00-talet: Årtiondets blogg

Jag tog mina första stapplande steg i bloggosfären i januari 2005. Genom åren har det blivit en del läsande och skrivande. När jag nu sitter och tittar på mina favoritbloggar för att se om det finns någon som stått ut bland andra får jag svårt. Jag har så många favoriter, av olika skäl. Som Niklas Hellgren, Kaffepulver, Anders Sparring, Roya Intersektionalen och Trollhare. Sen alla dessa som man med nöje läser som någon slags dagbok om bloggosfärsystrarnas liv och leverne. Kvinnor i min egen ålder som skriver om sina vardagsupplevelser och tankar.

Det finns dock en blogg som sticker ut bland de andra. Inte för politiska spetsfundigheter och språkekvilibrism, även om bloggaren är en mycket duktig skribent. På sätt och vis känns det som ett mainstreamat val då bloggen ständigt hamnar högst på listorna och läsarna ofta är så där översvallande jolmigt smickrande i sina kommentarer. Jag hade nog velat vara lite smalare och mer kulturelitistisk i mitt val... ;)

Men, när jag nu lyfter en enda blogg som förra årtiondets blogg har jag tagit hänsyn till en rad faktorer. Främst att jag gillar att läsa den dagligen, men också att den uppdaterats regelbundet under längre tid samt att den kombinerar text och bild på ett tilltalande sätt. En läsarvänlig helhet, helt enkelt.

00-talets blogg lyckas balansera mellan det publiklockande och ändå hålla en viss integritet i förhållande till de skildrade, bloggarens barn med särskilt fokus på yngste sonen. Jag talar så klart om Heja Abbe. En blogg om en speciell men samtidigt helt vanlig liten kille med ett vanligt liv med mamma, pappa och storebror, dagis på dagarna och lördagsgodis på helgerna. (Abbe älskar godis.) Ett liv som kantats med prövningar som få barn behöver gå igenom. På ett nära nog magiskt sätt skildras detta av Abbes pappa, som jobbar i reklambranschen och är en uppenbart duktig formgivare och fotograf med stilsäker känsla för ord. Bilderna och filmerna på bloggen bidrar i allra högsta grad till läsupplevelsen, och är konsekvent snyggt redigerade. Men framförallt lyckas Abbes pappa förmedla en varm och skön kärlek mellan sig och sina barn.

Ibland kan man så klart undra över vad den charmerande Abbe och hans fine storebror kommer tycka om bloggen när dom växer upp och kan ta ställning själva. Jag hoppas att dom kommer se att deras pappa genom att visa upp en del av deras liv har bidragit till att skapa förståelse för familjer med barn med kroniska sjukdomar och funktionsnedsättningar, att bloggen bidragit med värme och kärlek i en bloggosfär som annars kan vara tämligen hård och tuff. Det är ett andningshål att kliva in hos Abbe och hans familj, trots alla prövningar dom får gå igenom. Nu ser vi med spänning fram emot Abbes utvecklande av konsonanter och skrockar gott åt det FANtastiska ordet FFFFFAN!

Min spaning inför 2010-talet är att vi kommer behöva mer kärlek och förståelse och att Abbefamiljen håller fanan högt där.