Hos Lotten påminns jag om den där gången då jag kissade ner mig framför grannens dörr. Jag måste ha varit mellan 3-4 år och var ute och lekte på gården i HSB-föreningen där vi bodde. Minns att jag dansade runt, runt på en berghäll och att en katt hoppade mot mig. (Den kanske trodde att jag ville leka.) Jag blev rädd och sprang in till mamma men missade vilken våning vi bodde på och ringde på fel dörr. När en främmande tant öppnade kissade jag ner mig av skräck. Minns att mamma fick skura trappen. Och att jag så liten jag var insåg att det var rätt pinsamt, för jag var ju för stor för sånt.
Några år senare började jag på lekis. Jag hade gått på dagis något år men också haft dagmamma medan mamma och pappa jobbade. Ungarna på gården brukade slå mig för att jag alltid grinade. Det var väl som att trycka på en knapp. Sen betedde jag mig inte riktigt som det förväntades av små flickor. Jag var, förutom söt och ofta klädd i fina klänningar som farmor sytt, rätt vild och verbal. Av någon anledning såg min lekisfröken, en sträng kvinna i stora tantklänningar och hornbågade tjocka glasögon, någon kvalitet i den där hyperaktiva, snarstuckna ungen och hade tydligen sagt till min mor att det skulle gå bra för mig, men att jag nog kunde vänta mig att det skulle bli rätt tufft på vägen.
Hittills har jag burit hennes ord med mig och konstaterat att hon hade ganska rätt. När jag nu ligger här och vrider sig i sängen och undrar vad som hände med min karriär börjar jag dock fundera. Ena dagen har man ett bra, välbetalt, givande jobb hos en arbetsgivare där man trivts i nära fjorton år och har lyckats jobba upp en unik kompetens. Nästa dag har ens fackklubb skrivit på ett avtal att jag inte längre har detta jobb. Över mitt huvud. Ingen frågade mig vad jag skulle kunna tänka mig att göra i stället. Alla "överblivna" som man sa sig vilja ha kvar antogs vilja jobba på förbundets callcenter.
När jag nu presenterar mitt CV och det fina betyget med de med nöje allra varmaste rekommendationerna får jag frågor som "varför är du arbetslös?" och "ligger det något annat bakom det här?". Vad skall man svara? Att några få personer gjort subjektiva val och att man råkade komma i kläm? Hur förklarar man att man inte slutat p g a någon konflikt utan att det förmodligen handlar om att jag inte haft någon chef kvar i förbundet som funnits med i urvalsprocessen och kunnat tala för just mig.
Och i vilken ände börjar man för att komma på spåret igen? Jag inser att jag skulle behöva en manager. Jag är skicklig som förhandlare, jag är grymt insatt i mina specialistfrågor och har samtidigt ett stort generalistperspektiv. Jag är hyfsat social, glad och positiv för det mesta, har lätt för att samarbeta och är pragmatiskt lagd trots mitt engagemang. (Nä, bloggen visar inte mitt professionella jag, detta är min privata arena.) Men jag är usel på att sälja mig själv, på att ringa och tjata på folk, på att berätta varför just jag skall ha jobbet/uppdraget. Jag saknar all förmåga att fjäska och bli kompis med folk bara för att dom kanske skulle kunna vara bra för min karriär. Jag är väl inte en entreprenör, helt enkelt.
Så, jag behöver helt enkelt någon som gör allt det där åt mig. Eller så behöver jag en Ms Hyde.
Fast kanske jag mest av allt behöver åka bort och samla tankarna ett tag. Jag behöver nog ett eget rum.
Uppdatering: Erbjudande om eget rum inkom på morgonen 6 november. Rum med egen dusch och toalett och gott om plats i övrigt. Inkl lånecykel att cykla till stranden när jag vill. Minst 30 graders värme. God mat. I januari. Me like!
Det enkla svaret till varför just du är arbetslös är väl att det inte fanns något intresse för dina kunskaper längre. Området nedprioriterades helt enkelt. Ett mycket märkligt förfarande, att göra sig av med expertis i stället för att "omskola" dem, men det händer överallt.
SvaraRaderaJag har vänner som valsat fram och tillbaka i omorganisation efter omorganisation i det stora f.d. statliga företaget, medan deras (unika forsknings)avdelning i ena stunden fått megastor budget,i andra stunden styckats eller helt lagts ner. Resultaten/produkterna har sålts billigt. Den unika kompetensen har splittrats upp på andra avdelningar, med för dem triviala arbetsuppgifter, eller helt enkelt försvunnit. Ett år senare har företagsledningen kommit på igen att oj, ett sånt där projekt skulle man ju ha! och så har de skrapat ihop lite forskare igen.
Jag skulle också behöva en manager. Det tror jag många behöver.
Nja, nu behöver jag nog inte omskolas. Vågar påstå att man direkt kunnat stoppa in mig t ex som förhandlare där jag kunnat börja dagen därpå. (Jag har ju trots allt ägnat sju år åt detta bl a det senaste halvåret.)
SvaraRaderaNej, jag tror snarare att det handlar om att ingen av de få som höll i detta från arbetsgivarens sida, eller från fackets, brydde sig om att fundera särskilt över arbetets innehåll eller vilken kompetens som behövdes. Istället valde man den man gillar bäst och utformar arbetsinnehållet från hennes kompetensprofil i stället.
När det sedan gällde omplaceringserbjudanden så var man lika "lost". Detta berodde på att man ville ha kontroll. Något som arbetsgivaren senare erkänt blev lite "fel" när de nu köpt ut kompetent personal utan rätt till återanställning och nu får gå ut och nyrekrytera...
Förlåt, omskola var fel ord. Det ser lätt kulturrevolutionärt ut när jag tittar på det nu.
SvaraRaderaJag menade just att vända och vrida på din kompetens lite och se var den kunde passa in. I stället för att helt lösryckt placera dig i ett call-center.
Ja, callcentret hade ju iofs varit en viss del av omskolning då jag inte jobbat enbart med rådgivning per telefon tidigare. Annars är det väl bara rena supportfunktioner som IT, ekonomi och kommunikation som jag INTE jobbat med under mina år i de båda förbunden. Och så försäkringar och statistisk då.
SvaraRaderaMen jag kom på senare idag att ditt förslag om att faktiskt säga att de inte ville ha min kompetens är rätt bra. För det är ju sant, även om jag nu inte tror att de som bestämt varit så medvetna om hur denna ser ut.