När man alltid tror det värsta om sin nästa

Moderaterna pratar väldigt mycket om att ge individen möjligheter (aldrig rättigheter, rättigheter är förslöande) och att det är cyniskt och icke förenligt med arbetslinjen att låta folk vara långtidssjukskrivna om de kan jobba en liten, liten procent. Människor har glömts bort och försummats enligt Moderaterna. Nu skall alla dessa dras fram, skickas till arbetsförmedlingen för uppfräschning och sedan kommer dom kunna börja jobba igen. Vilka jobb dessa människor skall få, det berättar inte Moderaterna. För det var ju just det, möjligheter inte rättigheter. Om du inte lyckas gripa möjligheten och göra den till verklighet får du skylla dig själv.

Utgångspunkten i Moderaternas politik tycks vara att människor är lata glidare som bara har ett enda fokus för ögonen, att blåsa dem som betalar mycket skatt. Därför har man sänkt skatten för dem som tjänar mycket och satt blåslampa i baken på dem vars uppehälle finansieras av skatter. För här skall ni inte komma och tro att vi skall försörja er, era lata jävlar som inte ens kan hitta en sysselsättning de dagar ni inte är för sjuka. Fast så kan vi ju inte säga, det är inte PK, så vi säger att vi vill ta vara på humankapitalet eller nåt annat som låter fint.

Men bakom bilden av sjuka människor som icke arbetsvilliga finns verkligheten. Verklighetens folk, för att citera en av Moderaternas regeringskompisar på Socialdepartementet. En av dessa människor fick mig igår att börja gråta när jag läste ett inlägg på Facebook. En av de mest fantastiska kvinnor jag mött i jobbet genom åren och som miste sin man i cancer tidigare i år. Medan hennes älskade kämpade för att leva ett tag till, få vara med ett tag till fick han brev från Försäkringskassan. Som krävde att han för att få fortsatt sjukpenning skulle intyga att han snart skulle dö.

När jag tänker på hur det måste kännas att sitta där vid köksbordet tillsammans och innerst inne veta att det snart kommer ta slut, men vara beredd att kämpa, stå emot ett tag till. Försöka få ännu några dagar, veckor tillsammans. Det är då man önskar att chefen för socialdepartementet fick vara där och träffa dessa verklighetens folk vid deras köksbord. Han får gärna ta med sig sin kollega med ansvar för socialförsäkringarna också. Så att de möjligen, möjligen skulle få en liten inblick i vilka människorna bakom statistiken är.

Det hela gör mig så ARG. Ännu argare blir jag när regeringen som vanligt kör med dagisretorik. "Göran Persson gjorde likadant så nu skall vi också göra så." "Socialdemokraterna står bakom förslaget." Det är ju osannolikt dumt. Och dessutom inte sant, vilket Veronica Palm tydligen upprört deklarerade i riksdagen igår. Och dessutom kan vi ju konstatera att om Moderaterna ändå bara tänker köra samma politik som (S) så behövs dom ju inte. Jag har faktiskt svårt att hitta ett enda användningsområde för Moderaternas politik, mer än möjligen som skrämmande exempel på politik byggd på misstro mot sina medmänniskor.