Stasiarkiven. Ibland till och med Stasis arkiv. På senare tid har debatt blossat upp kring ett eventuellt öppnande av Säpos arkiv, den del som rör säkerhetspolisens anteckningar om vilka som misstänkts spionerat åt den östtyska säkerhetspolisen. Det rör sig alltså inte om Stasis arkiv utan om en annan stats myndighetsarkiv.
Offentlighetsprincipen i Sverige betyder att medborgarna skall kunna få ut handlingar från svenska myndigheter. Jag jobbar med detta i princip dagligen där jag sekretessgranskar dokument som lämnas ut till journalister. Det är mycket sällan som jag maskar något i ett dokument men när det sker beror det till exempel på att en persons sjukdomsdiagnos angivits i dokumentet eller att en person anklagas för att ha begått ett brott och nu plötsligt kommer den anklagelsen att bli offentlig och spridd till alla landets nyhetsredaktioner. Om en journalist ändå vill veta vilken diagnos det rör sig om eller vad personen som anklagas heter går det bra att överklaga sekretessbeslutet så får vi helt enkelt göra en omprövning. Det har hittills inte hänt mig, eftersom det sällan är relevant för den journalistiska rapporteringen.
Vad alla partier i riksdagen utom Moderaterna verkar tycka är relevant är dock att hänga ut vad Säpo tror hände för 20+ år sedan. Vilka var de svenskar som Säpo misstänkte samlade uppgifter till Stasi? Det rör sig alltså inte om ett register över personer som bevisats ha spionerat åt annan makt utan om utredningsmaterial. Vi kommer, liksom i Aftonbladets drev mot Juholt, kunna vara både undersökande journalister och poliser lite till mans, och undersöka om inte grannen faktiskt var Stasiagent ändå. Sen kan vi (eller de som har en plattform för det) även ta på sig rollen som åklagare, skriva artiklar, böcker, blogginlägg om personer de anser bevisats varit Stasiagenter, fast det inte bevisats i domstol utan bara av författaren/journalisten/bloggaren i fråga.
I veckan gick en av de utpekade (av den enda forskare som fått tillgång till materialet och som skulle garantera att identiteter inte röjdes men inte var så noga med det) ut i Svenska Dagbladet och förklarade att hon inte alls spionerat åt Stasi utan åt svenska SSI (tidigare IB). I kulturbilagan kan man läsa om hur människor idag, 20 år senare, blir av med sina jobb i Tyskland på grund av sitt mörka förflutna. För där gäller inga preskriptionsregler ännu, där är du för evigt dömd oavsett vad du sysslat med under kanske halva ditt liv. Och så skall du förbli i åtminstone tio år till.
Vad vill de svenska partier som vill offentliggöra arkiven över misstänkta Stasiagenter? Att folk skall få veta om dom finns där och nu, 20+ år senare, försöka rentvå sig? Och hur värjer man sig mot att folk ringer hem till en och kallar en jävla spion? (Som har hänt med någon av de andra bland forskarens forskningsobjekt, som hon inte heller lyckats dölja identiteten på.) Eller handlar det om att vi är nyfikna över vilka dom är, dom som Säpo ansåg samarbeta med Stasi? Vilka högdjur kan inte dölja sig där?
Nej, på något sätt känns det som att det här handlar om att jaga reda på misstänkta landsförrädare och rulla dem i tjära och fjädrar offentligt. (Det finns åtskilliga sådana uttryck i nätdebatten.) Frågan är om rättsprocesser ens är möjliga, jag har ärligt talat inte koll på preskriptionsreglerna i sådana fall. Hur rentvår man sig då om det visar sig att Säpo antecknat ens namn som Stasiagent? Tror vi på kvinnan i Svenska Dagbladets artikel?
Truth and reconciliation. Först sanning, sen möjlighet att förlåta och gå vidare. Om man eftersträvar detta så måste man vara beredd även på det senare och jag är faktiskt inte säker på att så är fallet bland många av dem som förespråkar ett öppnande av arkiven.
Offentlighetsprincipen i Sverige betyder att medborgarna skall kunna få ut handlingar från svenska myndigheter. Jag jobbar med detta i princip dagligen där jag sekretessgranskar dokument som lämnas ut till journalister. Det är mycket sällan som jag maskar något i ett dokument men när det sker beror det till exempel på att en persons sjukdomsdiagnos angivits i dokumentet eller att en person anklagas för att ha begått ett brott och nu plötsligt kommer den anklagelsen att bli offentlig och spridd till alla landets nyhetsredaktioner. Om en journalist ändå vill veta vilken diagnos det rör sig om eller vad personen som anklagas heter går det bra att överklaga sekretessbeslutet så får vi helt enkelt göra en omprövning. Det har hittills inte hänt mig, eftersom det sällan är relevant för den journalistiska rapporteringen.
