Svenska Dagbladet har haft en bra artikelserie om arvstvister. Idag presenteras ännu ett avsnitt där man redogör för varför man tror att folk blir osams när arvet skall fördelas. Förlorad kärlek och given kärlek kan man sammanfatta det med. Den som känner att något syskon fått mer kärlek vill bli kompenserad med pengar och saker när föräldrarna är döda. Den som tagit hand om sina föräldrar eller släktningar anser att dom skall ha lite mer än alla andra, som ett bevis på deras uppoffring. Jag tror att detta är mitt i prick. Utöver vanlig ren girighet då.
Själv skulle jag lätt kunna hamna i tvist om det inte är rättvist. Det här med rättvisa är något jag fått inpräntat i mig, eller lyckas pränta in själv, jag vet inte. Min salig farbror var likadan. Millimeterrättvisa var viktigt. Eller åtminstone känslan av den. När farmors guldarmband och halsband skulle fördelas mellan mig och min syster fick jag, som äldst och den som "känt" farmor, välja först. (Iofs inte en helt logisk regel...) Jag valde armbandet, syrran fick halsbandet. Jag fick frågor om jag verkligen visste vad jag gjorde... Ja, jag hade mer användning för armbandet och i och med att jag fått välja först blev det på nåt vis rättvist att syrran fick det som var mest värdefullt, i pengar räknat. Ibland uppfattas dock detta krav på rättvisa som att man bevakar sina egna intressen. Så är inte enbart fallet. Jag, och förmodligen också min av rättvisepatos uppfyllde farbror, skulle aldrig klara att få mer än någon annan. Det skall ju vara rättvist åt alla håll. Målet är inte pengar eller saker, utan känslan av att allt gått rätt till.
Jag skall inte gå in på den arvsdelning jag just nu är del i, mer än att säga att även denna såklart har inslag av alla ovanstående synsätt. Även här är det för mig rättvisan som är det viktiga. "Det skall ju vara rättvist", som farmors syster sa. Problemet är bara att det som är rättvisa för mig kanske inte är det för andra.
Hmmm, det är nog dags att skriva testamente. (Se artikeln för råd.)
När min farfar dött förbjöd min pappa och farbror farmor att sätta lappar på sina saker med önskad mottagare. "Det blir inte rättvist då", sa de som tänkte på pengar och värden.
SvaraRaderaFarmor lydde. Tror jag, som inte fick någon minsta lilla sak efter henne. För rättvisan innebar att pappa lät mina halvsyskon välja saker bland "hans" andel men glömde bort mig.
Jag har fortfarande inte orkat ta upp saken, två år senare.
Förstår att det känns... ja, lite tomt och ledsamt. Det där är en annan faktor i det hela som jag glömde ta upp. Önskan om att få någon liten fysisk sak som minne. Det borde ju vara vara självklart, att alla släktningar får möjlighet att välja något.
SvaraRaderaMen så är det ju åter det här med frågan om att vad som är rättvisa för dig kanske inte är det för dina släktingar. (Fast att du glömdes bort är verkligen inte rättvist!)
Jag kan tänka mig ett antal saker från mitt föräldrahem som skulle kunna orsaka giriga känslor mellan mig och min syster. (Rättvisan har t ex lett till att jag har två delar av föräldrarnas fina IKEA-möblemang från 1964, soffa/fåtölj och bokhylla, och syrran två, soffbord och sängar.) Men om vi nu skall föreställa vuxna människor, vilket syskon väl iofs inte alltid är i förhållande till varandra och i synnerhet inte i förhållande till sina föräldrar, så får man väl helt enkelt dra lott. Eller äga gemensamt på det gemensamma Torpet. :)
Mammas och morbrors uppdelning av boet efter mormor och morfar är ett mönster av bra rättvisa. De kom överens om att välja de saker de ville ha, och de samma saker de ville ha lades på bordet för att kvittas mot varandra i slutet.
SvaraRaderaDärför har mamma morbror Kajs tavla från Stadsgården medan morbror har fisktallrikarna. Några grejer lottade de.
Och vi barn fick ha önskemål också.
Kanske Svenskan skulle skriva om sådana fall också. Där allt gått bra och man hittat på smarta lösningar. :)
SvaraRaderaHmm... har jag fått två soffbord och sängar?! :S De måste jag nog leta upp!
SvaraRaderaAng. halsband vs. armband så finns halsbandet här för byte när helst du vill! ;)
//LS
Hmmm,Maaste blivit fel daer... ETT soffbord och TVAA saengar skall det ju vara. ;) D v s de saengar ni sover i paa torpet och soffbordet, som utgoer delar av samma schyssta moeblemang inkoept paa IKEA 1964. Vi kanske borde laana ut det till IKEA foer utstaellning...
SvaraRaderaHalsbandet gaar kanske att goera om? :)