När man har fattat sitt beslut och äntligen berättat det för sina kollegor, att man skall sluta. Det är då den där sköna känslan av frihet infinner sig. Så uppfattar jag Mona Sahlin när hon nu på morgonen skämtar med de journalister som åter flockats utanför hennes hus i Nacka. Sen drar hon iväg och träffar kompisar från hela världen i Paris. Kan man gissa att Mona Sahlin är dagens mest lättade människa? Som jag unnar henne en riktigt lång och skön semester och kanske ett kul jobb inom den ideella sektorn när hon kommer hem igen.
Lättade borde dock inte de gubbar som i går utstötte frustanden av triumf vara. Vare sig dom är Sossar, Allianspolitiker eller Bonnieranställda journalister. För ingen av dem vet vad dom får i stället. "Margot!" ropade någon igår. Margot vem? Många S-märkta har de senaste fyra åren, i stället för att sluta upp bakom sin valda ledare, gapat efter en kvinna som inte funnits i den svenska politiken på många år, som när hon fanns här inte direkt var någon tungviktare inom partiet, som ingen vet vad hon står för. Annat än att hon pratar trevlig norrländska, till skillnad mot Mona Sahlins släpiga stockholmska. I mina elaka stunder kan jag tänka att de som ropat efter Margot i stället kanske vaknar en dag med Pär Nuder eller Thomas Östros. Moahahaha!
Förlorare på den här soppan är förutom Socialdemokraterna även Alliansregeringen, som ju skall försöka regera i minoritet utan stöd av SD. För vad händer när folk skall börja positionera sig inom (S)? Vad händer med riksdagspolitiken om Bonniermedias ständiga opinionsundersökningar börjar visa att folket stödjer en S-ledare som är för ett snabbare återdragande från Afghanistan (om någon sådan nu finns, det här är ett exempel)? (När jag tänker på det, borde det inte finnas en majoritet i riksdagen som har ett rejält grudge mot Bonniermedierna och deras monopolställning som stärktes av regeringen den förra mandatperioden? Hmm, en liten motion om ägarstrukturen i TV4 kanske?)
Och Sossarna själva kommer få mycket lite kraft kvar till att utveckla partiet inför framtiden. Nästan så man tror att det var det dom ville, när dom stack knivarna i ryggen på Sahlin.
Ni kan dessutom bespara er kommentarer kring Mona Sahlins kvaliteter. Detta är en betraktelse av ett parti som petar ut sin ordförande utan att ha ett enda vettigt och genomarbetat alternativ.
Lättade borde dock inte de gubbar som i går utstötte frustanden av triumf vara. Vare sig dom är Sossar, Allianspolitiker eller Bonnieranställda journalister. För ingen av dem vet vad dom får i stället. "Margot!" ropade någon igår. Margot vem? Många S-märkta har de senaste fyra åren, i stället för att sluta upp bakom sin valda ledare, gapat efter en kvinna som inte funnits i den svenska politiken på många år, som när hon fanns här inte direkt var någon tungviktare inom partiet, som ingen vet vad hon står för. Annat än att hon pratar trevlig norrländska, till skillnad mot Mona Sahlins släpiga stockholmska. I mina elaka stunder kan jag tänka att de som ropat efter Margot i stället kanske vaknar en dag med Pär Nuder eller Thomas Östros. Moahahaha!
Förlorare på den här soppan är förutom Socialdemokraterna även Alliansregeringen, som ju skall försöka regera i minoritet utan stöd av SD. För vad händer när folk skall börja positionera sig inom (S)? Vad händer med riksdagspolitiken om Bonniermedias ständiga opinionsundersökningar börjar visa att folket stödjer en S-ledare som är för ett snabbare återdragande från Afghanistan (om någon sådan nu finns, det här är ett exempel)? (När jag tänker på det, borde det inte finnas en majoritet i riksdagen som har ett rejält grudge mot Bonniermedierna och deras monopolställning som stärktes av regeringen den förra mandatperioden? Hmm, en liten motion om ägarstrukturen i TV4 kanske?)
Och Sossarna själva kommer få mycket lite kraft kvar till att utveckla partiet inför framtiden. Nästan så man tror att det var det dom ville, när dom stack knivarna i ryggen på Sahlin.
Ni kan dessutom bespara er kommentarer kring Mona Sahlins kvaliteter. Detta är en betraktelse av ett parti som petar ut sin ordförande utan att ha ett enda vettigt och genomarbetat alternativ.
Å andra sidan, ska hon ändå avgå är det kanske bättre att göra det nu än närmare valet. Fast det känns onekligen oroväckande att ett så stort parti står utan ledarkandidater som är väl förankrade i rörelsen. Oavsett vilket parti man röstar på behöver vi partier med ett tydligt ledarskap, för Sveriges skull
SvaraRadera