Idag recenserad nya filmen om Margaret Thatcher i svenska tidningar. Mottagandet är svalt och de som hoppas på en Oscar för bästa rollprestation för Meryl Streep verkar inte ha något stöd bland svenska recensenter. Själv tappade jag förtroendet för Streep i pekoralet Andarnas Hus. Det enda någorlunda bra hon presterat sedan dess är enligt mig rollen i Timmarna. Men det berodde på fantastiskt manus och fantastisk regi. Richard Widmark ska en gång har sagt att det finns inte en skådespelare i världen som kan rädda ett dåligt manus. Jag vill hävda att det är tvärtom också, att det spelar ingen roll om du har ett bra manus om skådisar och regissör är mediokra.
I fallet med filmen om Thatcher verkar det dock sammanfalla. Manus, regi och skådespelare är helt enkelt fel. Detta säger jag utan att ha sett filmen. En amerikansk filmstjärna gör inte en film. Ej heller ett manus om en av de mest inflytelserika politikerna i Europeisk historia som inte handlar om politik. Vem är intresserad av att se en kärlekshistoria mellan Maggie och Dennis? Där regin, enligt Svenska Dagbladets recensent, gränsar till buskis.
Då är nog Stina Lundbergs intervju med Margaret Thatcher större TV. Där Thatcher vägrar hoppa. Eller Spitting Images version av Maggie som gammal.
Historien om Thatchers politik återstår tydligen att berättas. Själv skulle jag gärna se en film om The Winter of Discontent. Om hur landet såg ut när Thatcher tog över och vad hon lyckades åstadkomma, good and bad. I programmet Stil i P1 spelades i förmiddags denna sång till Thatchers ära:
I fallet med filmen om Thatcher verkar det dock sammanfalla. Manus, regi och skådespelare är helt enkelt fel. Detta säger jag utan att ha sett filmen. En amerikansk filmstjärna gör inte en film. Ej heller ett manus om en av de mest inflytelserika politikerna i Europeisk historia som inte handlar om politik. Vem är intresserad av att se en kärlekshistoria mellan Maggie och Dennis? Där regin, enligt Svenska Dagbladets recensent, gränsar till buskis.
Då är nog Stina Lundbergs intervju med Margaret Thatcher större TV. Där Thatcher vägrar hoppa. Eller Spitting Images version av Maggie som gammal.
Historien om Thatchers politik återstår tydligen att berättas. Själv skulle jag gärna se en film om The Winter of Discontent. Om hur landet såg ut när Thatcher tog över och vad hon lyckades åstadkomma, good and bad. I programmet Stil i P1 spelades i förmiddags denna sång till Thatchers ära:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Se detta kommentarsforum som en insändarsida i en papperstidning. Jag tar oftast in inlägg som följer punkterna nedan, men förbehåller mig rätten att själv välja vad jag publicerar på denna blogg.
1. Helt anonyma kommentarer kommer inte att publiceras. En etablerad blogg bakom inlägget räcker bra.
2. Du som tycker att jag borde skriva om något annat än det jag gör. Skriv själv på din egen blogg! Här bestämmer bara jag vad jag väljer att ta upp, och ur vilket perspektiv. Detta föranleder bl a punkt 3.
3. Kommentarer som inte har med ämnet att göra ignoreras.
4. Inlägg med rasistiskt, homofobt och/eller sexistiskt innehåll släpps inte igenom. Ej heller personpåhopp eller generaliserande, illa underbyggda ommälen om olika grupper t ex feminister. Här håller vi en vänlig ton gentemot varandra och diskuterar innehåll, inte person.
5. Detta är en blogg, d v s en lång räcka av inlägg från min sida. Om du läser ett inlägg och blir fundersam över var jag står i en fråga så kan det ibland hjälpa att läsa några till för att bilda sig en uppfattning. Att medvetet misstolka mina inlägg leder till att jag inte ids bemöta dem. Och jag publicerar bara inlägg jag bemöter.
Att inte följa en eller flera av ovanstående punkter leder alltså till att jag inte släpper igenom inlägget.