Jag fortsätter min kartläggning av människors och institutioners syn på kvinnor och män. Idag läser jag att Högsta Domstolen slagit fast att
"Enbart det att mordet i det nu aktuella fallet begåtts med kniv mot en skyddslös närstående i hennes hem motiverar inte att straffet skall bli fängelse på livstid.”
Domen har startkt
påverkat följande mordfall så att allt färre män döms till livstid när de får för sig att mörda sina partners eller f d partners. Dåvarande domaren Bo Svensson har fått ge namn åt lagtolkningen som "Bo Svenssons testamente". Detta efter mordet på en kvinna som låg i sin säng för att sova, med ryggen mot mannen hon skulle separera från. Mannen stack en kniv i ryggen på tvåbarnsmamman Jenny, trasade sönder ryggraden, levern och stora kroppspulsådern och ströp henne sedan, för säkerhet skull. Bo Svensson
säger"Ett crime passionel som i andra kulturer aldrig skulle jämställas med ett beställningsmord eller massmord. /.../ Brotten är nog så hemska men de är inte sådana fall som ska dömas till livstid, till skillnad från beställningsmord eller uppgörelser mellan olika gangsters. "
Därmed kan vi slå fast att Högsta Domstolen värderar en kvinnas lidande i dödsögonblicket som mindre än en manlig gängmedlems. Det är allvarligare att mörda en tjallare eller någon som försökt blåsa sitt kriminella nätverk, än att mörda sin partner. Det motiverar domaren t o m med att andra kulturer har denna syn på saken? Vilka kulturer? Talibanerna? Och så häpnar folk över att Gudrun Schyman en gång för länge sedan slog fast att "samma normer, samma strukturer och samma mönster finns i såväl talibanernas Afghanistan som i Sverige."
Dessutom kan vi av beteckningen "crime passionel" läsa mellan raderna att det är något annorlunda när män mördar av passion för att hämnas på sitt ex, inte kalkylerande för att hämnas på en motståndare inom den kriminella världen. (Intressant för övrigt att det heter UN crime, inte UNE crime...) Det verkar finnas något där mellan könen som är essentiellt, som liksom urskuldar att man kan bli så ilsken att man dödar sin partner. En man kan helt enkelt inte hejda sig när kvinnan provocerat honom genom att vilja skiljas. Särartstänkande, sålunda.
Missförstå mig rätt nu. Jag ropar inte på livstidsstraff för alla brottslingar. Bara efter någon slags konsekvens när man väger ett mord mot ett annat. Som när Agneta i Bäckefors ringde SOS Alarm för att hon attackerades av kniv av sin man. Han högg henne tre gånger i hjärtat och till larmoperatören sa Annelie: - Nu dör jag.
Ja, Amnesty International är inte heller så imponerade... Sett den här länken: http://www.thelocal.se/19124/20090428/
SvaraRaderaSynnerligen pinsamt för Sverige, skulle jag vilja säga...
Hälsar Ann-Katrin (som hoppas helgen blir bra trots höjt blodtryck när man läser sån't här...)
Pinsamt var ordet.
SvaraRadera