Vad alla partier i riksdagen utom Moderaterna verkar tycka är relevant är dock att hänga ut vad Säpo tror hände för 20+ år sedan. Vilka var de svenskar som Säpo misstänkte samlade uppgifter till Stasi? Det rör sig alltså inte om ett register över personer som bevisats ha spionerat åt annan makt utan om utredningsmaterial. Vi kommer, liksom i Aftonbladets drev mot Juholt, kunna vara både undersökande journalister och poliser lite till mans, och undersöka om inte grannen faktiskt var Stasiagent ändå. Sen kan vi (eller de som har en plattform för det) även ta på sig rollen som åklagare, skriva artiklar, böcker, blogginlägg om personer de anser bevisats varit Stasiagenter, fast det inte bevisats i domstol utan bara av författaren/journalisten/bloggaren i fråga.
I veckan gick en av de utpekade (av den enda forskare som fått tillgång till materialet och som skulle garantera att identiteter inte röjdes men inte var så noga med det) ut i Svenska Dagbladet och förklarade att hon inte alls spionerat åt Stasi utan åt svenska SSI (tidigare IB). I kulturbilagan kan man läsa om hur människor idag, 20 år senare, blir av med sina jobb i Tyskland på grund av sitt mörka förflutna. För där gäller inga preskriptionsregler ännu, där är du för evigt dömd oavsett vad du sysslat med under kanske halva ditt liv. Och så skall du förbli i åtminstone tio år till.
Vad vill de svenska partier som vill offentliggöra arkiven över misstänkta Stasiagenter? Att folk skall få veta om dom finns där och nu, 20+ år senare, försöka rentvå sig? Och hur värjer man sig mot att folk ringer hem till en och kallar en jävla spion? (Som har hänt med någon av de andra bland forskarens forskningsobjekt, som hon inte heller lyckats dölja identiteten på.) Eller handlar det om att vi är nyfikna över vilka dom är, dom som Säpo ansåg samarbeta med Stasi? Vilka högdjur kan inte dölja sig där?
Nej, på något sätt känns det som att det här handlar om att jaga reda på misstänkta landsförrädare och rulla dem i tjära och fjädrar offentligt. (Det finns åtskilliga sådana uttryck i nätdebatten.) Frågan är om rättsprocesser ens är möjliga, jag har ärligt talat inte koll på preskriptionsreglerna i sådana fall. Hur rentvår man sig då om det visar sig att Säpo antecknat ens namn som Stasiagent? Tror vi på kvinnan i Svenska Dagbladets artikel?
Truth and reconciliation. Först sanning, sen möjlighet att förlåta och gå vidare. Om man eftersträvar detta så måste man vara beredd även på det senare och jag är faktiskt inte säker på att så är fallet bland många av dem som förespråkar ett öppnande av arkiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Se detta kommentarsforum som en insändarsida i en papperstidning. Jag tar oftast in inlägg som följer punkterna nedan, men förbehåller mig rätten att själv välja vad jag publicerar på denna blogg.
1. Helt anonyma kommentarer kommer inte att publiceras. En etablerad blogg bakom inlägget räcker bra.
2. Du som tycker att jag borde skriva om något annat än det jag gör. Skriv själv på din egen blogg! Här bestämmer bara jag vad jag väljer att ta upp, och ur vilket perspektiv. Detta föranleder bl a punkt 3.
3. Kommentarer som inte har med ämnet att göra ignoreras.
4. Inlägg med rasistiskt, homofobt och/eller sexistiskt innehåll släpps inte igenom. Ej heller personpåhopp eller generaliserande, illa underbyggda ommälen om olika grupper t ex feminister. Här håller vi en vänlig ton gentemot varandra och diskuterar innehåll, inte person.
5. Detta är en blogg, d v s en lång räcka av inlägg från min sida. Om du läser ett inlägg och blir fundersam över var jag står i en fråga så kan det ibland hjälpa att läsa några till för att bilda sig en uppfattning. Att medvetet misstolka mina inlägg leder till att jag inte ids bemöta dem. Och jag publicerar bara inlägg jag bemöter.
Att inte följa en eller flera av ovanstående punkter leder alltså till att jag inte släpper igenom inlägget.