måndagen den 31:e augusti 2009

Sweden a closet patriarchy

Have a look at this British programme. I still start crying seeing Devrim Mavi talking about what it's really worth.

Vi betalar gärna Anna Odells dagsböter!

Jag och lille mannen tänker bidra till Anna Odells dagsböter bara någon ger oss kontonumret. [Bank: Nordea, Kontonummer: 3216-2164434, Mottagarnamn: Magnus Bärtås] Det är det minsta man kan göra i detta land där rättsväsendet är så förbannat lättkränkt å våra vägnar att man fäller någon för "oredligt förfarande". Anna Odell gick innan hon iscensatte sin egen psykos till en jurist för att försäkra sig om att hon inte skulle begå ett brott genom sitt konstnärliga iscensättande. Denne jurist kanske också vill bidra till hennes dagsböter? Fast det är klart, det är ju ganska långsökt detta med oredligt förfarande... Kanske inte det första juristen tänkte på när han rådgav den wallraffande Odell.

Åklagare Stefan Lind måste verkligen tycka att han gjort en insats för samhället. I stället för att bara lägga ner ärendet och spara pengar åt skattebetalarna. (Skattebetalarnas väl och ve verkar ju vara ett återkommande argument i denna såpa.) Å andra sidan så har han ju bidragit till Anna Odells konstverk på ett sätt som han kanske inte önskat sig. Nu blir Odell konstmartyr och människor kommer samla in massor av pengar som sedan böterna betalts går till Riksförbundet för social och mental hälsa. På så sätt kan man ju säga att Anna Odell uppnått sitt mål att sätta fokus på psykiatrin idag.

Sen får vi se vad domen innebär för wallraffande journalister och simulerade sjuka. Ser framför mig hur psykvården börjar polisanmäla sina patienter för det senare...

Perversa tuggisar

Ibland häpnar man över att folk inte helt enkelt håller käft och låter bli att framställa sig själva som fullkomliga idioter.

Mild vinter


För övrigt blir det väl en mild vinter i år men tanke på hur dåligt med rönnbär det är. Så här såg vårt rönnbärsträd ut här ute i augusti förra året. I år finns där knappt en tredjedel med bär.

söndagen den 30:e augusti 2009

Kinesisk censur

Att Kina censurerar nättidningen The Local är väl inte så konstigt med tanke på att alla svenska bloggare som använder sig av Blogger eller Wordpress är censurerade i Mittens Rike. Men det är väl som med Israel, bara sanningen får publiceras.

En sommar senare

Den som hängt med kunde i juli, före semestern, se mina nyinköpta träskor från Knulp. Här är dom den 16 juli (till vänster) och idag den 30 augusti (till höger). Det är detta jag älskar med mina träskor att dom blir till en förlängning av en själv. Formar sig efter foten och tar färg efter det man upplever tillsammans. Länge leve träskon!

(Och ja, den som undrar om jag inte bytt sängkläder sedan den 16 juli har helt rätt. Men då har jag ju å andra sidan inte varit hemma särskilt mycket, och sover bara i halva sängen och en massa andra undanflykter... Men det är kanske dags nu när jag haft skorna i sängen...)

Ryggradslösa kräk

Om man ser ett brott begås, eller något man tror är ett brott, är man då skyldig att anmäla detta till polisen? Förmodligen inte ur juridiskt perspektiv. Men vad med det moraliska då? Det kan man verkligen fråga sig när grannen Mike Rogers till den senaste kidnapparpedofilen uttalar sig i media. Han har under lång tid sett berusade och våldsamma män köa på bakgården. Till ett tält där de gick in en och en och där han sedan kunde se att de rörde sig upp och ner över någon. Någon verkar vara pedofilens döttrar, 11 och 14 år idag, samt deras kidnappade mamma, 29 år, som pedofilen och hans fru rövade bort när hon var 11.

Grannen han vågade inte ringa polisen för vad skulle han säga? Dessutom var ju männen fulla och aggressiva.

Orden ryggradslöst kräk kommer för mig.

