fredag 29 januari 2010

Kulturbevararna på Karlstad kommun

Karlstad kommun framtstår som motsägelsernas kommun. Å ena sidan river man gamla fina 20-talshus, å andra sidan tar man sig an det gamla Ullebergområdet för en varsam renovering där 1910-talsmiljön återställs. Här skall bli bostadsrätter.

Fram tills jag fyllde åtta år bodde vi granne med Ulleberg, den gamla särskolan som gav öknamn åt de barn som då gick där. Att vara elev där var detsamma som att vara "ulle" eller "ullebä".

För bara några år sedan var den gamla särskolan i förfall. Nu har Stadsbyggnadsnämnden tilldelat Gräsdalens Fastighets AB årets byggnadspris för ombyggnaden av skolhuset på Ulleberg. Fatta vad glad jag blir att man förstått värdet av denna miljö. Nästan så man funderar på att flytta tillbaka bara för att få bo där, med jordkällare och odlingslott. Sjukt låga avgifter är det också!

Bra jobbat!

torsdag 28 januari 2010

Hallå winelovers!


Notera särskilt klockslaget i rutan.

Smutsig feminist

Plötsligt tycks Katarina Wennstams roman Smuts utspela sig mitt framför våra ögon. En uppburen f d chef inom polisen visar sig ha gått till unga prostituerade. Mannen i fråga har gjort sig ett namn som jämställdhetsförkämpe som försökt motverka till exempel sexuella trakasserier. Något han självklart fått en del tykningar för inom polisen, bland annat med ett nedsättande smeknamn med antydan att han inte är en riktig karl. En skvallersajt på nätet, med något tvivelaktig journalistik, låter intervjua Leif GW Persson. Denne skräder inte orden när han beskriver hur den nu anklagade polischefen var osocial för att han inte krökade med dom andra grabbarna och hur han dessutom hade mage att tala om för dem hur en jämställd man skall bete sig. Hålla på att tjata om sån där jämställdhet, där bland grabbarna inom polisen!

Och det är ju egentligen där skon klämmer. Att polischefen är anklagad för våldtäkt mot minderåriga och att ha köpt sex är bara intressant därför att han inte alls var den där fine jämställdhetsknutten utan bara en bland grabbarna. De grabbar han inte ville sitta och kröka med i bastun. Han bröt mot den manliga kodexen på jobbet och se där, han var bara en helt vanlig karl när allt kom omkring!

De flickor som mannen sägs ha förbrutit sig mot är ingen intresserad av. Inte heller av de kända män i övre medelåldern som figurerar i utredningen. Återstår att se om de också kommer hängas ut av nätjournalisterna, eller om det enda med nyhetsvärde i denna historia är feministen som visade sig vara något annat. (Tilläggas bör att mannen i fråga nekar till anklagelserna.)

onsdag 27 januari 2010

Bye bye Boden



Ovan syns två bilder ur senaste mejlet från postorderfirman Boden. De har rätt snygga kläder men sådan här reklam gör nog att jag väljer att lägga mina pengar annorstädes.

Hur länge finner sig Birgitta Ohlsson (FP) i den njugga behandlingen?

Birgitta Ohlsson (FP) är en erkänt duktig politiker, engagerad och kunnig inom internationell politik. Sedan valet, då antifeministen Nyamko Sabuni (FP) ansågs mer lämpad som jämställdhetsminister, har Ohlssons offentliga fokus legat mer på internationella frågor än på jämställdhetspolitiken De flesta förståsigpåare ser henne som en bra kandidat för EU-ministerposten nu när Cecilia Malmström (FP) blir kommissionär. Ohlsson själv har, okonventionellt, låtit meddela att hon gärna blir EU-minister.

Men så var det ju Jan Björklund, partiledaren. Som, enligt Ekot, inte alls håller med. Folkapartiet verkar till och med gå så långt att man säger sig nobba Ohlsson på grund av hennes graviditet. Nu tror jag inte man sagt det så öppet; för även om Jämställdhetslagen inte lär vara applicerbar då Ohlsson inte är anställd av Folkpartiet så skulle det ju ändå öppet visa att man diskriminerar människor på grund av kön inom Folkpartiet. (Å andra sidan omfattas även ideella organisationer av diskrimineringsförbudet sedan 2004 så frågan är om det inte vore väldigt kul att se ett sådan case drivas via DO.)

Man frågar sig dock: Hur många män skulle ratas för en ministerpost på grund av att de snart skall bli pappor? Man frågar sig också, har inte Birgitta Ohlssons kommande barn en far? Och, ännu en fråga, tror Folkpartiets ledning på fullt allvar att kvinnor får gröt i huvudet när dom blir mammor? Birgitta Ohlsson får här ge den statistiska diskrimineringen ett ansikte. Det vill säga när kvinnor nobbas i arbetslivet på grund av att dom antas vara borta från jobbet och kosta mer än dom drar in. Inte bedömt utifrån hur denna enskilda kvinna kommer göra, för det vet inte Ohlssons chefer, utan för hur kvinnor i allmänhet brukar göra. Därmed behandling utifrån statistik, inte verklighet.

Självklart beror inte nobbandet av Birgitta Ohlsson enbart på hennes graviditet. Det kan ju också ha att göra med hennes framträdande roll som feminist och republikan. En människa som vågar formulera egna ideer, som drivs av en stark ideologi och som dessutom är rätt skärpt är ju inte alltid en dröm för dennas chefer. Hur hanterar man en sådan person när man kanske inte själv är den skarpaste kniven i lådan, när man själv drivs mer av allmänt tyckande än kunnande? Ohlsson borde kunna smula sönder Björklunds argumentation på en pisskvart om så vore. Man kan ju till exempel se situationen framför sig när Ohlsson skall förklara för Björklund varför kvinnor diskrimineras statistiskt och att delad föräldraförsäkring därför är det enda vettiga.

Frågan som vi ställt oss ofta vid det här köksbordet är hur länge Birgitta Ohlsson kommer stå ut i det där omoderna partiet. Vi har antagit att hon är en god strateg som bidar sin tid och väntar på att ett möjlighetsfönster skall öppna sig i form av ny partiledning eller omsvängning från betongliberalism till socialliberalism, att Folkpartiet skall gå tillbaka till att bli feminister med radikala lösningar för ökad jämställdhet. Sådant kan man vänta på när man är förhållandevis ung, men åren rinner iväg och om fem år passerar Birgitta 40-strecket. Jag skulle definitivt fundera över alternativa karriärvägar.

Uppdatering: Det verkar som om jag var rätt i tiden med detta inlägg. Idag har Expressen uppmärksammat de påstådda skälen till att rata Ohlsson. Bloggosfären upprörs med rätta. Linus Fremin uttrycker det väl på sin blogg. Liberala ungdomsförbundet ger Ohlsson sitt stöd. De enda som hurrar är antifeminister och mammor som anser att det är mamman som skall stanna hemma med barnet. Det trodde jag snarare var KD:s målgrupp, men låt oss säga som så, att det gör ju inget om FP snor lite väljare från Hägglund och gänget. ;)

Kulturmarodörerna på Karlstad kommun

Jag blir galen! Vid Stora Torget i Karlstad har kommunens bygglovshandläggare Bengt Lagerqvist gett sitt godkännande till byggherren Akelius att blåsa ut ett 1920-talshus fullständigt. Ut med paradvåningarnas blyspröjsade glasdörrar, parkettgolv, spröjsade fönster och fina snickerier. In med gips och plast. Så har man gjort även här i Jönköping i det gamla Kålgårdenområdet där husen på utsidan ser lockande ut men när man kliver in blir man bara deprimerad av hur okänsligt dom renoverats. (Kolla till exempel in köket i denna, annars hyfsat välbevarade lägenhet. Just nu hittar jag inget av de värre exemplen för att illustrera detta.)

Lagerqvists chef Marie Eddeborn påstår i Svenska Dagbladet att anledningen till att Lagerqvist inte ens besiktigat huset innan man rev ut inredningen, bara tittat på det från gatan, är att man har ont om tid. Och kommunens antikvarie var föräldraledig. Och egentligen är det byggherrens fel.

