Visst vore det fint om vi kunde gå fram genom livet och inte behöva ta minsta hänsyn till vår omgivning! På jobbet kunde vi säga precis det vi tycker, t ex att kollegan klär sig jävligt illa. Vi skulle kunna sitta och läsa en bra bok på mötet som chefen kallat till, eller kanske syssla med något annat som vi själva anser är viktigare. Idag slår Svenska Dagbladets ledare ett slag för arbetstagarens rätt att leda och fördela sitt eget arbete. Det tar oss tillbaka till före Decemberkompromissen 1906, då fack och arbetsgivare kom överens om att arbetsgivaren skulle leda och fördela arbetet och fritt avskeda och anställda mot att facket fick organisera sig...
Det hade jag inte väntat mig från Svenska Dagbladets ledarredaktion; men det är verkligen en intressant idé!
Vad jag däremot lärt mig att förvänta mig från högerdebattörer är ett otroligt svart-vitt tänkande där inga gråskalor existerar. Jag har med stigande förvåning tagit del av ett synsätt gränsande till autism, där man är helt oförmögen att se strukturer och sådant som kanske inte är direkt synbart för ögat. Ett positivistiskt synsätt där bara det som tydligt syns går att bevisa. (Allt annat är inbillning och hittepå av galna feminister och deras hangarounds med en mer interpretistisk ontologisk och epistemologisk position.)
Följaktligen är det trams att bli upprörd över att folk demonstrativt vägrar att lyssna på en föredragare som arbetsgivaren betalat för att komma och prata på jobbet. Det är trams att bli upprörd över att någon bakom ens rygg rackar ner på ens klädsel. Att ha en gemensam värdegrund på jobbet med regler för hur vi behandlar varandra är allvarligt talat skitjobbigt för personer som anser att gemensamma värderingar är humbug. Som anser att kollegor eller andra arbetskontakter inte är värda att respekteras tillräckligt för att man skall lyssna på vad dom har att säga eller för att man inte skall förlöjliga deras person.
I en autistisk värld är normalt hyfs överflödigt. (Med den skillnaden att verkliga autister hela tiden kämpar och jobbar för att lära sig fungera socialt.) Men det finns sådana arbetsplatser också. Föräldrarna till en atuistisk person har skapat en konsultverksamhet där autister hyrs ut till företag som behöver noggranna och hårt arbetande personer. Det enda som krävs av autisten är att han (eller hon, men det rör sig ju oftare om män) hälsar på kollegorna på morgonen, sedan får han sitta instängd på kontoret och jobba och behöver inte delta i fikaraster och annat lullull på arbetstid. Där kan man bara jobba och skita i andra.
Uppdatering: När jag skrev detta inlägg förutsatte jag att de jag skriver om inte har funktionsnedsättningen autism. Därför har jag genomgående talat om ett autistiskt beteende hos personer som inte kan skylla på att de har ett funktionshinder. Följaktligen heter inlägget inte "autisterna inom högern". Om någon har svårt att förstå denna distinktion är det bara att beklaga och jag tänker inte dra några slutsatser utifrån denna oförmåga att tolka text eller läsa mellan raderna.
Och här kommer ett ganska träffande inlägg om att man kanske inte bara kan köra på utan dels välja sina sammanhang, dels kanske anpassa sig efter dem. Ett annat sätt är ju, om man inte gillar arbetsgivarens syn på värdegrund, byta jobb.
Och kommentarsreglerna gäller såklart även för personer som svarar på detta inlägg.
Ah skönt att se att det inte bara var jag som fascinerades över den här ledaren! Så lätt att förlöjliga de som väljer att faktiskt se de strukturer som finns och som vill sätta fingret på de där beteendena som är så lätta att försöka förneka.
SvaraRaderaKul att ha hittat hit till din blogg, jag lär återkomma!
Ja det är sant. Autisterna håller på att ta över... Den norske filosofen Harald Ofstad skrev: "Efter sitt skenbara nederlag drog sig Adolf Hitler tillbaka till sitt kontrollrum under Antarktis. Därdifrån styr han världshändelserna, med sitt ondskefulla geni." Ofstad hävdade att världens ondska enabrt kunde förklaras på detta sätt. Vi hade förvandlat oss till Hitler för att kunna besegra honom. Hitler hade vissa autiska drag, som till exempel en oförmåga att acceptera och respektera andras åsikter...