Snabbläst söndagstidning

Idag gick det fort att läsa Svenskan. Det nya rubriktypsnittet gör nämligen att man inte lockas det minsta att läsa artiklarna... Man tittar, finner det jobbigt för ögat och bläddrar vidare.

På deras websida läser jag kommentarer från läsarna:

"Hej då Svenskan!
Tack för den tid som har varit. Du har alltid funnits i mitt liv. Visserligen har jag då och då läst DN och andra landsortstidningar men jag har aldrig lämnat dig utan du har alltid varit min lugna hemmahamn. Aldrig tidigare har omgörningar påverkat mig till det sämre utan har snarare haft en uppiggande verkan. Nu förstår jag att du vill ha nya och fräscha lekkamrater och att jag får gå vidare i mitt liv. Kanske jag finner en ny vän. Ha det bra och lycka till i ditt fortsatta liv. Din vän."

eller

"Frustrerande att mötas av en oigenkännlig blaska som är desto mer oigenkännlig när man bläddra i den.. Detta är inte min rena, sobra, svart-vita Svd med vackra Times typsnitt o lugn layout på sidorna, njutbar med sina solklara o givande ledare artiklar, krönikor mm.. Allt lockade till läsning. Nu orkar jag inte ens skumma. Löpsidan, även de övriga, är under all kritik. Röriga o blaffiga bilder + all reklam. Idag, stor sportbild på löpet...Jag har alltid haft SvD för att slippa mycket sport. Marie-Louise L"

Kan konstatera att jag håller med helt och fullt (bortsett från att ledarna inte alltid förefaller mig solkara då...) och känner likadant. Jag undrar om Svenskan inte vill ha mig som läsare längre. Och om de tror att de skall locka yngre människor på detta sätt? Säkert sitter dom där och läser kommentarer som den här ovan och tänker att vi är gamla stofiler som vägrar tänka nytt och att de av oss som inte kan vänja oss kan de ha och mista som läsare.

Noterar också den minimala debatt kring den nya layouten i bloggosfären. Det kan endera bero på att jag och nån mer är ensamma om att tycka illa om den nya layouten. Fast kommentarerna talar inte för det. Eller så beror det på att bloggarna inte läser papperstidningen. Svenskan kanske tror att de skall börja med det nu?

Men, faktum kvarstår att jag verkligen inte begriper varför man sabbar ett vinnande koncept på detta sätt.

Medan jag shoppat

uppe på K:fem har lille mannen bloggat där nere i Jönköping. Jag hetsade upp honom genom att skicka länkar från Nerikes Allehanda om att Örebro kommun tänker betala 13 miljoner kronor av den totala kostnaden av 17 miljoner som det kostar att fira den där greven från Pontecorvo. [Han var egentligen furste, som Malinka mycket riktigt påpekar i kommentarsfältet, men "Greven av Pontecorvo" låter som i de sagor monarkin egentligen hör hemma].
NA kallar republikanerna i stan för "antirojalister" och kan berätta att dessa hann före antirepublikanerna (eller antidemokraterna om ni så vill) med att boka plats på Stortorget. Det tycker jag var ett alldeles förträffligt initiativ av vänstern i Örebro. Republikanska föreningen kan säkert komma dit och bjuda på tårta eller nåt.

Vart tog hon vägen?

Om någon undrar varför jag inte skriver blogginlägg om våldtäktsdebatt eller annat idag så beror det på att jag just anlagt en risodling samt måste skörda jordgubbar och pumpor på min nya farm på Facebook...

lördagen den 29:e augusti 2009

Vem kör?

I Svenskan kan jag läsa att Hanna Hellquist påstår att när man blir ett par så kör hon bara när han är onykter.

Säg inte det till lille mannen, vad ni än gör!

fredagen den 28:e augusti 2009

SvD goes Guardian

I våras gick jag en journalistkurs som till hälften bestod av redigering. Läraren jobbar till vardags på Svenska Dagbladet vilket kändes bra eftersom jag älskat Svenskans layout. Bara häromdagen var jag så nöjd med att ha beställt ett årsabonnemang av denna fantastiskt snygga och lättlästa tidning.

