Morgonens input från medierna är starkt färgad av rapporter om två länder på Afrikas Horn. Först är det Jesper Bengtsson från Reportrar utan gränser som slår fast att svenskarna saknar demokratisk ryggmärgsreflex. Man kan fråga sig hur några reportage från krigshärdar skulle blivit av, förutom Johanne Hildebrandska inbäddade sådana, om inte journalister korsat gränser och tagit hjälp av rebellrörelser. Bengtsson berättar om en journalist som en gång fick hjälp av dåvarande gerillan i Etiopien att ta sig fram. En gerilla vars ledare idag är premiärminister i landet i fråga. Självklart skall man kunna ta hjälp en motståndsrörelser för att skildra en regims förtryck. Det får sedan bli upp till läsarna att ta detta i beaktande när man läser och tolkar texten. Men det är klart, för att folk som tror på allt som står i pressen, även om det rör sig om rena falsarier som i fallet med Aftonbladet och dom påhittade hyresreglerna för riksdagsledamöter så kan det ju vara lite krångligt om man måste tänka kritiskt.
Sen loggar jag in på mejlen och ser nyhetsbrevet från Dagens Arena. Som också beskriver hur Sveriges regering hanterat en politisk fråga som om den vore endast konsulär. Och därigenom förmodligen bidragit till att det blir svårt för Etiopien att backa nu utan att förlora ansiktet. Och förlorade ansikten är ju inget gamla gerillaledare som blivit premiärministrar gillar.
I Svenskan berättar Dawit Isaaks barn och fru om hur dom anser att det är fel att göra politik av faderns och makens situation. Hela artikeln skriker Stockholmssyndrom och man känner en stor empati för en familj som är lika fångna av den eritreanska staten som deras far och man. Om vi bara är snälla och säger goda saker om Eritrea och dess ledare släpper dom säkert pappa. Men problemet är ju att hela frågan är politisk rakt igenom. Deras far greps på grund av att han som journalist skrev om sådant politikerna inte gillade, han hålls kvar av politiska skäl, liksom journalisterna i Etiopien. Att säga att det hela inte har med politik att göra blir ju detsamma som att förneka det som dessa tre journalister stod för, den politiskt framförhandlade rätten till yttrandefrihet. Där vissa av oss, som journalisterna i fråga, anser att denna rätt gäller överallt oavsett ledare.
Nej, tyst diplomati i all ära, men är en fråga politisk gör man nog bäst i att behandla den som det.
Sen loggar jag in på mejlen och ser nyhetsbrevet från Dagens Arena. Som också beskriver hur Sveriges regering hanterat en politisk fråga som om den vore endast konsulär. Och därigenom förmodligen bidragit till att det blir svårt för Etiopien att backa nu utan att förlora ansiktet. Och förlorade ansikten är ju inget gamla gerillaledare som blivit premiärministrar gillar.
I Svenskan berättar Dawit Isaaks barn och fru om hur dom anser att det är fel att göra politik av faderns och makens situation. Hela artikeln skriker Stockholmssyndrom och man känner en stor empati för en familj som är lika fångna av den eritreanska staten som deras far och man. Om vi bara är snälla och säger goda saker om Eritrea och dess ledare släpper dom säkert pappa. Men problemet är ju att hela frågan är politisk rakt igenom. Deras far greps på grund av att han som journalist skrev om sådant politikerna inte gillade, han hålls kvar av politiska skäl, liksom journalisterna i Etiopien. Att säga att det hela inte har med politik att göra blir ju detsamma som att förneka det som dessa tre journalister stod för, den politiskt framförhandlade rätten till yttrandefrihet. Där vissa av oss, som journalisterna i fråga, anser att denna rätt gäller överallt oavsett ledare.
Nej, tyst diplomati i all ära, men är en fråga politisk gör man nog bäst i att behandla den som det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Se detta kommentarsforum som en insändarsida i en papperstidning. Jag tar oftast in inlägg som följer punkterna nedan, men förbehåller mig rätten att själv välja vad jag publicerar på denna blogg.
1. Helt anonyma kommentarer kommer inte att publiceras. En etablerad blogg bakom inlägget räcker bra.
2. Du som tycker att jag borde skriva om något annat än det jag gör. Skriv själv på din egen blogg! Här bestämmer bara jag vad jag väljer att ta upp, och ur vilket perspektiv. Detta föranleder bl a punkt 3.
3. Kommentarer som inte har med ämnet att göra ignoreras.
4. Inlägg med rasistiskt, homofobt och/eller sexistiskt innehåll släpps inte igenom. Ej heller personpåhopp eller generaliserande, illa underbyggda ommälen om olika grupper t ex feminister. Här håller vi en vänlig ton gentemot varandra och diskuterar innehåll, inte person.
5. Detta är en blogg, d v s en lång räcka av inlägg från min sida. Om du läser ett inlägg och blir fundersam över var jag står i en fråga så kan det ibland hjälpa att läsa några till för att bilda sig en uppfattning. Att medvetet misstolka mina inlägg leder till att jag inte ids bemöta dem. Och jag publicerar bara inlägg jag bemöter.
Att inte följa en eller flera av ovanstående punkter leder alltså till att jag inte släpper igenom inlägget.