När jag läser sådant här och tänker på alla de gånger man förnedrat sig inför män som inte vågar eller vill vara raka och säga rakt ut att de inte är intresserade utan hela tiden ger en ett litet, litet finger att hänga kvar vid... Ja, då inser jag att en lycklig stjärna måste ha skinit på mig där på lillejulafton 2004. Psykologens svar är förmodligen helt rätt, förutom att det inte behöver ha med MIN eller HENNES barndom att göra, utan snarare handlar om att många män blivit väldigt bra på att ge en hopp även om dom inte är det minsta intresserade av något varaktigt. Det är kanske männens barndom man skall undersöka?
onsdag 19 november 2008
2 kommentarer:
Se detta kommentarsforum som en insändarsida i en papperstidning. Jag tar oftast in inlägg som följer punkterna nedan, men förbehåller mig rätten att själv välja vad jag publicerar på denna blogg.
1. Helt anonyma kommentarer kommer inte att publiceras. En etablerad blogg bakom inlägget räcker bra.
2. Du som tycker att jag borde skriva om något annat än det jag gör. Skriv själv på din egen blogg! Här bestämmer bara jag vad jag väljer att ta upp, och ur vilket perspektiv. Detta föranleder bl a punkt 3.
3. Kommentarer som inte har med ämnet att göra ignoreras.
4. Inlägg med rasistiskt, homofobt och/eller sexistiskt innehåll släpps inte igenom. Ej heller personpåhopp eller generaliserande, illa underbyggda ommälen om olika grupper t ex feminister. Här håller vi en vänlig ton gentemot varandra och diskuterar innehåll, inte person.
5. Detta är en blogg, d v s en lång räcka av inlägg från min sida. Om du läser ett inlägg och blir fundersam över var jag står i en fråga så kan det ibland hjälpa att läsa några till för att bilda sig en uppfattning. Att medvetet misstolka mina inlägg leder till att jag inte ids bemöta dem. Och jag publicerar bara inlägg jag bemöter.
Att inte följa en eller flera av ovanstående punkter leder alltså till att jag inte släpper igenom inlägget.
Åh gud, när jag läser den där frågan vill jag bara slå händerna för ansiktet och gråta. Hur många gånger har jag inte dragit runt på såna lowlifes? Med den skillnaden (kanske) att jag fattat intellektuellt att de inte vill och borde dumpas. Fast inte gjort något åt det.
SvaraRaderaJag undrar också hur de där pöjksen egentligen mår. Ganska kasst i själen, gissar jag.
Ja, man har ju dragit sitt strå till stacken för att de skall kunna fortsätta på samma bana. Men en dag bestämde jag mig för att nu får det vara nog! Satte mig och skrev femton punkter på hur en man skulle vara för att jag öht skulle vara intresserad. Alla utom en handlade om personlighet, den första var en åldersgräns på 48 år. Ett par veckor senare sprang jag på lille mannen. Han uppfyllde alla punkter utom den första, då han just fyllt 49.
SvaraRaderaOm jag inte skrivit ner det och formulerat det för mig själv hade jag lika gärna kunnat missa honom...