Det var tills i morse vill säga. Då jag slår upp tidningen och upptäcker att man gjort om den till något fullständigt oläsbart. Nytt typsnitt i rubriker som bara blurrar ihop sig för ögonen. Varför helt plötsligt detta suddiga antikvasnitt? Notiser och notisrubriker är dessutom placerade så att sidan blir gyttrig, med olika fetning så det ser rörigt ut. Och jag är bara 41...

Detta är tydligen nya Svenskan.

Och kom inte dragande med att jag är konservativ och ogillar förändring. Jag brukar välkomna förändring men här fattar jag ingenting. If it ain't broken, don't fix it! (Haft anledning säga detta i fler sammanhang denna veckan.)

Någon måste för övrigt sneglat på The Guardian. (Tydligast är det på sidan 2.)

torsdagen den 27:e augusti 2009

Lyxpaj för stressade

Paj tillsammans med dubbelmarinerad fläskfilé och potatissallad

Tänkte dela med mig av sommarens bästa rätt som jag lagat minst en gång i veckan.

Detta behövs:
Smördeg på rulle
1 ägg
Yoghurt alt crème fraîche
1 paket bacon
1 litet broccolihuvud
10-12 småtomater
örter efter behag typ timjan, basilika, rosmarin, bladpersilja
fetaost

Så gör du:
Förväll broccolin. Klipp bacon och knaperstek detta.

Smeta på yoghurt eller crème fraîche på smördegen som du placerat på en plåt. Pensla på uppvispat ägg på kanterna av degen.

Strö över små broccolibuketter och bacon.

Halvera småtomaterna och lägg på dessa tillsammans med örterna.

Grädda i ugnen tills degen fått färg ca 25 minuter.

Strö över smulad festaost vid servering.

Min syster med sambo festar på paj under Ransäterpicknick

Mammografi für alle?

I mars 2010 fyller jag 42 år. Har jag tur har jag då fått komma på mammografi. Min kollega, född 1966, hinner fylla 44 år innan det är hennes tur. En av favortibloggarna, född 1969, var iväg och blev tillplattad häromdagen. (Mina bröst kommer dom inte behöva platta till, det är bara att fläska upp dem på den där hyllan.) Min väninna påstår att hon inte ens blivit kallad trots att hon fyllt 50.

I Stockholm sägs det att alla kvinnor mellan 40-69 erbjuds mammografi. Jo just.

Men lika illa som för kvinnorna i Värmland är det inte.

Hej då!

Bye bye Comhem!

Välkommen Tele 2.

tisdagen den 25:e augusti 2009

Ökat utrymme på flyget!

EasyJet nekade en kvinna på 100 kilo att flyga på bara en biljett. Hon behövde två säten, enligt incheckningspersonalen. Tills för något år sedan vägde jag en bit över 100 kilo. Enda problemet i flygsammanhang var att det ibland var trångt med bordet, men det är det fortfarande trots 30+ kilos viktminskning. Enda gången jag haft problem var på en flygning mellan Ljubljana och Wien där säkerhetsbältena var extremt korta. Det saknades en decimeter. Jag fick be om ett extra vilket såklart var extremt pinsamt. Bredvid satt en man i yngre medelåldern som med föraktfull blick spädde på min skam. Att det rörde sig om att just detta flygbolag (Tyrolean har jag för mig) hade extra korta säkerhetsbälten spelade ju just då inte så stor roll.

Jag kan mycket väl föreställa mig hur det känns för en person som går ner i ett normalt flygsäte att bli nekad att flyga. Endera för att flyget har små säten, eller för att incheckningspersonalen har en konstig syn på vem som är för överviktig eller inte. När hela samhället lägger skulden hos den karaktärslöse fete.

Uppdatering: Fick ett mejl där det sägs att easyJet beskriver händelsen som en nyhetsanka. Enligt mejlet skall de ha gått ut med följande klarläggande.