BULLSHIT! Erkänn att ni är inkompetenta och lata! Det handlar om en fastighet som ligger mitt i Karlstad, vid Stora Torget där de flesta människor med jobb i innerstan passerar, äter lunch eller tar bussen varje dag. Nu ligger iofs Stadshuset en bit bort på Drottninggatan men det tar högst tio minuter för Lagerqvist att till fots gå till torget. Om han haft tid att gå dit för att titta på husets utsida har han också tid att gå in och titta på huset. Det bör till och med ingå i jobbet som bygglovshandläggare. Samt att skaffa fram en annan antkvarie.

Men det är ju inte där skon klämmer egentligen. Utan det är helt enkelt så att kommunen är otroligt flata mot byggherren och drivs av en önskan att skaffa nya lägenheter, som givetvis blir billigare om man gör en total gips- och plastombyggnad än om de där kulturmänniskorna skall komma in och ställa krav på hur man skall bevara detaljer som blyspröjs och parkettgolv.

Men att skylla på någon annan, eller att handläggaren i fråga inte har en timme till övers för ett besök i huset i fråga, det är rent skitsnack. Stå istället för att ni inte bryr er om bevarandet av kulturvärden!

Vår barndoms jobbdrömmar

Gjorde ett litet test på Facebook. Om vi tar vårt andranamn och våra mödrars flicknamn samt vår barndoms önskeyrke, vilka skulle vi då varit? Spännande övning. (Vad vi blev inom parentes, med reservation för att jag i vissa fall inte har den korrekta titeln.) Tilläggas bör att de tillfrågade är födda mellan 1958-1978.

Margareta Ekholm, bibliotekarie (ombudsman)
Paula Mörsky, guldsmed (IT-människa, konstnär)
Ann-Charlotte Gunnarsson, bonde/ridlärare (försäkringsrådgivare)
Linnéa Svensson, bibliotekarie (informationsansvarig)
Anna Eriksson, veterinär (ombudsman)
Håkan Sandberg, konstnär (statsvetare)
Elisabeth Rosberg, läkare (jobb på äldreboende)
Karin Eriksson, författare (ombudsman)
Robert Abrahamsson, djurskötare (ombudsman)
Linda Krutrök, läkare (försäkringsrådgivare/ombudsman)
Carl Johansson, astronaut (informationsansvarig)
Folke Larsson, journalist (oddssättare)
Anna Lannemar, popstjärna (ombudsman)
Elisabeth Nilsson, veterinär/astronaut (jurist)

tisdag 26 januari 2010

Gråtfest utlovas

Jag minns fortfarande när jag såg filmen om Lassie första gången. I versionen med Elizabeth Taylor som ung. Jag måste ha varit kring nio år gammal och hälsade på hos min barndomskompis som flyttat till hus, Eva Edman. Jag tror aldrig jag gråtit så. Historien om den trogna collietiken som kämpade sig hem till lillhusse för att vänta utanför skolan fick tårkanalerna att brista.

En kollega till Lassie är skotska Skyeterriern Bobby som vaktade sin husses grav i fjorton år på Greyfriarkyrkogården i Edinburgh innan hunden till slut dog. Detta var på 1800-talet. Greyfriar's Bobby har idag fått en egen staty utanför en bar, med hundens namn, nära kyrkogården.

Sådana hundöden får mig alltid att gråta. Okontrollerat. Så frågan är om jag alls skall se den nya filmen om Hachiko, den japanska akitahunden som följde sin husse till och från tåget varje dag. Tills en dag då husse dog på jobbet och inte kom tillbaka. Varje kväll i tio år kom Hachiko till järnvägsstationen och väntade förgäves på sin husse. Även Hachiko har fått en staty rest över sig utanför stationen. Nu har historien alltså filmats av Lasse Hallström med Richard Gere i rollen som Hachikos husse.

Om man grinar redan när man hör om filmen på radion, är det då lämpligt att se den?

Skribent som vill tjäna mänskligheten

Gjorde ett test på nätet där jag för en gångs skull inte kryssade exakt som jag brukar utan tänkte efter lite... Sjukt mitt i prick! Bortsett från det där med tystlåten då...

Din personlighetstyp: Tystlåtna, idealistiska tänkare. Vill tjäna mänskligheten. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Extremt lojala. Flexibla och avslappnade så länge de inte upplever att någon av deras grundläggande värderingar hotas. Oftast begåvade skribenter. Kvicktänkta, med förmåga att se nya möjligheter. Vill förstå och hjälpa andra.

Karriärer som skulle kunna passa dig: Skribenter, artister, personalvetare, socialarbetare, svensklärare, bildlärare, förskole- och dagispersonal, präster, psykologer, forskare, fritidspolitiker, redaktörer, studievägledare, journalister, religionslärare.

Moderat angrepp på utförsäkrad kvinna

Två Moderata riksdagsledamöter tar på Aftonbladet Debatt heder och ära av en debattör. Med personliga påhopp om kvinnans arbetsförmåga och vilja att försörja sina barn går de två Moderaterna till hårt angrepp. I inlägget låter dom den Moderata människosynen skina igenom:

"Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav."

Detta utan att ha den minsta aning om kvinnans diagnos, annat än vad de kunnat läsa i hennes tidigare debattinlägg.

Här har vi alltså en regering vars riksdagsmän offentligt misstänkliggör och förnedrar enskilda människor i Sveriges största dagstidning. Är det verkligen okej?

Fler som ställer sig frågande till riksdagsledamöternas sätt att attackera en enskild medborgare: Johan Westerholm och Peter Andersson.

Uppdatering: Isobel Hadley-Kamptz tror att det var här Alliansen förlorade valet 2010, när de visade upp sig i all sin hjärtlöshet. Badlands Hyena pekar på att mobbning kan sätta lite fart på folket. Dittochdatt-bloggen konstaterar att den ena moderaten far med osanning när hon försöker förklara sin sanslösa artikel och Mrs Dolittle efterlyser lite etik och moral även från ordföranden för socialförsäkringsutskottet, Gunnar Axén (M), i riksdagen. Lukas Romson funderar å sin sida på de juridiska aspekterna i att offentligt beskylla en enskild person för bidragsfusk.

söndag 24 januari 2010

Väska till salu!


169$ på nätet. Var får Aftonbladet sina uppgifter om att Mona Sahlins väska kostat 6 000 kr ifrån? Det här var typ första träffen när jag googlade 'antiqua cabas'. Använder sig inte Lena Mellin av Google?

fredag 22 januari 2010

Eller Maria på ledarredaktionen

Maria Eriksson, Svenska Dagbladets senaste tillskott på ledarsidan har uppenbarligen inte särskilt stor insikt i sin egen bransch. När hon tror att problemet med att större (sällan mindre) företag säger upp sina anställda för att sedan anställa dem på sämre villkor via bemanningsföretag istället, är ett marginellt problem. Detta är ett sätt före storföretagen att slippa ansvar och kunna dumpa löner och villkor som dessa företag börjat med på sistone. Inte bara inom industrin och IT, som Maria Eriksson tycks tro, utan även inom dagspress och på Sveriges Television. Tidigare hyrde man in vid behov, nu sköter man stora delar av sin verksamhet via bemanningsföretagen. Särskilt inom mediebranschen där det är vanligt med s k "inlasningar" d v s att företagen vägrat fastanställa och den s k 2-5-regeln till slut slår till. Inhyrningar är ett sätt att kringå både LAS och de, av arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin så omhuldade, kollektivavtalen.

Och precis som Scaniachefen Leif Östling drar Maria Eriksson till med det utgamla argumentet att unga inte vill ha trygga anställningsvillkor utan hellre jobbar med korta ihopp för låg lön. När 75 procent av de anställda på bemanningsföretagen är över 25 år och liksom de flesta av oss andra har hyra att betala varje månad.

Ta dig en titt runt om bland dina kollegor i journalistbranschen, Maria. De är inga 20-åringar, kollegorna som jobbat många år på samma arbetsplats och nu hyrs in via bemanningsföretag. Om ingenting sker kommer snart hela branschen att "fastlansa" (som att vara frilans på ett och samma ställe år ut och år in, utan fasta arbetstider och med risken att sparkas på dagen).

torsdag 21 januari 2010

Oooops!

Aftonbladets reporter Torbjörn Ek utser i denna artikel Silvio Berlusconi till president i Italien. Och jag som trodde att Berlusconi var premiärminister och att presidenten hette Giorgio Napolitano. Vad hände med Åke Malm? (Hörde honom ju senast i går i radio.)
När man går igenom gamla bilder hittar man ibland sådana här dyrgripar. Här visas hur det gick till när jag utvecklade min sweet tooth. Bilden är tagen i min farmors kök i mars 1969. På bordet ligger en röd vaxduk och finporslinet är framdukat dagen till ära. Barnbarnet fyller ett år och skall firas med saft och tårta. Tårtan är dekorerad med mitt namn och ett ljus. Det var vid detta köksbord jag lärde mig livsviktiga ord som 'e' (gelé) och 'ill' (sill).

