Dödsskjutningen i Husby - övervåld eller nödvärn?

I veckan kom åklagare Eva Finnés beslut att lägga ner förundersökningen mot den polisman som sköt en äldre man i huvudet i Husby i våras. Polismannen som var under utredning hade hävdat nödvärn och åklagaren hade att ta ställning till om nödvärnet varit brottsligt med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnes betydelse och om omständigheterna i övrigt ger vid handen att det varit uppenbart oförsvarlig att skjuta. Det kan vara bra att hålla i minnet att det är detta som utretts, inte polisens arbetsmetoder. 

Vad var det då som hände? Ja, till att börja med fick åtminstone jag bilden av att polisen slitit upp dörren till mannens lägenhet och utan pardon, på flera meters håll avrättat honom med ett skott i huvudet. Det var nämligen så det lät från många håll. Det faktum att polisen ljög om när mannen i fråga dött tolkades som att man avrättat honom. En något halsbrytande slutsats som man nog bör hålla sig skeptiskt inställd till, hur man nu än ser på polisen och utredandet av polismål. 

Personligen har jag inte tillgång till förundersökningen utan kan enbart gå på vad jag hört på radion och läst i tidningen senaste veckan. Aftonbladet har gått igenom händelseförloppet från den nedlagda förundersökningen och med reservation för att man inte alltid ska tro vad dom skriver så finns kanske inte anledning att ifrågasätta själva vittnesuppgifterna, d v s vad har polisen berättat och, förmodar jag, andra vittnen på plats samt bevisning i form av rapporter, radiokommunikation osv. Refererar nedan Aftonbladet, med vissa egna kommentarer så här: [kommentar]. 

På kvällen den 13 maj hade mannen och hans hustru varit på en pub i Husby. Han hade druckit öl [oklart hur många] och hon en Fanta. När de är på väg hemåt känner sig mannen provocerad av fyra yngre män. [Här går uppgifterna isär angående vem som började tjafsa med vem.] 69-åringen går upp till sin lägenhet, hämtar en Rambokniv och går sedan ner till ungdomarna för att ”visa” den. En väktare tillkallas. Enligt anmälan ska mannen med kniven ha sagt till väktaren att:

– Jag ska döda dig, jag ska skära halsen av dig!

[Här gör sig mannen skyldig till olaga hot, enligt min mening. Eventuellt även hot mot tjänsteman. Hade det varit jag som varit väktaren, hade jag nog gärna sett att polisen plockat med sig mannen från platsen.] 

Polisen kallas till platsen. Först påbörjas förhandling för att få mannen och hans hustru att komma ut från lägenheten. [Här finns bilder på mannen som står och viftar med kniven på sin balkong, och även från en övervakningskamera i porten. Det normala när polisen kommer och ber en att komma ut är i min värld att man lyder. Polisen har våldsmonopol och om jag vet med mig att jag sprungit runt och hotat folk med kniv, även om jag själv tycker det är bara på skoj, ligger det i farans riktning att polisen kommer utöva detta våld mot mig om jag inte ger upp.] 

Mannen och kvinnan vägrar att göra som polisen säger varpå polisbefäl på plats fattar beslut om husrannsakan och att dörren skulle brytas upp. Kvinnan kunde vara i fara.Vid detta tillfälle hade polisen varit på plats i nära två timmar. [Förutom de andra brott mannen var misstänkt för så är det  ju ganska självklart att polisen inte kan åka därifrån så länge mannen springer runt med en kniv och verkar allmänt psykiskt labil. Att psykiskt labila män mördar sina fruar är dessvärre inte helt ovanligt. Bara det faktum att mannen sprungit runt med kniven och hotat skära halsen av uniformerad personal ger anledning att tolka situationen som att han inte är helt hundra.] 

En grupp om fyra piketpoliser går in i hallen och framför dem fanns en stängd dörr till vardagsrummet. På sidorna fanns rum som visade sig vara tomma. Gruppen öppnar vardagsrumsdörren, puttar upp den och backar tillbaka till entrén. ”Polisman 1” som står längst fram i ledet av poliser berättar att han hörde ett ljud som uppfattas som en svordom, inifrån rummet. Han säger i förhören att

– Innan jag ens hunnit tillbaka till entrédörren, alltså i skydd, så kommer kvinnan upp i dörröppningen och det är mörkt i det här rummet.

Han har sin vapenlampa tänd och berättar hur han ser kniven i mannens hand glimma till. Han berättar att han backar, skriker: 

- Det är polisen, visa händerna, backa ut mot min röst!

De vill alltså att mannen ska hålla upp händerna, vända sig om och backa mot poliserna. När han ser mannen skriker polisman 1 

- Kniv, kniv, kniv! 

Kollegorna bakom använder då pepparsprej och kastar en distraktionsgranat som ger ifrån sig sex snabba smällar. Kvinnan viker av in mot köket, polisman 1 går fram emellan dem och mannen står då med kniven, som har ett 20 centimeter långt blad. Uppmaningar att han ska släppa kniven är verkningslösa.

– Han har verkligen låst blicken, han släpper mig inte med blicken. Och så den här, riktigt, jamen alltså, riktigt såhär psykblick liksom och den här kniven högt hela tiden.