"Med anledning av att en storväxt passagerare sägs ha nekats resa och hotat med att stämma flygbolaget har easyJet genomfört en utredning av ärendet och funnit att incidenten inte har ägt rum. Det rör sig om en bluff som har inrapporterats till media av en privatperson. För eventuell vidare information, kontakta Andrew på easyJets pressoffice: Andrew McConnell, press.office@easyJet.com, +44 (0)1582 52 52 52"

När jag söker på EasyJets brittiska sajt hittar jag dock inte något om detta. I kvalitetstidningen (OBS! Ironi) Daily Mail kan man dock läsa om det hela. Samt ta del av RyanAirs syn på sina större passagerare. Vilket fint bolag RyanAir är. De verkligen tänker på sina passagerares hälsa och tror att de kommer gå ner i vikt om de får betala lite mer. Ja, om man nu inte redan bojkottar RyanAir för deras sunkiga syn på fackliga frågor eller deras medeltida syn på sin kvinnliga personal så har man ännu ett skäl att välja ett annat bolag. easyJet kanske?

Två ampuller Stesolid à 17,60 kr

Det är vad Anna Odell kostat skattebetalarna. Då hette det att hon kostat oss massor av pengar. Sjukhusets polisanmälan har kostat oss väsentligt mer. Till vilken nytta?

Bensprattel och skrik. Det är vad sjukvårdspersonalen nu säger att Anna Odell ägnat sig åt med bakbundna händer, under omhändertagandet, innan hon lades i bälte. Då hette det att hon spottat, bitit och sparkat. Men det är ju en sak vad man säger i stundens hetta och en annan när man skall vittna under ed. Stundens hetta förresten, det tog fem dagar innan man lämnade in polisanmälan.

Tydligen tror ingen att det blir något av anklagelserna om oredligt förfarande och falsklarm (Odell har ju inte larmat). Så, vi har här alltså en rättegång angående huruvida en person har rätt att sprattla med benen eller inte. Hur kan det ens ha hamnat i rätten?

Bara att sprätta upp honom igen?

Nu har jag funderat hela dagen över dessa människor som avfärdar Donald Boströms berättelse om den döde pojken med att familjen skulle begärt en andra obduktion, alt själva sprättat upp sin son igen. För det verkar vara vad Cordelia Edvardsson efterlyser. Och hon är inte ensam efter att jag läst en del bloggkommentarer.

Pojken vars begravning Donald Boström bevistade var som jag förstått det muslim. Inom islam finns en negativ inställning till obduktioner av avlidna muslimer. Man kan göra undantag när det gäller sjukdomar där en obduktion skulle kunna hjälpa medicinsk forskning eller vid mordfall då man måste kunna fastställa den exakta dödsorsaken. Annars föredrar man ofta att kroppen lämnas orörd.

Att rutinmässigt obducera muslimer som man skjutit till döds är alltså ett övergrepp redan det och ingen skall få mig att tro att Israel inte känner till denna syn på obduktioner inom Islam. Ändå sprättar dom upp sina offer från midjan till hakan innan de lämnar dem åter till familjen. Utan obduktionsprotokoll får man anta. Och jag förutsätter att man från israeliskt håll vet dödsorsaken liksom man inte anser att personen i fråga blivit mördad.

Till detta kommer att en avliden muslim helst skall begravas så snart som möjligt. Helst inom ett dygn. I det aktuella fallet sägs det ha dröjt upp till fem dagar innan de anhöriga fick kroppen åter.

Cordelia Edvardsson verkar tycka att de anhöriga där, mitt i natten, inför begravningen av sin skjutne son skulle ha kallat på hjälp för att få en obduktion utförd. Att så inte skedde är tydligen tillräckligt för att avfärda alla frågor om vad som egentligen skett som antisemitiska. (Logiken är för mig obefintlig här.)

Här efterfrågar man en andra obduktion som om det handlar om en skjutning som inträffat på Östermalm i Stockholm. Inte under intifadan på Västbanken 1992. När problemet egentligen uppstår redan i det övergrepp själva obduktionerna (erkända av israeliska regeringsföreträdare som rutinmässiga) innebär för de drabbade familjerna.

Pravda

Israels utrikesminister kommer från Ryssland. Han verkar ha tagit med sig sin syn på fria medier därifrån. Han påstår nämligen att pressfrihet är att berätta sanningen. Om sanningen är densamma som Israels högerextrema regerings politik så kan jag inte skriva ett ord utan att ljuga. Förmodligen får de flesta svenska tidningar samma problem, med undantag för några krönikörer på Svenskan och en och annan moderat EU-parlamentariker.

