Igår trodde jag att jag skulle vara bättre idag. Så är inte fallet. Om det här är svinpesten så har den en förmåga att komma och gå i skov. Idag är det värre. Vilket plötsligt får mig att inse att jag gjorde rätt som sjukskrev mig. När man inte varit akut sjukskriven från jobbet mer än ett par enstaka gånger på tjugo år så blir man ju lätt lite hispig. Inte är jag så sjuk. Jag tillhör ju de friska. Det ställer till det för kollegor och medlemmar, vem skall kunna hoppa in med så kort varsel? Herregud, visst kan jag jobba! Vilket jag förmodligen gjort om jobbet den här veckan inte inneburit föreläsning om LAS samt omplaceringsförhandling. Det förrra innebär att stå inför 30 pers och föreläsa om LAS i fem timmar. Redan där insåg jag min begränsning. Vilket förmodligen kursdeltagarna och kollegan på kursen är glada för. (Sen undrar jag ju var jag själv fått denna flunsa, om det nu är det det är...)
Samtidigt loggar jag in på Facebook för att uppdatera mig lite om vad folk har för sig. Och får läsa tvärsäkra utlåtanden om att "jag tänker minsann inte vaccinera mig"! Nä, varför vaccinera sig? Varför stanna hemma när man är förkyld? När man kan roa sig med att smitta sin omgivning i stället. För att man är oumbärlig och/eller ändå inte kommer att drabbas.
Tankarna far till min farmor. År 1919, när hon var nio år gammal tvingades familjen gå från bondgården nere i södra Småland, flytta över vägen till ett torp med två rum och kök. Farmors mamma blev ensam med sex barn och ett på väg när farmors pappa strök med i Spanskan. Han var ung bonde med stor familj. Gården som gått i arv i generationer efter storbonden Johannes i Kopparbygd såldes till en granne. Där satt sedan änkan med barnen, farmor Daly, 10, Kalle, 9, Evald, 7, Inga, 6, Dagmar 4, Elmer 2 samt lilla Sonja som var nyfödd. På andra sidan den smala grusvägen låg deras forna hem. När farmor var i 12-årsåldern (kring 1922) fick hon flytta från torpet i Småland till avlägsna släktingar i Uppland för att vara piga hos dem. Jag tror att hennes pappa Anders hade varit tacksam för ett vaccin som kunnat förhindra denna familjetragedi.
Gårdagens Expressen hade stor rubrik på första sidan som skrek ut något hotfullt om INFLUENSANS BIVERKNINGAR. Inne i tidningen berättade två kvinnor att de hade fått ont i armen en dag och den ena haft snabbt övergående feber.
SvaraRaderaKvällspressens sensations... inte -journalistik utan -lystnad är åtminstone en av förklaringarna till att folk tvekar.
Jag förstår faktiskt inte problemet med vaccinationen – det är väl bara att trava iväg och ta sprutan när det finns vaccin att tillgå?
Håller helt med. På mitt jobb kommer vi förmodligen inte att behöva trava iväg ens. Det kommer en sköterska dit och ger oss vaccinet. Annars hade det inte varit några problem att knalla upp på vårdcentralen och få sprutan heller. Men man är tuff så länge man tror att det inte kommer drabba en själv...
SvaraRaderaJag har aldrig varit tvärsäker men ja, jag är en av dem "dumma" som inte kommer att vaccinera mig. Säkert blixtdumt, men efter mycket läsande (och då inte kvällspresshysteri) har jag tagit mitt beslut, som säkert kan ändras. Visst ska man lyssna på smittskyddsstyrelsen, men så vitt jag vet rekommenderar de även vaccin mot den vanliga influensan varje år (som dödar fler hundra och har dubbel dödlighet mot denna, vilket aldrig skapar svarta rubriker) vilket väl få följer. Ur smittskyddssynpunkt är det klart att man borde vaccinera sig, men samtidigt skapar vaccinet ett väldigt smalt skydd och kommer den förväntade mer aggressiva varianten nästa år är det de som redan drabbats av den här svagare varianten som har skydd, inte de som vaccineras i år.
SvaraRaderaSå ja, jag tar mig rätten att vara skeptisk. Det finns fler skäl till det. Men jag respekterar de som vaccinerar sig och tycker absolut att riskgrupper ska göra det.