Det är när jag läser denna krönika i SvD som jag inser att min farfar måste kunna beskrivas som ett ensamkommande flyktingbarn. Med SD-svansens ord var han ett "skäggbarn", om än inte skäggig. Farfar växte upp i ett torp från 1600-talet, fyllt av syskon, mamma, pappa, piga och, ibland, mormor. Mormor som blev änka då maken, den indelte soldaten, dog på repmöte. Hon blev utslängd på vägarna med en handfull barn och ett på väg. Tvungen att se de äldre barnen bortauktionerade. Fattighuset som enda fasta punkt, tills dess grannsocknen tillät henne uppehålla sig i dotterns, farfars mammas, socken. Då bodde hon ibland hemma hos dottern och hennes familj i torpet med två rum och pyttekök.
I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet försvann alltfler värmlänningar till Nordamerika. 1,3 miljoner svenskar utvandrade från fattigdom och religiöst förtryck till vad dom hoppades skulle bli en bättre tillvaro. En femtedel av dem kom tillbaka.
Min farfar hade en kompis som redan åkt iväg, och som skickade biljetter till resan över Atlanten. Så, som 17-åring, kort innan skottet i Sarajevo gav sig torparpojken iväg. Han lämnade sina föräldrar, den två år yngre favoritsystern Lisa och alla andra syskon, dom var sammanlagt tolv varav nio levde till vuxen ålder. Innan han for gick han och Lisa till fotografen och tog kortet här ovanför, för att dom skulle ha ett minne av varandra. Man kan gissa att Lisa fick låna hatten av fotografen och att farfar bara hade ett par skor. Farfar tog sedan tåget till Göteborg. Ombord mötte han ett sällskap med vilka han började prata. Något som skulle visa sig klokt, för väl framme vid båten krävdes 17-åringen på bevis för att han var myndig och hade rätt att ge sig iväg utan föräldrarna.
De nyfunna vännerna från tåget klev fram och sa: - Han är med oss.
Och med dessa ord kom min farfar med båten mot Hull för vidare färd till New York City. Under de kommande tjugo åren kom farfar att jobba i Kanada och norra USA, i skogen och i gruvsamhällen. Ett tag grävde han guld i Alaska. Vad som hände under denna tid är svårt att veta, de flesta av hans brev hem är sedan länge borta. En guldklimp finns kvar och foton från tiden i gruvsamhället i Idaho. Och berättelserna om pengarna han skickade hem. Eller hur hans äldste son Åke, min pappa, i skolan skulle komma att skriva uppsats om "sin halvbror", indianen.
Under åren i Nordamerika hann farfars bror Axel och pappa Johan dö. Utan att farfar fick chansen att säga adjö. När modern började bli gammal bestämde han sig för att resa hem, tillfälligt, för att träffa henne en sista gång. År 1934 klev han åter i land i Göteborg. Här hemma hade staten beslutat om AK-arbeten så farfar skickades snabbt iväg att bygga väg i Småland. Där på vägbygget hände det som kom att avgöra släktens framtid, att den blev kvar i Sverige, inte som "halvblod" i norra USA. Farfar blev kär i kokerskan, min farmor. Och ett år senare föddes min pappa, vilket för alltid stängde möjligheterna att ge sig av tillbaka till gruvsamhällena på andra sidan Atlanten. Farfar blev del av den femtedel som kom hem igen. Hans upplevelser i Amerikat blev med tiden till illustra berättelser om indianska halvbröder som blivit kvar där borta på andra sidan.
Närmare en miljon svenskar blev kvar, gifte sig, skaffade barn och idag gör vi underhållning av dessa svenskättlingars sökande efter sina svenska rötter. Det tål att tänkas på när vi idag debatterar vilka som ska få komma hit eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Se detta kommentarsforum som en insändarsida i en papperstidning. Jag tar oftast in inlägg som följer punkterna nedan, men förbehåller mig rätten att själv välja vad jag publicerar på denna blogg.
1. Helt anonyma kommentarer kommer inte att publiceras. En etablerad blogg bakom inlägget räcker bra.
2. Du som tycker att jag borde skriva om något annat än det jag gör. Skriv själv på din egen blogg! Här bestämmer bara jag vad jag väljer att ta upp, och ur vilket perspektiv. Detta föranleder bl a punkt 3.
3. Kommentarer som inte har med ämnet att göra ignoreras.
4. Inlägg med rasistiskt, homofobt och/eller sexistiskt innehåll släpps inte igenom. Ej heller personpåhopp eller generaliserande, illa underbyggda ommälen om olika grupper t ex feminister. Här håller vi en vänlig ton gentemot varandra och diskuterar innehåll, inte person.
5. Detta är en blogg, d v s en lång räcka av inlägg från min sida. Om du läser ett inlägg och blir fundersam över var jag står i en fråga så kan det ibland hjälpa att läsa några till för att bilda sig en uppfattning. Att medvetet misstolka mina inlägg leder till att jag inte ids bemöta dem. Och jag publicerar bara inlägg jag bemöter.
Att inte följa en eller flera av ovanstående punkter leder alltså till att jag inte släpper igenom inlägget.