F d ambassadören i Stockholm, Zvi Mazel, han som när han var ambassadör roade sig med att slå sönder konstverk som han inte gillade, påstår dessutom att Svenskan och DN och Expressen och flera hundra landsortstidningar ägs av Socialdemokraterna och facken som ju, enligt Mazel, är antisemiter per definition. (Man skulle väl kunna säga att Sveriges ambassadör Borsiin Bonnier i Israel bara fallit in i samma förakt för det fria ordet som f d israeliske ambassadören i Stockholm.)

Jag skulle kunna skriva massor om detta men mycket har redan sagts. Motbilder sammanfattar hela debatten väl. Han avslöjar dessutom dubbelmoralen hos en av Svenskans krönikörer, ja han drar faktiskt ner byxorna på henne. Cordelia Edvardsson skriver om hur Donald Boström aldrig pulicerat sina uppgifter tidigare när han i själva verket gjort det i boken Inshalla 2001 (Ordfront). En bok där Cordelia Edvardsson själv bidragit med två texter om intifadan. Andra skribenter i boken är Jan Guillou, Göran Rosenberg, Natan Shachar, Cecilia Uddén m fl. Dessutom anklagar Cordelia Edvardsson Donald Boström för att bygga berättelsen om begravningen på hörsägen, när han i deraas gemensamma bok visar sina bilder från begravningen av den unge palestiniern. Det finns liksom ingen måtta på hur långt från sanningen Svenskans krönikörer får hålla sig, så länge det är en israelisk "sanning".

Läs gärna också Helle Klein igår i Aftonbladet.

Eller Jan Helins klargöranden i morgon-TV:

Över min axel

Jan Berglin måste ha stått bakom ryggen på mig på Elgiganten (eller El Gigantico som det heter i vår familj) igår. När jag fick betala 529 kr för färgpatroner till min skrivare. Idag i Svenskan har han nämligen en liten ruta om hur många patroner man kan köpa innan det lönar sig att köpa ny skrivare. I mitt fall rör det sig inte ens om en gång.

måndagen den 24:e augusti 2009

Himmel och helvete i blåbärsskogen

De senaste veckorna har vi i värmländska medier kunnat följa thailändare och vietnameser i de svenska blåbärsskogarna. Vi har till och med sett några av bärplockarna längs vägarna kring Torpet. Några av dem har haft turen att hamna i områden med mycket bär. Andra har, liksom thailändarna i Norrbotten, inte hittat några bär alls.

Alla som kommer hit har själva fått betala för resa och uppehälle, motsvarande ca en årslön för en thailändsk risbonde. De lockas av att på två månader kunna tjäna 2-3 årslöner. Att kunna bygga sig ett hus där hemma, betala av på lån, få lite extra pengar.

I vissa fall går det bra, som för mästerplockaren Sakkapan Pannakham som plockat mer än 2 000 liter bär. För att det skall löna sig ordentligt bör man komma upp i ett snitt på 70 liter om dagen. Smaka på det. Jag och lille mannen plockade två liter i sommar och var jättenöjda över vår bedrift.

Men för thailändarna i Luleå ser det mörkt ut. Sontayon Chridpol kom till exempel tillbaka med 6 liter efter 14 timmar i skogen. Vietnameserna i Värmland splittrades och några åkte hem. Hem till skulder och skammen att ha satsat enorma summor pengar på ett dödfött projekt.
Vår nyrenoverade hall som lille mannen och undertecknad fixat till i sommar.

Efter semestern-blues

Åter på jobbet efter semestern. Lämnade igår en kelen katt liggande vid vedbon på Torpet. Hon kände förmodligen på sig att vi skulle åka då hon dök upp efter att ha lyst med sin frånvaro mest hela semestern. Vi vet nu var hon hör hemma och att hon får både tak över huvudet och mat på vintern. Om hon vill förstås. Lämnade sedan en liten man vid bussen i Krillehôla, så han kunde åka till sitt jobb i Jönköping. Själv for jag mot Stockholm med en avstickare via Hallstahammar p g a olycka med sex inblandade bilar på E18 utanför Västerås.