Farmor är klädd i blå klänning och förkläde. Just den klänningen bar hon jämt och hade förmodligen sytt den själv, liksom den klänning jag har på mig under kökshandduken som fått duga som haklapp. Den blå klänningen och hennes oreserverade kärlek till sitt barnbarn är mina starkaste minnen. På bilden är hon 59 år och hade tio år kvar i livet.

På väggen hänger Konsums almanacka och utanför fönstret är det ännu vinter i körsbärsträden.

Kors i taket!

I gårdagens debatt i riksdagen utmärkte sig Fredrik Reinfeldt (M) och Göran Hägglund (KD) genom att hela tiden hacka på sina motståndare och bete sig som om de själva satt i opposition och krävde svar av regeringen. Det intressanta i sammanhanget är att Reinfeldt försöker få oss att glömma att det är i just opposition han själv befunnit sig större delen av livet. Nu försöker han förlöjliga Peter Eriksson (MP) och Lars Ohly (V) genom att påpeka att dom är i denna position.

Roligast var väl Mona Sahlin (S) när hon fick förklara för Maud Olofsson (C) att av de två är det väl ändå Mona som har mest erfarenhet av att regera och sitta i riksdagen, avsevärt mycket mer än någon av Alliansens ledare.

Men, överraskade mig mest gjorde nog Jan Björklund som höll god ton och som verkade uppriktigt intresserad av att faktiskt debattera (om kärnkraften, som han är för). Plus i kanten där för Folkpartiledaren som kanske har en del att lära (!) sina regeringskamrater när det gäller god ton och hyfs i debatten.

Mest gillade jag nog Lars Ohly som är den som ligger närmast min egen uppfattning och den enda som verkar bry sig om vad som verkligen händer på svensk arbetsmarknad. Att sedan Göran Hägglund ständigt omtalar honom i tredje person som Ooooly (inte Åhly) säger väl kanske mest om Hägglunds respekt inför sina riksdagskollegor. Kanske dags att börja kalla Göran Hägglund för Göran Hagglund i stället?

onsdag 20 januari 2010

Dags att börja planera för trädgårdslandet

I två år har vårt trädgårdsland legat i träda under en pressening. Sorkarna har luckrat upp jorden. I sommar är det dags att fräsa, så och se hur det växer. :) Förhoppningsvis blir jag gladare än på bilden ovan från en sommar i mitten av 1970-talet.

Kina-TV, igen

Eva-Lena skriver om hur den store, men ganska snarstuckne, ledaren läxar upp våra medier för att de inte är tillräckligt underdåniga. Han förväntar sig ju att alla skall vara lika snälla mot honom som Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters ledarredaktioner. Även på nyhetsplats. Fortfarande efter tre år har han inte fattat att han är makten som medierna är satta att granska. Förresten, borde man inte kunna använda den där FRA-lagen till att jaga och stoppa bloggare med fel ideologi? Nu när man tänker avprogrammera unga muslimer. (Söndagsskolor och kyrkans barntimmar är dock inte berörda, det är bara muslimsk indoktrinering regeringen vill åt, inte kristen. Allah är farlig medan den där massmördande psykopaten i Gamla Testamentet är en skäggig mysfarbror på ett moln.)

Hos Eva-Lena får vi också tips om andra bloggare som inte bara oroar sig för det antidemokratiska i att landets statsminister beter sig så maktfullkomligt utan också att statsministern verkar ha utgångspunkten att medierna skall stryka honom mer medhårs. Som Johan Sjölander skriver, för en politiker att hata media är lika meningsfullt som för en sjökapten att hata havet.

Statsministern talar mycket om regeringsduglighet när det gäller oppositionen. Oppositionen vars ena ledare suttit i regeringen i nio år, vars tre partier samarbetat bra mycket längre än Alliansens, vars största parti regerat landet större delen av förra seklet, och detta. Han, som har tre års erfarenhet av regerande anser sig mer lämpad. Men något som en person i regeringsställning borde ha lärt sig, även efter så kort tid som tre år, är att inte gnälla på medierna. Att man sitter i regerande ställning, inte i opposition. Men det förstår inte gnällsjuke Fredrik Reinfeldt. Så snart han öppnar munnen är det oppositionspolitikern som talar, som anklagar oppositionen för att inte kunna regera.

Men det är DU, Fredrik Reinfeldt, som regerar nu. Det är kanske dags att börja växa i det uppdraget och sluta gnälla. Eller ja, du får gärna fortsätta för min del. Ditt gnäll är inte särskilt attraktivt och kommer garanterat att straffa sig. För vem vill ha en surpuppa som bara klagar som ledare?

tisdag 19 januari 2010

Nybörjarflax

Varning: Detta blogginlägg innehåller ohämmat skryt!

Ovan syns mitt livs första egenbakade surdegsbröd. Är faktiskt väldigt nöjd. Både med att ha fått surdegsgrunden att bubbla fint och att brödet blev rejält syrligt med seeeg skorpa. Dessutom blev det sådär mörkt och gott.

Tack till Martin Johansson vars fina bok jag köpte till mig själv i julklapp.

Note to self: Köpa baksten och degskrapa. Komma ihåg att ha i salt i degen nästa gång... *ooops*

lördag 16 januari 2010

Dave goes to Skåne

Andy bor i Göteborg

I tidningarna läser jag om en rullstolsburen man som dömts till tre års fängelse för försäkringsbedrägeri. Han hade plockat ut ersättning trots att han inte alls var handikappad i benen. Mannen blev påkommen när han fotograferades dansande med Lisebergskaninen.

Det måste ju vara Andy från Little Britain!

fredag 15 januari 2010

Om att vilja ändra på andra

Läser ett brev till Svenska Dagbladets psykolog där en kvinna beskriver hur hon ständigt kritiseras av sin man. Hon duger inte till någonting, själv är han perfekt, både i sina och andras ögon. Försöker hon tala med honom om hans översittartendenser får hon höra att det är hennes fel eftersom hon är så oduglig.

Hur talar man med en sådan person? Hur får man en sådan person att följa med på parterapi? Skulle han ens förstå om hon begärde skilsmässa? Förmodligen inte. Han skulle väl bara skaffa en ny kvinna att förminska och försöka stöpa om efter sin egen bild av hur man skall vara.

Och nej, jag tror inte nödvändigtvis att detta enbart har med kön att göra. Även om jag tror att det är vanligt att kvinnor ifrågasätts, av sig själva och andra, om dom inte automatiskt är sådär "naturligt" husliga. Däremot tror jag att vi alla skulle må bättre av att försöka acceptera att vi inte kan ändra på andra människor. Att var och en är som dom är och att man istället för att tro att man kan stöpa om folk från början söker reda på en partner som är som man vill ha honom/henne.

Och tänka på det där som är så svårt, att kritisera beteenden, inte personlighet. Kritisera det folk gör, inte hur dom är. Och att förstå skillnaden däremellan.

Om du inte är snäll kommer barnavårdsnämnden och tar dig!

- Om du inte är snäll kommer barnavårdsnämnden och tar dig!
Jag var ett livligt och påhittigt barn. Mina föräldrar var pedagogiska och kärleksfulla i sin uppfostran. Men ibland kunde även de tröttna på det livliga barnet som for fram som en virvelvind genom rummet. Det var väl vid sådana tillfällen det hotades med barnavårdsnämnden. Barnavårdsnämnden var något läskigt som tog hand om vanartiga ungar. Tilläggas bör att hoten inte hade någon omedelbar effekt på min livlighetsnivå. Farfar hade en egen teori som gick ut på att barnbarnet var uttråkat för att hon bara umgicks med äldre damer (farmor och dagmamman Astrid) hela dagarna.

