Sorg

Idag fick vi veta att en av våra närmaste vänner i Mongoliet gått bort, 31 år gammal. Vi vet inte mycket om vad som hänt men tydligen lämnade hon hemmet för ca 1,5 månad sedan och försvann. I slutet av januari fann man henne död på ett berg utanför stan. Vad som hänt är okänt och dödsorsaken ännu inte fastslagen. Självklart far tankarna iväg. Både till vad som hänt och till hennes man och två döttrar.

Vi hade sett fram emot att ses i sommar igen, göra utflykter tillsammans, sitta i en ger och elda och äta rökt korv och dricka vodka tillsammans. Jag hade idéer om hur vi skulle kunna starta ett export-importsamarbete tillsammans. Nu blir det inte så. Det kommer bli tomt utan hennes positiva, vänliga och glada närvaro.

Så oändligt trist.

Högerretorik

Måste kulturen vara vänster? Det har varit den stora frågan senaste månaden efter att Bengt Ohlson ställt sig denna i en mastodontartikel i DN. Som om hotet mot kulturen just nu kommer från vänster. Maria Sveland skrev i förra veckan en flitigt delad artikel om hur hatet (från högerextremister och antifeminister) gör henne deprimerad. För att visa hur fel Sveland har kallar idag Roland Poirer Martinsson henne för inskränkt, delirisk och antyder att hon var full när hon skrev sin "goja". (Ni vet Poirer Martinsson som jämför kampen för lika rättigheter mellan kvinnor och män med frenologin.)

Häromsistens läste jag om forskning som visat att extremister till höger är lite dummare än oss andra. När jag läser Roland Poirer Martinsson och Göran Skytte känner jag att det inte behövs någon forskning för att slå fast en sådan tes. Om inte annat är dom lite mer oförskämda, lite mer arroganta och lite mindre verserade.

Eller så är kanske Lena Andersson något på spåret. Hon hävdar att hatet vore mindre hätskt om samvetet inte samtidigt kände att kulturvänsterns och feminismens samhällsanalys i sina förnuftiga delar är relevant, nödvändig och moraliskt oavvislig; att själva basen i dem är ofrånkomlig.

Detta förutsätter ju dock att den som känner är förmögen att känna empati.

Äntligen

Thatcher på film

Idag recenserad nya filmen om Margaret Thatcher i svenska tidningar. Mottagandet är svalt och de som hoppas på en Oscar för bästa rollprestation för Meryl Streep verkar inte ha något stöd bland svenska recensenter. Själv tappade jag förtroendet för Streep i pekoralet Andarnas Hus. Det enda någorlunda bra hon presterat sedan dess är enligt mig rollen i Timmarna. Men det berodde på fantastiskt manus och fantastisk regi. Richard Widmark ska en gång har sagt att det finns inte en skådespelare i världen som kan rädda ett dåligt manus. Jag vill hävda att det är tvärtom också, att det spelar ingen roll om du har ett bra manus om skådisar och regissör är mediokra.

I fallet med filmen om Thatcher verkar det dock sammanfalla. Manus, regi och skådespelare är helt enkelt fel. Detta säger jag utan att ha sett filmen. En amerikansk filmstjärna gör inte en film. Ej heller ett manus om en av de mest inflytelserika politikerna i Europeisk historia som inte handlar om politik. Vem är intresserad av att se en kärlekshistoria mellan Maggie och Dennis? Där regin, enligt Svenska Dagbladets recensent, gränsar till buskis.

Då är nog Stina Lundbergs intervju med Margaret Thatcher större TV. Där Thatcher vägrar hoppa. Eller Spitting Images version av Maggie som gammal.



Historien om Thatchers politik återstår tydligen att berättas. Själv skulle jag gärna se en film om The Winter of Discontent. Om hur landet såg ut när Thatcher tog över och vad hon lyckades åstadkomma, good and bad. I programmet Stil i P1 spelades i förmiddags denna sång till Thatchers ära:

KD spräcker arbetslinjen?

I ett utspel på Brännpunkt idag förklarar representanter för KD att de vill överge arbetslinjen. Ja, åtminstone för kvinnor som är föräldrar. Föräldrarna ska om jag har uppfattat förslaget korrekt få 18 månaders ledigt var. Sedan ska de kunna starta eget för att ta hand om sina egna barn och om de inte fattat uppmaningen från de familjekonservativa ska de också få ett skatteavdrag om dom avstår från att ha sina barn på kommunal förskola. De (kvinnor) som tjänar minst ska få mest i bidrag för att stanna hemma. Pappamånaderna ska avskaffas.

KD när dom är som ärligast. Helt i strid med Moderaternas jämställdhetspolitik, dock. Nu frågar vi oss om detta blir en fråga som Moderaterna kommer köra över KD i eller, som i frågan om tvångssterilisering av transpersoner, låta KD bestämma. Jag gissar på det förra. KD:arnas förslag strider nämligen helt mot idén om arbetslinjen.
Med det förslag dessa persone kommer med skulle mammor alltså kunna välja att först vara hemma med föräldrapenning i ett och ett halvt år, samtidigt som dom registrerar egen dagmammefirma. När föräldrapenningen är slut får dom ett slags vårdnadsbidrag, av debattörerna kallat skatteavdrag, för att fortsätta stanna hemma. Som med vårdnadsbidraget vet vi ju vilka kvinnor det blir som stannar hemma för denna struntsumma, nämligen dom som står allra längst från arbetsmarknaden. Långtidsarbetslösa och kvinnor från vissa invandrargrupper.

Och om en familj skaffar tre barn så blir det många år borta från arbetslivet med lägre lön, sämre karriärmöjligheter och lägre pension som följd.

Hjärnforskaren Annica Dahlström kan andas ut. På det här viset skulle alltså pappan kunna hållas borta från det lilla barnet i 18 månader innan han eventuellt tar ledigt.

Jag vet ett bättre sätt att öka utrymmet för barnfamiljerna (och oss andra) att göra annat än att jobba. Det stavas sex timmars arbetsdag. Lite dyrare men förmodligen avsevärt bättre för att delvis lösa vår höga arbetslöshet på samma gång.