Hemma funkade inte internet. Jävla Comhem. (Jaja, jag vet att jag skulle bytt leverantör för länge sen.)

På väg till jobbet var det dock inte gröna utan röda linjen som var avstängd. (Trot eller ej, Klas!) Utanför jobbet blev en cyklist påkörd. På jobbet valde min hårddisk att krascha när jag slog på datorn. Och på sushihaket var ljudvolymen från alla återvändande semesterfirare olidlig.

Välkommen tillbaka typ. Nu börjar längtandet efter ett gemensamt boende igen.
Fest i Oslos coolaste festlokal

lördagen den 22:e augusti 2009

Jag, en antisemit?

När jag var 25 år reste jag till södra Frankrike för att studera franska i ett år. Jag kunde vid det tillfället inte ett ord franska vilket bidrog till att man levde på en ganska basic nivå rent språkligt. När så en kulturinstitution vid ett tillfälle visade Suzanne Ostens film Tala det är så mörkt gick vi svenska studenter dit för att få höra vårt eget språk under någon dryg timme. Filmen handlar om mötet mellan en judisk man (Etienne Glaser) och en skinnskalle (Simon Norrthon). Vid några tillfällen i filmen framförde människor åsikter som var rent skrattretande fördomsfulla varpå vi svenskar skrattade. Det gjorde inte fransmännen. Möjligen var det en fråga om att det blev lost in translation möjligen var det vi som var naiva inför vår egen fördomsfullhet, okunniga om hur det upplevs av andra och oförmögna att hålla inne med våra spontana skratt. Eller så var det bara ett sådant där skratt som kommer från ”upplysta” människor när de konfronteras med andra som inte är lika upplysta. Ungefär som man skrattar åt de homofoba amerikanerna i Brüno.

När filmen var slut vände sig mannen framför mig om och skällde ut mig. Jag förstod inte mycket mer än att han menade att jag minsann inte hade rätt att skratta, att förintelsen minsann inte var det minsta rolig. Som om jag och mina svenska vänner tyckte det. Han måste ha trott att alla svenskar är nazister, ungefär som Moderaternas representant i EU-paralamentet Gunnar Hökmark och Israels regering verkar göra. Vårt stora misstag var väl att vi inte var medvetna om hur vi skulle betett oss för att inte bli betraktade som antisemiter.

Min svenska väninna, som var i stort sett flytande på franska, försökte förklara att det hela handlar om sociala sammanhang som är svåra att översätta. Mannen i fråga, som verkade lika svart-vit i sitt tänkande som israelerna som uttalat sig utan att ens ha läst Aftonbladets numera berömda artikel, hävdade bestämt att ”allt går att översätta”. Det fina franska språket klarar givetvis av att sätta den medelsålders fransmannen i min position, en svensk, 25-årig kvinna uppvuxen i en tämligen svensk miljö.

När jag i veckan läste Donald Boströms artikel om organtrafficking så skedde detta med enda förkunskapen att jag äger Boströms bok Inshallah, där jag kunnat studera bilderna på dödade och uppsprättade stenkastande palestinska pojkar. Jag fann artikeln ganska daterad och förstod inte riktigt kopplingen till nutid. (Boström har förstahandsbevis för att en pojke sprättats upp av israeliska armén 1992 och judiska rabbiner i New Jersey misstänks år 2009 för organhandel. Kopplingen är inte självklar men kan finnas där, vilket väl är ungefär vad Boström framför i sin artikel.) Jag var helt okunnig om att det tydligen finns en berättelse om judar som blodsugande mördare som dödar kristna barn. Ändå är det just detta jag anklagas för att vilja sprida eftersom jag anser att publiceringen av artikeln ändå måste få ske. Det är fullkomligt absurt att jag skulle vilja sprida en bild som jag inte ens visste fanns. Och det är fantastiskt att det är den proisraeliska sidan av debatten som lär ut dessa fabler till oss som aldrig hört talas om dem. Gunnar Hökmark berättar i sin Newsmillartikel (direkt kopierat från israeliska UD) om dessa skrönor. Så att myten sprids till fler.