När jag nu åter ser på TV och läser i tidningarna om de barn som verkligen kom i kontakt med barnavårdsnämnden blir jag mörkrädd. Mina föräldrar kunde ju rimligen inte ha en aning om vad som verkligen hände med barn som togs om hand av barnavårdsnämnden. Men regeringens utredning, som man kan ta del av här, visar att det var värre än den värsta mardröm. Staten lämnade barnen att tas hand av sadistiska fosterfamiljer för att misshandlas och förnedras. Ständiga slag och övergrepp, sova bland grisarna, inga julklappar, ständiga flyttar. En fostermor som ägnade sig åt så kallad facesitting på sin fosterson när maken var på möte. En fosterfar som tvingade fostersonen att äta koskit. Hälften av alla intervjuade i regeringens utredning säger sig ha utsatts för sexuella övergrepp, såväl pojkar som flickor, varav en stor del genom vaginal/anal penetration.

Även i andra länder, som Norge, Island, Kanada, Irland och Australien har utredningar genomförts, regeringar har bett de nu vuxna foster- och barnhemsplacerade om ursäkt och skadestånd betalats ut. Det är väl det minsta man kan göra efter att staten placerat små utsatta barn hos sadister och pedofiler och sedan vänt ryggen till.

I början av 1970-talet fosterhemsplacerades Lille mannen efter att också ha varit ett livligt och påhittigt barn som i tonåren började kanalisera denna påhittighet på ett allt brottsligare sätt. För att han skulle komma bort från sina kompisar skickades han till en bonde på Västkusten. Han hade inte varit där många veckor innan han ringde till socialen i Örebro och talade om att de endera fick komma och hämta honom eller så rymde han.

Socialarbetaren Eila var en klok kvinna, gift med en polis. Hon och maken Göran satte sig genast i bilen och körde ner och hämtade den olycklige 16-åringen. Det var egentligen vistelsekommunen som hade ansvar för tillsynen men Elia hade ansvar för placeringen och hittade raskt en ny fosterfamilj, i en bruksort i Västmanland. En helt vanlig, väl fungerande familj som till skillnad mot bonden inte såg fosterbarnet som en dräng.

Polisen Göran och fosterpappan Bosse kom att bli två manliga förebilder som fick stor påverkan på lille mannens liv.
- Göran lärde mig att poliser också var människor.
Han bodde sedan hos familjen tills fosterpappan förklarade att nu var det dags att börja jobba och fixade ett jobb åt honom. Fostermamman, Asta, hjälpte honom sedan att inreda sin egen lägenhet. Där stannade han sedan tills kompisarna på orten började gå på allt tyngre droger. Då var det dags att flytta hem till Örebro igen, men med en insikt i bagaget att det är rätt schysst med ett hederligt jobb, egen lön och närheten till mamma.
- Mamma slutade aldrig tro på mig!
Det här är ett exempel på att det fanns myndighetspersoner som tog sitt ansvar, kanske mer än lagen egentligen krävde, och fosterfamiljer som hade barnets och ungdomarnas bästa för sina ögon. Där fosterhemsplaceringen bidrog till att få bort en person från en destruktiv miljö. Men jag kan ändå inte sluta undra hur Barnavårdsnämnden rekryterat sina fosterfamiljer i alla de fall som utredarna ovan hunnit intervjua. Ringde dom upp ordföranden för närmsta pedofilring? Var det så enkelt att sadister med sug på ett litet barn att förnedra bara kunde ringa Barnavårdsnämnden och be dem skicka en liten femårig pojke? Det har visat sig att fosterfamiljer sällan undersöktes i förväg. Först 1969 kunde myndigheterna göra tillståndsprövning utan att fosterfamiljen begärt det... Före 1960 krävdes endast att fosterfamiljen skulle anmäla till barnavårdsnämnden i vistelsekommunen att de tagit emot barn.

Kanske var det helt enkelt så att barnhemsbarn och fosterbarn betraktades som lägre stående varelser, horungar och tattarungar, som behövde rejält med stryk för att hållas på mattan? När man tittar närmare på barnaga visar det sig att sådana övergrepp som dessa barn utsatts för aldrig varit accepterade. Visst fick många barn en örfil eller luggning, än oftare om dom kom från arbetarmiljöer. Men ren misshandel och sexuella övergrepp var knappast accepterat på 1950-och 60-talen. Utredarna citerar en studie av aga och barnmisshandel i Sverige från reformationen till nutid där historikern Eva Bergenlöv visar att kroppslig bestraffning har haft stöd i den allmänna rättsuppfattningen sedan 1500-talet endast om den tillgripits som sista utväg, inte utdelats i affekt, inte orsakat synliga skador samt syftat till barnets bättring.

Ändå har sådan aga förekommit i stor utsträckning utan att ha upptäckts, än mindre åtgärdats. Det verkar dessutom inte ha varit något unikt för Sverige utan liknande berättelser finns ju över hela västvärlden. Kanske är det när allt kommer omkring bara en extrem variant av "våra barn och andras ungar". Där apatiska flyktingbarn ses som kverulanter och 12-åringar som busar på en minigolfbana förtjänar stryk och han som slår applåder.

torsdag 14 januari 2010

And you give humanity a bad name

Marita spekulerar i om Alliansen egentligen är ödlor som kommit från en annan planet för att förgöra oss. Som i TV-serien V, om ni minns den. Där de först verkade så snälla, men visade sig egentligen vara ute efter våra vattenresurser. De nya, snälla Moderaterna som pratade så fint om arbetslinjen och att ge människor möjlighet att försörja sig själva. När vad de egentligen menade var att ta ifrån människor försörjningen så att de skall tvingas torka bajs i Moderaternas trappuppgångar.

Igår fick vi se Uppdrag granskning berätta om en 62-årig kvinna som hamnat mellan stolarna mellan två handläggare på försäkringskassan. Den enda fk-handläggaren ansåg att hon borde kunna få förtidspension, den andra att hon kunde jobba, trots att hon var sjukskriven från sitt jobb av läkare för psykiska problem och oförmåga att använda händerna i jobbet. Handläggaren i fråga ansåg att det finns jobb för denna fysiskt och psykiskt sjuka 62-åring. Men det är inte F-kassans sak att tala om vilka jobb hon skall söka. Därför vände sig Uppdrag granskning till arbetsförmedlingen som inte heller kunde säga vilket jobb hon skulle söka. Eller sökt, eftersom kvinnan efter att ha fått besked om indragen sjukpenning tog sitt liv. Ej heller kunde journalisten finna någon arbetsgivare som kunde tänkas anställa en halt och lytt kvinna på 62 år.

Alliansen pratar för övrigt emot sig sjävla. Å ena sidan skall sjuka jobba, å andra sidan vill man ta bort LAS eftersom unga, friska människor har svårt att hitta jobb. Kan man inte ge de jobb som de sjuka föväntas ta till de unga och friska i stället? Nej, för jobben finns ju inte i verkligheten. När Alliansen säger sig bry sig om individen menar dom egentligen precis tvärtom. Att det är individen som själv får komma till rätta med sitt "utanförskap". Som skall leva på luft om de inte på egen hand hittar jobb som inte finns.

Moderaten Gunnar Axén anser att det är fel att skrämma folk med att de kommer att mista sin sjukpenning, så som kvinnan ovan gjorde. Självmorden ökar i själva verket inte på grund av Alliansregeringens politik, utan på grund av att denna politik uppmärksammas i medierna och av oppositionen.

I TV-serien V skulle alltså folk hållt käften och låtit bli att skrämmas, när dom upptäckt att utomjordingarna inte ville dem väl. Snart kommer väl förslag om censur också...

You give diplomacy a bad name

Läser om Israels senaste försök att ta diplomatin till nya höjder. Här är det israeliska receptet på framgångsrikt relationsbyggande med dina grannar:

Ta typ din enda kompis i den muslimska världen, kalla upp deras ambassadör till UD, ta honom inte i hand, sätt bara din egen flagga på bordet, placera ambassadören på en mycket lägre soffa än dig själv och, för guds skull, glöm inte att bjuda in media!

Man skulle kunna tro att det var ett kapitel ur Röde Orm eller Njals Saga men det verkar rätt typiskt för israelisk utrikespolitik år 2010.