SvaraRaderaModerna,
SvaraRaderaTack. Både för att du återkommer och för att du uppenbarligen läser det jag skriver, inget annat.
DLM,
SvaraRaderaNu har jag ingenting emot autister. De jag känner med denna diagnos är tvärtom människor som jag tycker mycket om. Särskilt sköningen A.
Däremot har jag problem med folk som utan att kunna hänvisa till en funktionsnedsättning helt enkelt skiter i andra och deras åsikter, t ex genom att vägra lyssna på dem. Om man inte gillar en persons åsikter tycker jag man skall bemöta dem med argument i stället för att prata om deras klädsel/utseende eller demonstrativt ignorera dem när de talar. Det är sådant personer med verklig autism tränar sig i hela livet. Då borde dessa sociala regler gäller oss andra också.
Usch, jag läste den också i morse och tänkte att det är precis en sån attityd som skribenten har, som skapar en miljö för vuxenmobbing. Jobb-robinson, liksom.
SvaraRaderaCh,
SvaraRaderaJag har problem att länka till din blogg. Jag är inte säker på om det är någon felinställning på min blogg eller om du spärrat din för andra att läsa. Men det innebär att jag inte kan se vem du är som kommenterar, och det är ju som bekant något jag föredrar för att publicera inlägg. D v s att man åtminstone har en etablerad blogg som är offentlig.
Grunden för ett humant samhälle för kvinnor och män - är väl en fungerande ekonomi. Fungerar nationalekonomin i Sverige i dags dato ?Apropå Hitler - som är omnämnd ovan.
SvaraRaderameta,
SvaraRaderaJa, det är fascinerande hur många anonyma kommentarer jag fått som hävdar att det är JAG (och så klart alla andra feminister) som inte respekterar folk som ignorerar oss och klankar ner på vår person. I mitt inlägg efterlyser jag ju att man skall var vänliga mot varandra på jobbet och t ex inte hacka på person utan diskutera sak. Ändå har personpåhoppen haglat under dagen. Vilket bara stärker min tes.
Men du måste väl också se gråskalorna åt andra riktningen.
SvaraRaderaJag håller själv föredrag med jämna mellanrum. I stort sett vid varje tillfälle är det någon som somnar, någon som svarar i telefon, någon som bläddrar i papper, några som pratar i bakgrunden.
Jag är övertygad att det är någon som kommenterar att jag hela tiden drar i mina byxor som ständigt hasar ned i rumpan.
Men ett viktigt men.
Jag har aldrig satt in detta i ett härskarperspektiv.
Istället tänker jag antingen att jag är tråkig så jag måste skärpa mig. När jag är på bättre humör så tänker jag att "folk är korkade" som inte orkar lyssna på mina kloka ord. När jag är rationell inser jag att vissa helt enkelt inte är intresserade av vad jag har att säga.
Människan är outgrundlig. Alla felbeteenden behöver inte vara en sexistisk härskarteknik.
Är det inte denna feltolkning som frågan handlar om. Att vissa kvinnor tror att män ständigt är ute efter att få djävlas med kvinnor.
Jag lovar på heder och samvete. Aldrig en gång i mitt liv har jag velat såra en kvinna.
Jag finner däremot detta överfokuserade könskrig som oerhört tröttande. Felletarna kan alltid hitta alla möjliga fel.
Men vart fan finns är alla rättletare!
PS! Jag har tur. jag är gift med en "rättletare". Hon är underbar. Vi har levt ihop i 35 år och vi har 3 barn tillsammans. Vi pussas och kramas och ibland så grälar vi. Men sen blir det puss och kram igen.
DS
MVH
Cygnus Ferreus,
SvaraRaderaFör dom flesta läsarna av min blogg är det ingen som helst hemlighet vem jag är.
Jag har hela tiden valt att tolka anonym som någon som inte själv kan länka till en etablerad blogg. Om du tittar på de bloggare som kommenterat ovan kanske du förstår bättre vad jag menar.