Frågan är dock om vi vill leva i ett samhälle som inte ställer frågor om det man ser runt omkring sig. Som trippar på tå inför en regering som är så uppenbart ovillig att erkänna minsta lilla övergrepp fast vi ser dem ske hela tiden. En regering som säger sig främja pressfrihet men vill sätta munkavle på alla som kritiserar just dem själva som regering. Som själva förbjöd all rapportering om det lidande deras bomber orsakade i Gaza för bara ett halvår sedan. Och jag vill inte leva i ett samhälle där regeringens representant, fru ambassadören i Israel, säger att JAG håller med denna regering.

Och jag kan inte annat än att dra paralleller till Muhammedbilderna. Var fanns Gunnar Hökmark och regeringens representant i Israel då? Hörde vi dem fördöma publiceringen av bilder på Muhammed med bomb i turbanen? På vilket sätt skiljer sig bilden av Muhammed som själmordsbombare från bilden av judarna som drickande blod från kristna barn? En skillnad är förstås att Donald Boström inte i sin artikel påstått detta. Muhammedbilden med bombturbanen var ju lite mer rakt på sak, så att säga.

fredagen den 21:e augusti 2009

Hurra!

Idag gifte sig våra goa, och snygga, vänner Signy och Geir i Oslo Tingshus.

Må dom få ett långt och gott liv tillsammans!


torsdagen den 20:e augusti 2009

Snabbmat för kajor

Sitter på Mc donalds på Våxnäs i Karlstad och studerar en kaja som spatserar fram på trottoaren utanför och studerar alla registreringsskyltar på bilarna som står parkerade utanför.

- Mmmm, Mc Roadkill! Jag tror jag tar en mosad fluga idag. Och ett par krossade myggor. Och en liten påkörd broms till efterrätt. I'm lovin' it!

Kvällskiss i vår herres hage

På kvällarna brukar jag och maken gå ut tillsammans för att göra kvällstoalett bakom husknuten. Så här i augusti kan det vara skönt att inte vara ensam i mörkret. Nu har jag dock spenderat senaste veckan själv på Torpet och därmed också fått kissa ensam på kvällarna.

Igår gick jag ut strax innan mörkret lagt sig och den brittiska deckaren börjat. (Fan kan komma ihåg alla svenska titlar på dessa, de låter alla lika och är ofta felöversatta.) Satt där vid husknuten och filosoferade över att det ju är helt OK att vara själv på Torpet och att det i mörkret mest döljer sig en och annan räv eller katt.

När jag sitter där på huk och njuter av tystnaden börjar plötsligt någon vråla bakom mig på gärdet. Som en aggressiv varg med stämbandsproblem. Jag far runt, snubblar på byxorna och välter omkull där på gräsmattan. Bort över åkern, vilt skällande skuttar en råbock som förmodligen var räddare än jag över den doft han måste ha känt helt plötsligt. Människokiss...

Lille mannen lät senare hälsa via mobil från Jönköping att han själv skulle presterat mer än kiss i samma situation. Själv reste jag mig, borstade av mig och skällde tillbaka. (Brukar göra så med korparna, det är rätt kul.) Fick svar bortifrån skogen.

onsdagen den 19:e augusti 2009

En pralinmans kvinnosyn

Idag försvarar sig pralinmannen kammaråklagare Hillegren i Svenska Dagbladet. Hans försvar bekräftar allt som Madeleine Leijonhufvud, undertecknad och många, många fler hävdat. Det behövs en helt ny kvinnosyn inom landets domstolar. Det behövs en ny syn på sex.

Hillegren passar på att vid minst tre tillfällen förklara att professor emerita Leijonhufvud är korkad, inkompetent och inte har inom juridiken att göra. Att hans syn på våldtäkt delas av hans åklagarkollegor och att det är en vedertagen syn att betrakta sex mot någons vilja som en ordningsförseelse. Klassiskt pralinmannigt att förminska sin meningsmotståndare. Särskilt om hon är kvinna. Och ett mycket tydligt exempel på att där argumenten tryter får man gå till personangepp.