Vad det hela rörde? Ännu ett försök från den ultranationalistiske vice utrikesministern Danny Ayalon att censurera utländsk media, så klart.

tisdag 12 januari 2010

De säger sig tala om islamisterna men menar Islam

Igår skrev Roya en sammanfattning för folk som vill skriva islamkritiska artiklar à la Dilsa Demirbag Sten. En kommentator, Alex, formulerade kärnan i debatten:
"Samtidigt får allt fler vänstersinnade svårare att skilja mellan progressiva kritiker och reaktionära demagoger, då de senare gillar att förklä sig till de förra och då de förra rent objektivt kan gå de senares ärenden p.g.a. bristande kunskap."
Ja, i synnerhet som vi oftast, när vi påpekar just detta, blir kallade tokvänster och beskyllda för att blunda för massans förtryck (Islam). Idag hyllar Per Gudmundsson följaktligen Dilsa Demirbag Sten och Evin Rubar, två journalister som nog vill se sig som progressiva kritiker men dessvärre riskerar att bli något annat.
Och därvid stannar det. Vänstersinnade som vill nyansera debatten, högersinnade som inte har detta intresse. Högersinnade som vill föra kritisk debatt, vänstersinnade som bara är beredda att föra denna debatt om de högersinnade nyanserar sig. Och aldrig mötas de två.

måndag 11 januari 2010

Nordirland är inte Italien

Äldre politiker hade mycket yngre älskare och hjälpte sin sexpartner med ett litet lån på 570 000 kronor. Hade politikern hetat Silvio och bott i Italien hade det förmodligen inte hänt så mycket. Men nu har denna politiker två saker emot sig. Hon heter Iris och bor i Storbritannien och Nordirland. Ja, det räcker nog med det senare. Eller att det inte är Italien. Frågan är hur hon klarat sig om det varit Italien hon bott i?

söndag 10 januari 2010

Vargdebatten del V

Expressens Karl-Johan Karlsson har på ett bra sätt redogjort för de olika sidornas syn på vargjakten. Naturskyddsföreningens, Svenska Jägarförbundets och regeringens. Därmed inte sagt att man blir så mycket klokare.

Efter festen


Veckans gåta

Trut eller fiskmås?



Festligt i efterhand

Så här långt efter Nobelfesten har jag läst kommentarerna kring att Dagens Nyheters chefredaktör Gunilla Herlitz sparkat inte bara DN:s fast anställda korrar utan också frilansande modeskribenten och redaktionschefen på Bon, Linda Leopold. Detta för att Leopold varit lite tyken i sina kommentarer kring klänningarna på Nobelfesten. (Det är väl vad modeskribenter brukar vara i samband med Nobelfesten, helt i sin ordning.)

Leopold skrev bland annat att Madeleine Bernadotte borde byta stylist för att inte förväxlas med en gran, att orsaken till att man inte vill avslöja vem som designat Silvia Bernadottes blåsa är att hon verkat draperat sig i gardinerna från Drottningholm och att Hertha Müller är det "tjusigaste som kommit från Rumänien sedan Dracula".

Hur kul som helst och helt sant. Men på liberala Dagens Nyheter gillades det inte. Chefredaktören som började med att hota med att säga upp alla anställda så dom skulle få söka om sina jobb meddelade genast att Leopold aldrig mer kommer få skriva för den malliga morgontidningen.

Dagens Nyheters chefredaktör gillar inte yttrandefrihet när den drabbar the high and mighty, uppenbarligen.

I Dagens Media kommenteras händelsen så här av en kommentator vid namn A. Sultzberger, den 22 december.

"Nyårsprognos - Förutsägelser inför 2010:

1. Gunilla Herlitz tjänst görs om så att hon blir enbart vd. I Dagens Media kommenterar hon: "Jag kände att det var dags att renodla rollen så när jag Jonas gav mig denna chans så nappade jag på en gång. Jag har under en längre tid känt mig splittrad och jag är glad att Jonas uppmärksammade mitt bryderi."

2. Från Bonnierkoncernen utgår ett pressmeddelande med rubriken DN RENODLAR OCH SATSAR FRAMÅT. Pressmeddelandet är undertecknat av Jonas Bonnier och under en väl undangömd mellanrubrik - MINDRE ORGANISATIONSFÖRÄNDRING - står det att Gunilla Herlitz hädanefter enbart ska vara vd. Jonas "är glad över att ha hittat en lösning som tillfredsställer båda parter. Nu ska vi blicka framåt och se hur vi kan utveckla och DN:s roll som Nordens största dagstidning"! Jonas har skrivit under, men i själva verket har pressmeddelandet skrivits av Kreab till en kostnad av 240.000:-- ex moms.

3. I december skriver Linda Leopold återigen om klänningarna på Nobelfesten."

Humor! För DN:s läsares skull kan man ju alltid hoppas att profetian går i uppfyllelse.

lördag 9 januari 2010

Man getingstucken vid villa

Här ser vi en bild tagen av Örebro-Kurirens ("Kurrens") fotograf sommaren 1991. Ambulans och brandkår har tillkallats till en villa i Lillån utanför Örebro. Åtföljda av Kurrens och Nerikes Allehandas ("Allehandas") fotografer och, möjligen, reportrar. En man har blivit getingstucken och behöver vård. Ambulanspersonalen klarar inte av att få ner honom från den byggnadsställning han befinner sig på utan får hjälp av brandkåren med en skylift. På bilden syns mannen hängande mellan brandmännen i skyliften.
Så långt var historien densamma i de två tidningarna och bilderna ljuger inte. Låt oss nu se vad de två konkurrenterna skrev denna sommardag i början av 1990-talet.

Kurren: En man, 45 år, har fått ett getingstick i halsen då han målade sin villa i Lillån.

Allehanda: En man, 35 år, har blivit getingstucken i halsen när han höll på att brädfodra en villa. Möjligen, spekulerar tidningen, berodde det på att mannen stört en geting som hållit till innanför brädorna.

Så långt två ganska lika historier med några skillnader, åldern på den getingstuckne och vad mannen i fråga höll på med. Nu till sanningen, direkt från mannen som precis som artiklarna säger klarade sig bra. (Förutom att han tappade medvetandet och var tvungen att ges en adrenalinspruta och sjukhusvård för att överleva.)

Han var 35 år gammal denna torra sommar. Villan tillhör dock hans far, vilken han hjälpte med brädfodring. Så långt har Allehandas reporter lyckats bra i sitt uppdrag medan Kurren missuppfattat åldern med tio (!) år, trodde att det var mannens eget hus och dessutom måste ha sett färgburkar där inga sådana fanns. Om nu en reporter varit på plats. Det kan ju ha varit fotografen som stod för storyn.

Sen till Allehandas spekulation om hur getingsticket gick till. Mannen i fråga befann sig på byggställningen iklädd trasiga jeans. En geting kröp då in innanför byxknäet. När mannen satte sig ner och byxorna klämde åt kring getingen stack denne mannen. Den getingstuckne hann sedan klättra ner, berätta för sin far att han blivit getingstucken, och sedan klättra upp för att fortsätta jobbet. Han kände sig då snurrig och satte sig ner för att inte ramla ner.

Samtidigt kom fadern ut ur garaget och såg sin son ligga på ställningen. Han klättrade upp och förstod att det rörde sig om en anafylaktisk chock och skrek åt mannens mor att ringa ambulans. I huset fanns också mannens systersöner, 2,5 och 4 år gamla som togs omhand av sin morfar när mormor följde med morbror till regionsjukhuset.

Sålunda, 35-årig man, vid villa, getingstucken, på byggställning. Men inte i halsen, inte 45 år gammal, inte vid sin villa. Och getingen gick inte till attack på grund av att den blev störd utan på grund av att den höll på att bli ihjälklämd mellan mannens knä och jeans.

Hur det i övrigt gick för getingen minns dock ingen.

Den lille Lille mannen

Det är nog rätt vanligt att man tycker att ens egna barn är sötast i världen. Men jag undrar om inte mina svärföräldrars äldste ligger bra till på sötlistan. Dessa bilder är tagna i en studio i Örebro någon gång år 1956. Och han är väldigt lik sig, särskilt frisyren.

Lektion i parken


Här syns lille mannen, tillika lektorn, föreläsa för ett gäng änder i parken. Förhoppningsvis om
att ett nej från en andhona alltid är ett nej.

