Om anständighet och självinsikt

- Varför skriver du aldrig på bloggen längre?

Min vän K tycker det är synd. Hen har inte Facebook och kan därför inte ta del av mina inlägg där.

Ja, varför skriver jag inte längre? Jag har ju fortfarande lika mycket synpunkter som vill ut. Grejen är väl den att Facebook är snabbare och mer lättåtkomligt. Fast det är ju också begränsande när man vill göra djupare analyser. Vilket skulle behövas fler av i detta samhälle.

Så bara just därför ska jag nu analysera senaste veckans händelser. Fast mest kommer detta inlägg att handla om att jag verkligen inte begriper mig på de människor som röstar på Sverigedemokraterna (SD). Eftersom deras motiv ofta sägs vara så tvärt emot vad SD egentligen står för. Både dom och jag verkar vilja ha lägre skatt för pensionärer, högre a-kassa, rätt att säga vad man vill. (Fast jag anser att det finns gränser för vad man säger/skriver offentligt eller till varandra, av anständighetsskäl.) Allt detta motverkas av SD och deras nättroll. I Riksdagen röstar partiet emot höjd a-kassa och sänkt skatt för pensionärer (de som verkligen är pensionerade). På nätet förföljs och hotas alla som säger något negativt om SD eller deras politik. Vilket är symptomatiskt för dessa extremistpartier. Systerpartiet i Norge, Fremskrittspartiet (Frp), som ju inte ens har samma nazistiska rötter som SD, har reagerat på en artikel i SAS jultidning. Där skrev Sydsvenskans medarbetare Per Svensson om hur olika högerextrema rörelser bildats. I artikeln nämnde han både Frp:s grundare Carl I Hagen och medlöparen Vidkun Quisling, mannen som alla norrmän hatar och därmed per definition aldrig kan anses vara av samma skrot och korn. Frp däremot fick tillräckligt med röster för att nu sitta i regeringsställning. (Och för att Moderaternas kompisar i Höyre inte är lika nogräknade som Fredrik Reinfeldt trots allt varit.) Det var just detta som Carl I Hagen påpekade för SAS, att eftersom finansministern är från Frp så borde statsägda SAS akta sig för vad dom skriver i sitt magasin. Vilket SAS gjorde genom att dra in hela upplagan.

Sen har vi Linus Bylund, riksdagsledamot för SD och Jimmie Åkessons högra hand. Han har en ovana att twittra utan impulskontroll. Så snart han ser en tweet eller ett inlägg som ifrågasätter hans parti eller deras politik bemöts den ifrågasättande skribenten med invektiv som "mupp", "tönt", "hjon" eller "skogstönt". Ofta följt med tillägget "block" som innebär att Bylund blockerar den misshaglige på Twitter.

Rätten att säga vad man vill, var det. Det är detta parti som nu framställer sig som ansvarstagande och det enda sansade partiet i riksdagen. Nämnde Bylund är upprörd över att Stefan Löfven och Magdalena Andersson anammat begreppet att tala om en spade som en spade och kallat SD för nyfascistiska. Bittert twittrar han

"De vars behov att hitta på nedlåtande ord om sina motståndare överstiger förmågan att bemöta argument är i sanning ömkliga små människor."

Självinsikt är i sanning lika svårt som för ett kvalster att förstå att det bara syns i mikroskop, för att fritt citera Charlie Christensens Arne Anka.

Och det är detta som är så svårt att förstå att väljarna inte inser. 

Den senaste veckan har SD trumpetat ut att de röstade ner regeringens budget för att regeringen inte pratar med dem om invandring. Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson ansåg t o m att han med 12,9 procent av rösterna representerade en tyst majoritet av svenskarna när han i 20 minuter stod och drog fabricerade siffror om invandringen. Fast 82 procent av väljarna de facto avstod från att rösta på Karlssons parti och dess politik.

