärer på hög nivå är självklart att man även gör det gentemot småkunderna. Trots att det alltså gått ca tre och en halv månad sedan jag först kontaktade dem ska jag ändå betala för ännu en veckas abonnemang för ett nät jag inte kunnat nyttja, då jag bevisligen inte längre bor i lägenheten i fråga. Hur många är det som här ger upp och betalar, för att slippa de halvtimmeslånga telefonköerna och snorkiga männen i kundtjäns?

Men jag gjorde i alla all rätt som avvaktade med vilka jag skulle skaffa mitt nya abonnemang ifrån.

Mer betablockerare åt folket!

Lätt depression är vad jag känner efter att ha tagit mig igenom dagens tidning. Homofober i öster* och abortmotståndare i väster. Och hatare på nätet. Allt detta i Sverige, EU eller vår direkta närhet. Och så har hatarna mage att påstå att hotet mot allas vår frihet kommer från Somalia, Nordafrika och Mellanöstern. När det är dom själva och deras meningsfränder bland rasister, homofober och sexister som utgör det högst påtagliga hotet/hindret för människors frihet att vara dem dom är. 

Mer betablockerare åt folket, tänker man. 

* SvD har idag en artikel i pappersupplagan om hur Ryssland inskränker homosexuellas rättigheter samt hur rysk polis slentrianmässigt låter hatfyllda flåbusar misshandla gayaktivister på öppen gata. Eller hur fotbollsklubbar tillåter rent rasistiska uttryck på sina läktare. 

Bryr sig väljarna?

"Jag önskar mig en lista över de politiker i staden och i landstinget som röstat ja till dessa utförsäljningar av gemensam egendom. Eftersom de inte har handlat trolöst måste det rimligen handla om okunnighet och naivitet. Med en sådan lista kan vi bättre veta hur vi ska rösta i nästa val."

Skriver en kommentator på DN:s hemsida idag. Det är ganska enkelt. Låt bli att stoppa ner en lapp som det står Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet eller Kristdemokraterna på i kuvertet vid nästa val. Rösta i stället på t ex Vänsterpartiet eller Miljöpartiet som gjorde vad dom kunde för att stoppa galenskaperna kring Serafen i landstingsfullmäktige. (På länken kan man se hur Filippa Reinfeldts närmaste man i landstinget försvarar försäljningen av Serafen, innan den ägde rum.)

Tyvärr tror jag inte att väljarna bryr sig tillräckligt mycket om en fråga som denna. RUT-avdrag och jobbskatteavdrag är viktigare för det märks i den egna plånboken. Hur det märks i den gemensamma plånboken när någon mer eller mindre försnillar ens tillgångar, det är för komplicerat att greppa för den enskilde väljaren. Eller så håller man helt enkelt med om att det var ett bra drag av Alliansen i landstinget och Stadshuset.

Att det f ö handlar om ren dumhet har ju chefsåklagare Johansson redan slagit fast. Och dumma kan inte straffas, särskilt inte om dom agerar utifrån ideologi.