Spaning om Spam-korgen

Helena von Zweigbergk har också fått SPAM från alla dessa kvinnor med påhittat svenska namn. Som jag själv spanat kort om i kommentarsfältet till detta inlägg. Kristina Andersson, Ida Kronholm och Agata Salenfjord antas väl locka mig mer än George Mukamba, Syarifah Nor Farah Binti Syed Alwi och Madawi Atassi,

Och dessa SPAM hamnar i min gmail-skräpkorg. Misstänker en koppling till Facebook.

fredag 8 januari 2010

Du är vad du heter

Läste i tidningen om en ung man som hittats död utomhus. Det var tydligen inte mord. Den unge mannens förnamn var Sonny Clint. Idag läser jag om en möjlig förklaring i tidningen. Barn som döpts efter kändisar löper större risk att hamna på sjukhus. En förklaring skulle kunna vara att personer med sämre socioekonomisk status oftare döper sina barn efter kändisar. Och att dessa barn riskerar att bli sjuka oftare.

Kanske tur att man är döpt efter mamma, mormor och farmor. Och visst minns man hur det gick för Johnny, Conny, Ronny och Sonny och alla dom andra som satt där längst bak på burkkastarbänken i skolan. Och hur kommer det gå för Liam, Kevin och Britney?

Ibland är det kul när man får alla sina fördomar bekräftade. ;)

torsdag 7 januari 2010

Dags att tömma spam-korgen

Vad är det med alla dessa män och kvinnor som söker min uppmärksamhet genom att mejla till mig? Är det verkligen någon som svarar på deras mejl? Läste om den äldre mannen som blivit blåst att betala 800 000 kronor i tron om att han hade vunnit flera miljoner pund i ett lotteri han aldrig deltagit i. Man får hoppas att mannen var senil, annars är det kriminellt korkat.

Själv öppnar jag aldrig mejl från personer jag inte vet vilka dom är. Så Mr Mubarak Hassan, Salif Musa, Sani Mandiouf, Dr Kali Philip, Lorraine Best, Saba Ukika, Salam Kuta, Gavin Bender, Johanna Ström, Ibrhm Karim, Amara Bello,  Alhaji Akim, Mr Goda, Dr Paul Richard, Mr Sayed Tertius, Earline Polk, Mariam Sule, Rosetta Stone (!), George Mukamba, Syarifah Nor Farah Binti Syed Alwi, Madawi Atassi, Michel Duku och Shipley Blanco. Ni kan skicka era jävla fejkmejl till någon annan Hos mig hamnar do, direkt i papperkorgen, olästa.

Konstigt om längre raster

I Expressen kan man läsa att vårdpersonalen i Västra Götaland rasar mot att de skall få längre lunchrast. Idag har dom 30 minuters rast vilket är minimum enligt lagen. I artikeln citeras anställda som säger att dom inte kommer hinna med att ta ut de 45 minuter som arbetsgivaren vill införa. Det är givetvis ett problem om arbetsbelastningen är sådan att man måste arbeta på den icke betalda lunchrasten. Men jag tror ändå inte att det är där skon klämmer. Min erfarenhet från många år som facklig förhandlare är att anställda inte vill ha längre lunch för att de då får sluta senare på dagen. Många vill inte ha någon lunchrast alls. Vilket är mot bättre vetande. Om man jobbar heltid behöver man såväl lunchrast som kortare fikapauser. Fikapauserna är dessutom socialt viktiga på arbetsplatsen.

Nä, istället för att rasa mot rasten borde vårdfacken rasa mot arbetsbelastningen.

måndag 4 januari 2010

Vargdebatten del IV

Nu har jag diskuterat vargjakt, eller snarare debatten kring denna, i tre olika inläggBlockcitat här på bloggen. Idag kom åter Värmlands Folkblad i brevlådan och jag kunde läsa deras rapportering med bilder och allt. Framsidan pryds av en jägare som transporterar sitt vargbyte genom snön, med den något provocerande rubriken "Det var inget märkvärdigt". En mycket snygg bild men som jag antar upplevs tämligen makaber av dem som tycker att hela jakten är onödig och att det är fel att döda vargen.

Själv har jag mest reagerat över hur jägare framställts av debattörer på nätet och hur de Stockholmsbaserade tidningarna piskat upp en hård stämning bland sina läsare till exempel genom att överdriva kraftigt om hur många vargar som skjutits.

I VF är man ganska neutral, berättar rakt upp och ner om jakten och intervjuar jägare ute i skogen. Sedan kör man en delad helsida där dels Länsstyrelsens ansvarige, dels Naturskyddsföreningens representant får komma till tals. Den senare går till storms mot Länsstyrelsens tjänsteman för att denne skulle ha "brustit i sitt ansvar för vargstammen i stort" när han inte avlyste jakten för att medierna började skriva om överskjutning. Varifrån uppgifterna om överskjutning kom vet jag inte, men Naturskyddsföreningen är väl en källa kan tänkas, den hade ju varnat om detta redan före jakten inleddes och verkar inte riktigt kunna släppa frågan nu när det visat sig att de hade fel i sina profetior. Faktum är att det är tjänstemannen på Länsstyrelsen, inte Svenska Dagbladet eller Naturskyddsföreningen, som haft överblicken över hur många vargar som skjutits genom att det är till myndigheten jägarna fått rapportera in skjutna vargar och sedan vänta på klartecken att fortsätta spåra andra vargar. Åtminstone i Värmland verkar detta system ha fungerat väl. Tur eller skicklighet, det är frågan. Här kan man läsa om hur det gick till.

Nu visar det sig att överskjutning skett i ett län med en varg. Inte med dubbla antalet som någon tidning påstod. Vem hade bäst koll på läget, Länsstyrelsen eller Naturskyddsföreningen? Eller Gunvor Nyman som kåserar i dagens VF kring vargjakten. Hon trodde jägarna skulle få hålla på fram till 15 februari för att hitta alla vargar. Hon ställer också frågor kring inavel och förnyande av den svenska vargstammen. Har kunnat läsa mig till att den svenska vargstammen är genetiskt skadad av inavel för att de flesta djuren härstammar från samma tre vargar på 1970-talet. Och att man då behöver skjuta av en viss del av stammen och förnya den med vargar österifrån. Det låter logiskt för mig, men stämmer det? Talar miljöminister Andreas Carlgren (C) sanning?

Sen verkar den stora tvistepunkten vara hur många vargar vi skall ha i Sverige. Där har riksdagen fattat beslut om 210 stycken och då blir det lika logiskt att skjuta av för att hålla denna nivå. Och håller man inte med får man väl ta till buds stående demokratiska medel, inom- och utomparlamentariska, för att ändra denna siffra, uppåt eller neråt. Men jag tror man kommer längre i detta arbete om man låter bli att utmåla den andra sidan som blodtörstiga mördare, oavsett om man nu tycker att det är jägarna som verkställer regeringens beslut som är mördare eller vargen som ätit upp eller kan tänkas äta upp ens får och jakthundar.

söndag 3 januari 2010

Även Stockholmsmedierna börjar sansa sig

Det verkar som om rubrikerna om hämningslös vargslakt med många fler dödade djur än kvoten tillät var tämligen överdrivna och förmodligen mest syftade till att skapa debatt. Vilket ju kan vara bra om nu folk är allvarliga och tar konsekvenserna av sitt jaktmotstånd. För det är väl inte så att ni äter kött från djur uppfödda i fångenskap?

Skall dessutom bli kul att se hur många av alla vargarnas försvarare som minns denna januaridag när det är dags för val i höst. Mig veterligen så är det väl bara två partier (Vänsterpartiet och Miljöpartiet) som röstat emot licensjakten i Riksdagen. Ni kommer väl att rösta på något av dem i valet?

Uppdatering: Detta inlägg skrevs som en fortsättning på de två förra. Inser att det blir otydligt för den som läser endast detta. Här kan man läsa mitt första inlägg som eventuellt kan sprida lite mer ljus över hur jag resonerat mig framt till ovanstående. Det andra finner ni direkt under bloggen om Den Store Ledaren här under.

Aktuellt goes Kina-TV

Åsa Lindeborg reagerade också i veckan när Mats Knutsson, politisk kommentator på public service-företaget Svt delade ut toppbetyg till regeringens företrädare på mycket oklara grunder. Ingen förstod om det var för något dom åstadkommit, för bilden av dem på Svenska Dagbladets ledarsida eller bara rent allmänt för att Mats Knutsson gillar Moderaterna. Mer Kina-TV än så blir det inte. Grattis Aktuellt!

Imorgon tittar ni igen!

Nyansering i rapporteringen kring vargjakten.

