00-talet: Ett arbetsamt årtionde

Jag har under 00-talet haft världens roligaste jobb. Men nu är det dags att flytta fokus och gå vidare. Här gör jag tre nedslag i mitt arbetsliv under 00-talet.

Svåraste ögonblicket i jobbet
När HTF:s styrelse beslutade sig för att gå på tvärsen mot det tidigare bedrivna jämställdhets- och mångfaldsarbetet och driva frågan om skattesubventionering av hushållsnära tjänster. Alla sakkunniga lade in sitt veto vilket snarare bidrog till att styrelsen ville markera att det var dom, inte experterna, som bestämde. Det är också en nyttig erfarenhet jag själv kan dra, att hårdnackat och vältaligt motstånd mot en förändring ibland kan få till följd att den drivs igenom bara just därför. Nu skulle invandrarkvinnorna städa hos vita medelklasskvinnor och de senare skulle bli skattesubventionerade för detta. Medan deras män slapp undan och kunde fortsätta jobba heltid, övertid och låta bli att ta ut föräldraledigt. Enda fackförbund att stå upp mot denna idioti var Handelsanställdas förbund. Heder åt dem och Stefan Carlén!

Årtiondets arbetsplats
HTF. Trots beslutet att driva skattesubventionering av hushållsnära tjänster. Som jag älskade att jobba på HTF och som jag älskat (nästan) alla kollegor! Förbundets uppgående i Unionen den 1 januari 2008 var dock en mer genomgripande händelse än vi anställda först förstod. Lille mannen har hela tiden kallat projektet ett ”hostile takeover” där Sif svalde det hälften så stora HTF. Han fick delvis rätt. Hösten 2008 var det dags för den stora utrensningen, ledd av nytillsatt ledning, tänkt att vara klar innan den nya förbundsstyrelsen tillträdde. Där fick väldigt många f d HTF-anställda veta att de endera inte fick behålla sin tjänst eller att det inte alls fanns plats för dem i den nya organisationen. De flesta fick beskedet utan motivering, några under mycket förnedrade former. Där satt chefer som aldrig skulle blivit chefer och när de nu blivit det borde varit bland dem som avpolletterats redan inför sammangåendet. En av mina kollegor, vi kan kalla henne Maria, fick till exempel höra från en av dessa chefspersoner att

- Det finns ingen plats för Maria i det här förbundet.

Det var bara hon och chefen närvarande i rummet. Maria hade då jobbat i förbundet i trettio år och borde kunnat utföra de flesta arbetsuppgifter inom ett fackförbund. Om LAS fungerat som den borde, vill säga. Det gör den inte alltid. Dessutom hade klubbens förhandlare kanske inte samma agenda som många av medlemmarna. Inför arbetsgivarens skrämseltaktik (som var tämligen grov) skrev klubben på en avtalsturlista, utan att först prata med sina medlemmar och trots att något omställningsavtal med sådan möjlighet inte fanns. Flera av klubbens förhandlare blev sedan befordrade till höga chefspositioner efter utrensningen. Tack för kaffet.

Mitt roliga jobb på HTF fanns inte längre, HTF fanns inte längre. Många av kollegorna fanns men syntes inte till. Andra kollegor gick direkt ut genom dörren för att aldrig återvända. Men vännerna från mina tolv år i HTF finns kvar. Nu, ett drygt år senare, kan jag konstatera att det bästa med jobbet under hela årtiondet varit och är dessa vänner. Bland de personer jag jobbat med på HTF har några blivit mina bästa vänner.

Årtiondes jobbeslut:
Att säga upp mig från mitt nya fasta jobb för att börja på ny kula. Vad detta blir vet jag inte idag men bara att fatta detta beslut är ett stort steg. Jag är har nyss fyllt 40, har minst 20 år kvar i arbetslivet och alla vägar ligger öppna. Det är då man, omgiven av alla goa vänner, lägger det dåliga bakom sig och ser ljust på famtiden. Allt är möjligt. Det omöjliga stannar i 00-talet.