Min farfar, ett ensamkommande flyktingbarn

Det är när jag läser denna krönika i SvD som jag inser att min farfar måste kunna beskrivas som ett ensamkommande flyktingbarn. Med SD-svansens ord var han ett "skäggbarn", om än inte skäggig. Farfar växte upp i ett torp från 1600-talet, fyllt av syskon, mamma, pappa, piga och, ibland, mormor. Mormor som blev änka då maken, den indelte soldaten, dog på repmöte. Hon blev utslängd på vägarna med en handfull barn och ett på väg. Tvungen att se de äldre barnen bortauktionerade. Fattighuset som enda fasta punkt, tills dess grannsocknen tillät henne uppehålla sig i dotterns, farfars mammas, socken. Då bodde hon ibland hemma hos dottern och hennes familj i torpet med två rum och pyttekök.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet försvann alltfler värmlänningar till Nordamerika. 1,3 miljoner svenskar utvandrade från fattigdom och religiöst förtryck till vad dom hoppades skulle bli en bättre tillvaro. En femtedel av dem kom tillbaka.

Min farfar hade en kompis som redan åkt iväg, och som skickade biljetter till resan över Atlanten. Så, som 17-åring, kort innan skottet i Sarajevo gav sig torparpojken iväg. Han lämnade sina föräldrar, den två år yngre favoritsystern Lisa och alla andra syskon, dom var sammanlagt tolv varav nio levde till vuxen ålder. Innan han for gick han och Lisa till  fotografen och tog kortet här ovanför, för att dom skulle ha ett minne av varandra. Man kan gissa att Lisa fick låna hatten av fotografen och att farfar bara hade ett par skor. Farfar tog sedan tåget till Göteborg. Ombord mötte han ett sällskap med vilka han började prata. Något som skulle visa sig klokt, för väl framme vid båten krävdes 17-åringen på bevis för att han var myndig och hade rätt att ge sig iväg utan föräldrarna.

De nyfunna vännerna från tåget klev fram och sa: - Han är med oss.

Och med dessa ord kom min farfar med båten mot Hull för vidare färd till New York City. Under de kommande tjugo åren kom farfar att jobba i Kanada och norra USA, i skogen och i gruvsamhällen. Ett tag grävde han guld i Alaska. Vad som hände under denna tid är svårt att veta, de flesta av hans brev hem är sedan länge borta. En guldklimp finns kvar och foton från tiden i gruvsamhället i Idaho. Och berättelserna om pengarna han skickade hem. Eller hur hans äldste son Åke, min pappa, i skolan skulle komma att skriva uppsats om "sin halvbror", indianen.

Under åren i Nordamerika hann farfars bror Axel och pappa Johan dö. Utan att farfar fick chansen att säga adjö. När modern började bli gammal bestämde han sig för att resa hem, tillfälligt, för att träffa henne en sista gång. År 1934 klev han åter i land i Göteborg. Här hemma hade staten beslutat om AK-arbeten så farfar skickades snabbt iväg att bygga väg i Småland. Där på vägbygget hände det som kom att avgöra släktens framtid, att den blev kvar i Sverige, inte som "halvblod" i norra USA. Farfar blev kär i kokerskan, min farmor. Och ett år senare föddes min pappa, vilket för alltid stängde möjligheterna att ge sig av tillbaka till gruvsamhällena på andra sidan Atlanten. Farfar blev del av den femtedel som kom hem igen. Hans upplevelser i Amerikat blev med tiden till illustra berättelser om indianska halvbröder som blivit kvar där borta på andra sidan.

Närmare en miljon svenskar blev kvar, gifte sig, skaffade barn och idag gör vi underhållning av dessa svenskättlingars sökande efter sina svenska rötter. Det tål att tänkas på när vi idag debatterar vilka som ska få komma hit eller inte.

Är Sverige rasistiskt?

I veckan som gick slog Göta hovrätt fast att kvinnor med asiatiskt utseende får finna sig i att tas för prostituerade. En krogägare i Växjö hade, enligt egen uppgift, haft problem med att kvinnor med sydostasiatiskt utseende sålde sex på hans krog. För att komma till rätta med detta valde krogen att neka kvinnor med sådant utseende tillträde. När en grupp väninnor skulle gå ut för att roa sig en kväll fick dom helt enkelt vända i dörren, med hänvisning till just att krogen haft problem med prostituerade med, förmodat, samma ursprung som kvinnorna.