Som prenumerant av Värmlands Folkblad men boende i Stockholm får jag vänta till måndag på lördagstidningen. Tur då att nätet finns. Igår kväll avslutade jag med att läsa VF på nätet och som vanligt är det där man hittar den riktigt bra journalistiken. Till skillnad mot vad man skulle kunna tro av att läsa Stockholmstidningarna så verkar vargjakten i Värmland ha gått som planerat. Man avbröt efter sju fällda djur, då med två påskjutna (sådana man skjutit mot men inte vet om/hur man träffat och ännu inte påträffat.

Uppdatering: I "Ander-organet" rapporterades jakten timme för timme.

Kan det vara så att det folk förfasas över, att så många vargar skjutits första dagen, det som i sociala medier kallts för "slakt" egentligen är det bussigaste sättet att hantera jakten, oaktat att jakten inte är bussig i sig? Gå in, skjut vargarna som skall skjutas och låt sedan resten av dem vara. Istället för att folk skall springa runt i skogen och spåra och skjuta vargar fram till 15 februari (då licensjakten går ut).

Det är inte så ofta jag delar åsikter med bloggaren Per Westberg men han har också läst VF och benar ut juridiken kring frågan om licensjakt på hotade arter.

lördag 2 januari 2010

Lite sans i debatten, please!

Regeringen har via miljöminister Andreas Carlgren gett tillåtelse till jakt på 27 av Sveriges nära 250 vargar. Det hela baserat på att Riksdagen fattat beslut om att vargstammen skall ligga på en viss nivå. Till denna jakt har jägare fått anmäla sig. 1 200 kände sig hugade och tydligen har myndigheterna inte infört några begränsningar i stil med att medelst lottning låta t ex 27 jaktlag skjuta varsin varg. Idag inleddes jakten och inom bara några timmar var minst 22 vargar fällda och ett okänt antal skadeskjutna. I Dalarna har antivarglobbyn varit särskilt högljudd och tämligen militant, inte helt oväntat verkar man ha skjutit när på dubbelt så många vargar som tilldelat i Dalarna. (Uppdatering: Så är tydligen inte fallet, utan det är någon av de Stockholmsbaserade tidningarna, glömde tyvärr länka, som påstod detta under lördagskvällen. Överskjutningen i Dalarna ser nu ut att ha varit 1 varg.) Det är lätt att få en bild av skjutgalna jägare som i dagar spårat vargarna på skoter för att kunna panga på så snart startskottet gick i morse.

Jag är uppvuxen i stan (Karlstad), i ett jägarhem. Min far tillbringade i stort sett varje helg under jaktsäsongen i skogen jagande hare, rådjur och älg. Jag är uppfödd på viltkött och saknar det oerhört nu när jag inte har direkta leveranser in i frysen längre. Samtidigt gillade både han och hans bror ovanstående serie mycket. Och jag lovar att dom höll/håller på älgen. Jakt är så mycket mer än själva skjutandet. Naturupplevelsen, de långa skogspromenaderna, sällskapet av hunden. Att fälla upp sitsen på ryggsäcken en kall men solig dag i skogen, sätta sig ner och öppna kaffetermosen och bara sitta där och njuta av skogens ljud. I många fall misstänker jag att pappa lika gärna kunde lämnat bössan hemma.

När vargen återvände till Värmland i början på 1980-talet blev jag glad. Jag kunde inte förstå Nordvärmlänningarnas rädsla för detta skygga djur. Själva bodde jag i villa i en förort och några vargar inpå husknuten var det knappast tal om. Jag antog att gnället över vargens återkomst snarare hade med konkurrens om älgen att göra. Eftersom vargar, tvärtemot antivarglobbyns skrämselpropagande, främst äter älg, inte små barn. Jag har ganska svårt att se det nödvändiga i den nu pågående vargjakten. Om man dessutom skall använda argumentet att vargen är farlig för människor så kan jag genast räkna upp andra, tvåbenta, grupper som är mycket farligare för oss människor.

Men när jag läser kommentarer på nätet om den jakt som nu inletts blir jag lite ledsen. Det är framförallt två saker jag reagerar över.

1. Det kan komma som en överraskning för vissa, men få jägare är som dem som skildrades i filmen Jägarna. Det kan vara lätt för en stadsmänniska i TV-soffan att tro motsatsen, men jag skulle tvärtom våga mig på att säga att dessa bindgalna rednecks är ganska få. Snarare är de jägare jag känner ungefär som Lars Mortimers Edwin i Hälge. Det gör mig ledsen att folk gladeligen buntar ihop alla jägare med omdömen som att ingen av dem kan vara riktigt klok eller att de inte skulle kunna utföra jakt på myndighets uppdrag för att hela gänget är berusade under jakten. Eller att jakten skulle förbjudas för att vissa jägare inte borde haft jaktlicens.

2. Låt oss lämna vargen för ett tag. Säg att vi plötsligt skulle sluta skjuta rådjur, harar och älgar. Alla jägare får plugga igen sina bössor och inte ens jaga älg några veckor på hösten. (Kommentaren i slutet av artikeln är skrattretande, det är därför jag länkar.) Hur länge skulle det dröja innan köttätande dubbelmoralister (för jag misstänker att väldigt många av jaktkritikerna äter kött) började klaga över hur dyrt det blivit med kött? Nu när efterfrågan på fabrikskött ökat då viltkött är förbjudet. Hur länge skulle det dröja innan klagomålen började komma över alla dessa rådjur som invaderat våra villaträdgårdar och ätit upp våra pietetsfullt skötta rosor? Och då har jag inte tagit upp hur en kraftigt ökad älg- och rådjursstam skulle påverkar trafiksituationen när djuren söker sig ut på vägarna då det blir trångt i skogen?
Men det är kanske smällar man får ta? Tills vargstammen växt sig så stark att älgen får en naturlig fiende som klarar att hålla stammen på en rimlig nivå? Det skulle ju också innebära att bönder fick sluta servera sina djur på silverfat till vargarna, d v s ha djur gående ute. Rimmar för övrigt ganska illa med djurvännernas krav på att inte stänga in djur i onödan.

Nej, det är nog rimligt att jakt bedrivs på vissa djur. Därmed inte sagt att beslutet om vargjakten är korrekt. Jag har inte läst in mig på detta, har de som uttalar sig på nätet det?

00-talet: Årtiondets överraskning

Shanghai

Klimatet, maten, ja den fantastiska maten, (den hotade) arkitekturen. Skulle vi få ett erbjudande om jobb i Shanghai skulle vi dra direkt. Spaningen inför 2010-talet måste därför bli att Shanghai mycket väl kan bli vår nästa hemstad.

00-talet: Årtiondets ständigt återkommande debatt

Är frågan om Israel - Palestina.

I årtiondets sista självande minuter, sommaren 2009, dristade sig Donald Boström att på Aftonbladets kultursida ta upp den gamla debatten om organstölder i Israel. Boström hade redan på 1990-talet stött på sådana anklagelser i Palestina och dessutom tagit upp det i en bok han skrivit tillsammans med andra debattörer och journalister från vänster till höger. Boken heter Inshallah (Ordfront, 2003) och deltar gör bland annat så skilda journalister som Jan Guillou och Cordelia Edvardsson.

När Boström nu, många år senare, skrev en artikel för Aftonbladet Kultur där han kopplade sina egna upplevelser i Palestina till det faktum att judiska rabbiner i New York City anklagats för organhandel blev det ett liv utan like. Den liberala och borgerliga pressen, det vill säga de flesta svenska dagstidningar, ställde sig upp som en man och skrek i falsett över det dom påstod gränsade till nazism. Högern i Sverige gör nämligen ofta misstaget att likställa staten Israel med det judiska folket. Därför blir det också självklart att anta att alla andra gör likadant. D v s när någon kritiserar Israel blir det i de liberalas ögon detsamma som att kritisera alla med judisk tro.

Donald Boström ställde frågan om vart palestinska pojkar förts av den israeliska militären och varför de sedan återbördas till sina anhöriga uppsprättade från hakan till könet och ihopsydda igen. Det liberala och konservativa Sverige gjord gemensam sak med Israels ultrakonservativa apartheidregering och Sveriges ambassadör i Israel, Elisabeth Bonnier Borsiin, som sade sig tala å svenska folkets vägnar, och fördömde Boström och Aftonbladet för att de haft mage att ställa denna fråga. Moderaten Gunnar Hökmark jämförde Aftonbladet med nazisterna. Publicistklubben ordnade utfrågning. Förutom diverse bloggar var Aftonbladet och Boström ganska ensamma i Sverige. I Israel var medierna mycket mer undersökande och nyfikna på vad som verkligen låg bakom frågeställningarna. I Sverige lades allt fokus på att Aftonbladets journalister egentligen ville utrota alla judar eller åtminstone var av uppfattningen att man genom frågan om organstölder föll in i gamla berättelser om judar som bakar bröd på blodet från små barn. Berättelser som få kände till innan de spreds av svensk dagspress.