Ytterligare två distraktionsgranater kastas in och tolv smällar går av framför mannens fötter. Mannen drar upp armarna lite. Polisman 1 skjuter då ett varningsskott i golvet. Avståndet bedömer han är max två meter.

– Jag ser att det inte är någon reaktion då, så då siktar jag på honom och jag alltså ... vi är ju väldigt nära varandra så jag känner att det här kommer gå snabbt. Jag kommer inte ha lång tid på mig att reagera om han väljer att gå till attack.

Polisman 1 tänker att skottet i så fall måste ha direkt effekt. En ”muskulär” träff räcker inte. Han bestämmer sig:

– Om han kommer närmare än vad han är nu och han höjer vapnet och attackerar mig, då måste jag skjuta, annars kommer jag ha kniven i mig. Så ... ja, jag vet att jag måste få verkan på ... på första skottet annars ...
Enligt polisman 1 tar mannen ett steg framåt och höjer kniven.

– Och jag siktar på huvudet, jag har ett skarpt korn och sikte, och han gör den här rörelsen som jag nyss sa, jag trycker av och hans kropp går ner direkt.

Poliserna förbinder såren i bakhuvudet och påbörjar hjärt- och lung­räddning.

Förhörsledaren undrar om möjligheten att backa ut ur vardagsrummet efter att mannen och kvinnan hade separerats och mannen inte längre var något hot för henne. Var det någon tanke som slog honom?

– Tanken liksom där och då, var att det är jag och han här nu, och att han är motiverad. Han gör ett anfall mot mig och jag känner att någon av oss kommer att över­leva och jag känner att, om jag inte gör någonting nu, då kommer jag att dö.

[Här kan man givetvis undra varför de inte skulle klara att retirera.]

Varför sköt du inte mot underkroppen?

– För att en man står på två meters avstånd, med en stor kniv och jag vet att om jag inte får verkan på det här skottet, så kommer han att lyckas och hugga mig.

Av andra medier framgår att kvinnan sprejades med/träffades av pepparsprej och befann sig i köket när skotten föll. En annan polis ska samtidigt (?) ha skjutit mot mannens ben, men missat. 

Så långt vad som rapporterats i media. Nu till åklagarens beslut. 

Åklagaren har alltså en situation där endast polisen kan berätta om vad som egentligen hände där i hallen/vardagsrummet. Hur situationen uppstått och om polisen haft anledning att göra husrannsakan är inte relevant utan vad hon ska bedöma är, som jag förstår det, om polismannen i fråga brutit mot lagens regler om nödvärn med hänsyn till angreppets beskaffenhet och om omständigheterna i övrigt ger vid handen att det varit uppenbart oförsvarlig att skjuta. Som polismannen beskriver det verkar han ha fruktat för sitt liv. En man med uppenbara problem/ovilja att göra som polisen sagt åt honom kommer med en kniv i högsta hugg, en meter från polismannen, i en trång hall. Inga andra vittnen finns än polisens kollegor. På vilka grunder ska åklagaren hävda att det varit uppenbart oförsvarligt att skjuta. Vad hade hänt om han inte skjutit? Vad trodde polismannen i fråga skulle ha hänt? Det framgår ganska tydligt av utredningen och dessvärre går det ju inte att se in i polisens hjärna och säga att nej, du kände inte alls så här där och då. 

För jo, polisen ljuger kanske. 

Ergo, här har vi en man som springer runt med en Rambo-kniv och mordhotar väktare. På skoj, enligt hans frus uttalande senare. Han vägrar sedan komma ut när polisen ber/beordrar honom. Han viftar öppet med kniven på balkongen. När polisen sedan bryter sig in i lägenheten vägrar han fortfarande ge sig. Jag vet vad jag skulle gjort om fyra piketpoliser siktat mot mig, jag skulle släppt allt och kastat mig ner på golvet. Jag skulle inte ha fortsatt avancera mot polisen med kniven höjd. Särskilt inte efter att det sprutats pepparsprej och avlossats 18 (!) granatskott och ett varningsskott kring mina fötter. Att han fortfarande gjorde detta måste enligt mig tyda på att han var påverkad av något mer än en öl alternativt att han var psykiskt instabil på ett eller annat sätt. Och det var väl ganska tydligt i Varbergsskjutningen i somras, att psykotiska personer inte alltid reagerar, ens på skott i kroppen. 

Änkan tänker överklaga beslutet om nedläggning och hävdar att det rörde sig om en avrättning. Mitt tips är att överklagandet inte leder någonstans, såvida hon inte kan presentera bevis för att det gått till på något annat sätt. Hur nu det ska ske, när hon inte ens var närvarande i rummet. 

Allt detta sagt, så kan man givetvis föra en diskussion om hur polisen ska agera i fall som dessa. Kanske skulle dom försökt förhandla ytterligare, försökt få ut kvinnan ur lägenheten. Men att hävda att dom skulle packat ihop och åkt hem, antagit att en kvinna med en aggressiv man talar sanning när hon säger att det inte är någon fara alls, och lämnat en uppenbart psykiskt instabil knivman mitt bland alla människor, det hade lett till exakt samma diskussion som nu. Att polisen skulle agerat annorlunda om det skett på Östermalm.