"Det var så pinsamt. Alla tittade på oss. Vi skulle bara gå ut och äta, dansa och dricka lite som vanliga människor, berättade en av kvinnorna."

Jag har inte läst domen men det verkar vara åklagaren som drivit ärendet som olaga diskriminering enligt brottsbalken. Enligt media så har både tingsrätten och hovrätten kommit fram till att krögaren hade ett berättigat syfte att neka kvinnor med sydostasiatiskt utseende, för att hindra prostitution. Det finns faktiskt bara ett sätt att tolka rätten, som att alla kvinnor med sydostasiatiskt utseende är potentiella horor och att horor får nekas tillträde till krogar. (Man undrar faktiskt lite över rättens ledamöters erfarenheter här...) Rätten anser helt uppenbart inte att det faktum att krogägaren helt utgått från deras etniska tillhörighet när han nekat dem, att detta utgör diskriminering med hänvisning till just etnisk tillhörighet. Medan detta borde utgöra ett exempel 1A på just diskriminering enligt åtminstone diskrimineringslagen. (Kanske kvinnorna borde driva ärendet själva i stället?) Kvinnorna har missgynnats i och med att de nekas tillträde, de har befunnit sig i en jämförbar situation, vita kvinnor och män eller thailändska män nekas inte tillträde (det skulle således även kunna vara könsdiskriminering). Missgynnandet har skett med direkt hänvisning till kvinnornas etniska ursprung (antaget genom deras utseenden).

Samtidigt, i en annan del av Sverige, sitter två vita, medelålders män och skriver på DN Debatt att rasismen i Sverige är en myt. Att det inte alls förekommer omfattande strukturell rasism och diskriminering av personer med utländsk bakgrund, utan kanske bara en och annan enskild rasist. Som om domstolars utpekande av kvinnor med sydostasiatiskt utseende som prostituerade inte är strukturell rasism. Som om svenska kvinnor skulle nekats tillträde med hänvisning till att det funnits kvinnor med svenskt utseende som sålt sig på krogen i fråga. 

Och samtidigt slår svenska FN-förbundet fast att rasismen i Sverige ser ut att öka. 

Svält, när de rika får bestämma

 "Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania. Denna förunderliga stad som ingen lämnar utan att få märken av den."

Så börjar Knut Hamsuns bok Svält (Sult på norska). När nu norska stortinget beslutat om att kommuner i Norge ska tillåtas förbjuda tiggeri påminns jag om dessa ord, och filmen med Per Oscarsson som den svältande Pontus.

Det var på den tiden Sverige hade tiggeriförbud. När lösdriveri skulle bekämpas. Jag tror att jag skrivit om det tidigare på bloggen men min farfars mamma visste allt om denna lagstiftning. När hon var i femårsåldern dog hennes far, den indelte soldaten Anders Gustafsson Svärd. Han drog på sig lunginflammation på ett repmöte och klarade inte detta. Familjen drevs från soldattorpet och barnen auktionerades ut till lägstbjudande. D v s den bonde som krävde minst i ersättning av socknen fick ta barnen som arbetskraft. Ungefär samma system som när kommunerna driver förskolor idag, fast barnen slipper jobba.

De äldre barnen fick således tjänst som drängar och pigor. (Ingen var över 13 om jag minns rätt.) Farfars mamma var för liten, liksom något yngre syskon och det som var på väg. Så de fick bo med sin gravida mamma på fattighuset. Senare kan man läsa i fattigstyrelsens protokoll att Visnums socken (där soldattorpet låg) skulle ersätta Rudskoga socken (där dottern, farfars mamma bosatt sig) för att änkan Svärd skulle ha rätt att vistas på vägarna där, d v s att tigga sig fram.

Det innebär att socknarna i 1870-talets Värmland var mer mänskliga än norska regeringen. Den borde skämmas, tamme fan.

Rekommenderar läsning av Hamsuns bok, och för den som inte orkar läsa böcker kan man se filmen med Per Oscarsson, denna briljanta skådespelare som tyvärr gick ett helt annat förfärligt öde till mötes än att han tvingades svälta ihjäl på Oslos gator.