Och väljarna känner igen sig, de är ju i själva verket en tyst majoritet eftersom "alla" de känner tycker likadant. Dessutom tycker alla som skriver på Flashback och Avpixlat likadant och det är väl ändå en majoritet av alla människor i Sverige? Det är lite som om jag skulle tro att mitt Facebookflöde, bestående av medelklassakademiker med världssamvete, är representativt för folkviljan. Det måste ju ändå bero på valfusk att inte Fi fick 35 procent av rösterna i senaste valet?

Samtidigt kommer nya forskningsrön från Linköpings universitet om att stödet för SD inte handlar om missnöje med etablissemanget utan att SD-väljarna helt enkelt är mer intoleranta än andra partiers väljare. Att sådant inte tillhör det som måste få sägas bekräftas av att forskarna genast hotades anonymt på nätet.

Tidigare i år kom forskning om att människor med sämre kognitiv förmåga också har lättare att utveckla fördomsfullhet och lockas av extremhögerns förenklade budskap. Kanske är det därför man har så svårt att förstå det parlamentariska systemet i Sverige och så lätt för att köpa budskap som inte tål någon större granskning. Kanske är det också därför rörelserna så aggressivt ger sig på alla som ifrågasätter dessa förenklade och ibland helt osanna budskap. I Sverige röstar vi på partier som om dom når över fyra procent kommer in i riksdagen. I Riksdagen arbetar man i utskott och lägger fram motioner. Ibland stiger man upp i talarstolen och talar för eller emot ett politiskt förslag. Då bemöts man av andra riksdagsledamöter och har ofta möjlighet till replik. Det uppstår diskussion både i utskott och plenisal, alla pratar med alla. Det är inte något parti som helt möts av tystnad. Att påstå att ingen vill prata med SD är helt enkelt inte sant, det är något SD själva påstår utan att kunna belägga och något som vissa högermedier väljer att göra till en sanning. Att säga att "ingen vill prata med SD" är ju helt enkelt inte sant eftersom partiföreträdare för alla partier pratar med dem hela tiden.

En helt annat sak är dock vilka partier som samarbetar med varandra i Riksdagen. Förtjänstfullt framställt av Robert Aschberg i Aftonbladet i veckan. Aschberg som också är hatad och hotad för att han inbillar sig att man får tycka vad man vill i Sverige. Det är ganska självklart att t ex S inte fick något större inflytande över Allianspolitiken 2006-2014. Därför att de olika partierna har olika ideologi, olika politik och, ja, helt enkelt tycker olika. Vänsterpartiet har heller aldrig fått vara med i en regering, men eftersom S, MP och V tycker lika i vissa frågor och deras ideologier inte skiljer sig radikalt åt så kan V få vara med och samarbeta kring budgeten, mot att de lovar att rösta på den. Med SD förhåller dig sig så klart annorlunda, regeringen och V har en helt annan grundinställning rent ideologiskt än SD och det finns således lika lite anledning att samarbeta med dem som det skulle vara för Alliansen att samarbeta med V. Hör vi Jonas Sjöstedt gråta ut i medierna om detta? Nej, för det är så den representativa demokratin och parlamentarismen i Sverige måste se ut, var och en väljer sin ideologiska hemvist och samarbetar med vem man vill.

Detta sagt har jag ett förslag. I stället för att alla andra partier, med andra grundideologier, ska börja prata om invandringen som ett problem, borde dom börja prata om den utifrån sin egen ideologi. Som något som stärker Sverige i det globala samhället. Men också bara i den utsträckning som frågan kräver. Invandring är inte på något sätt Sveriges viktigaste fråga, det är istället jobben, skolan och välfärden. Självklart blir då dessa politikområden prioriterade framför det självklara att Sverige ska leva upp till internationella konventioner om att alla har rätt att söka asyl, och det självklara att vi som ett förhållandevis rikt land ställer upp för människor i nöd. Det är lite som när grannen lånar ut sin gräsklippare och jag återgäldar detta med att låna ut vår jordfräs. Ibland behöver man hjälp, och då kan det sitta fint med ett rykte om att vara anständiga människor.