Strax före jul kom så svaret från en amerikansk forskare som intervjuat israeliska läkare och där fått ett erkännande från chefsobducenten på ett stort israeliskt militärsjukhus. Jo, man hade tagit organ från israeler, palestinier och gästarbetare. Nej, man hade inte bett de anhöriga om lov. Jo, man hade mörkat hela operationen där människor dödade av israeliska soldater bestulits på sina organ.

Och sen blev det tyst. Spaningen inför 10-talet är dessvärre att det kommer fortsätta vara tyst i gammelmedia och att lite kommer ske med debattklimatet i denna fråga. Kritiker av Israels apartheidpolitik får leva med att bli kallade antisemiter. Men ordet kommer samtidigt förlora sin kraft och innebörd när större delen av befolkningen omfattas i gott sällskap av till exempel Amnesty international och juristen och domaren Richard Goldstone.

fredag 1 januari 2010

00-talet: Ett arbetsamt årtionde

Jag har under 00-talet haft världens roligaste jobb. Men nu är det dags att flytta fokus och gå vidare. Här gör jag tre nedslag i mitt arbetsliv under 00-talet.

Svåraste ögonblicket i jobbet
När HTF:s styrelse beslutade sig för att gå på tvärsen mot det tidigare bedrivna jämställdhets- och mångfaldsarbetet och driva frågan om skattesubventionering av hushållsnära tjänster. Alla sakkunniga lade in sitt veto vilket snarare bidrog till att styrelsen ville markera att det var dom, inte experterna, som bestämde. Det är också en nyttig erfarenhet jag själv kan dra, att hårdnackat och vältaligt motstånd mot en förändring ibland kan få till följd att den drivs igenom bara just därför. Nu skulle invandrarkvinnorna städa hos vita medelklasskvinnor och de senare skulle bli skattesubventionerade för detta. Medan deras män slapp undan och kunde fortsätta jobba heltid, övertid och låta bli att ta ut föräldraledigt. Enda fackförbund att stå upp mot denna idioti var Handelsanställdas förbund. Heder åt dem och Stefan Carlén!

Årtiondets arbetsplats
HTF. Trots beslutet att driva skattesubventionering av hushållsnära tjänster. Som jag älskade att jobba på HTF och som jag älskat (nästan) alla kollegor! Förbundets uppgående i Unionen den 1 januari 2008 var dock en mer genomgripande händelse än vi anställda först förstod. Lille mannen har hela tiden kallat projektet ett ”hostile takeover” där Sif svalde det hälften så stora HTF. Han fick delvis rätt. Hösten 2008 var det dags för den stora utrensningen, ledd av nytillsatt ledning, tänkt att vara klar innan den nya förbundsstyrelsen tillträdde. Där fick väldigt många f d HTF-anställda veta att de endera inte fick behålla sin tjänst eller att det inte alls fanns plats för dem i den nya organisationen. De flesta fick beskedet utan motivering, några under mycket förnedrade former. Där satt chefer som aldrig skulle blivit chefer och när de nu blivit det borde varit bland dem som avpolletterats redan inför sammangåendet. En av mina kollegor, vi kan kalla henne Maria, fick till exempel höra från en av dessa chefspersoner att

- Det finns ingen plats för Maria i det här förbundet.

Det var bara hon och chefen närvarande i rummet. Maria hade då jobbat i förbundet i trettio år och borde kunnat utföra de flesta arbetsuppgifter inom ett fackförbund. Om LAS fungerat som den borde, vill säga. Det gör den inte alltid. Dessutom hade klubbens förhandlare kanske inte samma agenda som många av medlemmarna. Inför arbetsgivarens skrämseltaktik (som var tämligen grov) skrev klubben på en avtalsturlista, utan att först prata med sina medlemmar och trots att något omställningsavtal med sådan möjlighet inte fanns. Flera av klubbens förhandlare blev sedan befordrade till höga chefspositioner efter utrensningen. Tack för kaffet.

Mitt roliga jobb på HTF fanns inte längre, HTF fanns inte längre. Många av kollegorna fanns men syntes inte till. Andra kollegor gick direkt ut genom dörren för att aldrig återvända. Men vännerna från mina tolv år i HTF finns kvar. Nu, ett drygt år senare, kan jag konstatera att det bästa med jobbet under hela årtiondet varit och är dessa vänner. Bland de personer jag jobbat med på HTF har några blivit mina bästa vänner.

Årtiondes jobbeslut:
Att säga upp mig från mitt nya fasta jobb för att börja på ny kula. Vad detta blir vet jag inte idag men bara att fatta detta beslut är ett stort steg. Jag är har nyss fyllt 40, har minst 20 år kvar i arbetslivet och alla vägar ligger öppna. Det är då man, omgiven av alla goa vänner, lägger det dåliga bakom sig och ser ljust på famtiden. Allt är möjligt. Det omöjliga stannar i 00-talet.

Nyårsdagskul med romarna.

00-talet: Årtiondets blogg

Jag tog mina första stapplande steg i bloggosfären i januari 2005. Genom åren har det blivit en del läsande och skrivande. När jag nu sitter och tittar på mina favoritbloggar för att se om det finns någon som stått ut bland andra får jag svårt. Jag har så många favoriter, av olika skäl. Som Niklas Hellgren, Kaffepulver, Anders Sparring, Roya Intersektionalen och Trollhare. Sen alla dessa som man med nöje läser som någon slags dagbok om bloggosfärsystrarnas liv och leverne. Kvinnor i min egen ålder som skriver om sina vardagsupplevelser och tankar.

Det finns dock en blogg som sticker ut bland de andra. Inte för politiska spetsfundigheter och språkekvilibrism, även om bloggaren är en mycket duktig skribent. På sätt och vis känns det som ett mainstreamat val då bloggen ständigt hamnar högst på listorna och läsarna ofta är så där översvallande jolmigt smickrande i sina kommentarer. Jag hade nog velat vara lite smalare och mer kulturelitistisk i mitt val... ;)

Men, när jag nu lyfter en enda blogg som förra årtiondets blogg har jag tagit hänsyn till en rad faktorer. Främst att jag gillar att läsa den dagligen, men också att den uppdaterats regelbundet under längre tid samt att den kombinerar text och bild på ett tilltalande sätt. En läsarvänlig helhet, helt enkelt.

00-talets blogg lyckas balansera mellan det publiklockande och ändå hålla en viss integritet i förhållande till de skildrade, bloggarens barn med särskilt fokus på yngste sonen. Jag talar så klart om Heja Abbe. En blogg om en speciell men samtidigt helt vanlig liten kille med ett vanligt liv med mamma, pappa och storebror, dagis på dagarna och lördagsgodis på helgerna. (Abbe älskar godis.) Ett liv som kantats med prövningar som få barn behöver gå igenom. På ett nära nog magiskt sätt skildras detta av Abbes pappa, som jobbar i reklambranschen och är en uppenbart duktig formgivare och fotograf med stilsäker känsla för ord. Bilderna och filmerna på bloggen bidrar i allra högsta grad till läsupplevelsen, och är konsekvent snyggt redigerade. Men framförallt lyckas Abbes pappa förmedla en varm och skön kärlek mellan sig och sina barn.

Ibland kan man så klart undra över vad den charmerande Abbe och hans fine storebror kommer tycka om bloggen när dom växer upp och kan ta ställning själva. Jag hoppas att dom kommer se att deras pappa genom att visa upp en del av deras liv har bidragit till att skapa förståelse för familjer med barn med kroniska sjukdomar och funktionsnedsättningar, att bloggen bidragit med värme och kärlek i en bloggosfär som annars kan vara tämligen hård och tuff. Det är ett andningshål att kliva in hos Abbe och hans familj, trots alla prövningar dom får gå igenom. Nu ser vi med spänning fram emot Abbes utvecklande av konsonanter och skrockar gott åt det FANtastiska ordet FFFFFAN!

Min spaning inför 2010-talet är att vi kommer behöva mer kärlek och förståelse och att Abbefamiljen håller fanan högt där.