Pralinmannen Hillegren hävdar att Leijonhufvud har bristande kunskap i praktisk juridik och saknar förmåga att bedöma hans och hans pralinbröders jobb därför att hon anser att de som praktiserar juridiken gör det på ett sätt som missgynnar våldtäktsoffer.

Men med sin artikel bekräftar Hillegren allt som Leijonhufvud hävdat. Att det stora problemet är att dagens bevisregler inte är till hjälp för den som blivit utsatt för sex mot sin vilja men inte kan styrka detta med kompletterande bevisning. Så länge en man vet att det inte kommer gå att bevisa att samtycke inte förelegat är det fritt fram. Att kritisera detta menar Hillegren är detsamma som att ha en "bisarr sexualsyn".

Sådana kommentarer får jag när jag skriver om det på bloggen också, att det är jag och mina meningsfränder (ofta kvinnor) som har en underlig syn på sex när vi anser att män borde försäkra sig mer om att kvinnan verkligen vill ha sex. Så snart man ifrågasätter männens sexuella tolkningsföreträde är man bisarr, oförmögen att göra bedömningar, okunnig o s v. Michel Foucault slog en gång fast att det är ett mycket effektiv sätt att krossa sin meningsmotståndare att framställa denna som bisarr och tokig.

Jag misstänker att det hela bottnar i att en ändrad syn på vad som egentligen är våldtäkt skulle innebära att pralinmännen i fråga gjort sig skyldiga till åtskilliga våldtäkter genom åren.

Roya uttrycker det hela lysande, som alltid.

"Det kanske är extremistiskt för Hillegren att försäkra sig om att hans partner vill det han vill, men för oss andra är det helt enkelt så vi har sex. Vi frågar, vi kollar, vi tittar varandra i ögonen, vi kan avbryta."

måndagen den 17:e augusti 2009

Han är inte bara statsvetare...


... han är möbelsnickare också! På bilden syns grannens f d bord som lille mannen stulit från sophögen, sågat itu, skruvat ihop igen, satt dit nya skivor och förvandlat till exakt ett sådant bord som jag ville ha i köket. Uppfräschat av hon som inte bara är ombudsman och rabiatfeminist utan också målare och inredningsexpert. (Mindre systern får här se hur väggarna artar sig i köket på världens bästa torp.)

Fjättrad i monarkin

Sedan Madeleine Bernadotte förlovade sig har det skrivits en del om hennes Cartierarmband i tidningarna. Hon och hennes mamma har tydligen sådana på sina armleder. Dessa är en modern variant av det gamla kyskhetsbältet där deras män och härskare skruvat fast armbanden på deras handleder och sedan själva behållit skruvmejseln.

En kvinna som bär ett sådant armband visar att hon är upptagen, att någon fjättrat en boja, förvisso snygg och dyr, vid hennes arm. En boja som hon inte kan ta av om den skulle vara i vägen, inte utan att be honom om hjälp. Det för kanske tankarna till slavsamhällen. Men nu är det alltså en drottning och prinsessa i världens mest jämställda land som tycker det är passande att visa upp sig med dessa armband.

Snart ett mode nära dig.
Kvigan på bilden har ingenting med kungligheterna i blogginlägget att göra.

Nu frågar vi oss när vi skall få se Jonas och Daniel med gula plastclip i öronen, sådana som tjurkalvarna i hagen här ute på Torpet har. Märkta med Hovets logga och texten ”kunglig hovleverantör”. Det känns ungefär lika modernt som monarki.

Pralinmännen anfaller (igen)

Tidigare i sommar skrev jag om Madeleine Leijonhufvuds kritik av Högsta domstolens skärpande av praxis i våldtäktsmål. Leijonhuvud menade att domstolen ändrat sin praxis sedan det s k Tumbafallet.

I lördags uppmärksammades domarna i Svenska Dagbladet som intervjuat en rad sakkunniga personer angående vad dessa domar kommer få för effekt. I stort sett alla är överens om att det kommer göra det svårare att bevisa att våldtäkt faktiskt ägt rum. Vissa tycker att detta är bra, andra tycker det är dåligt. Men är det verkligen så att man i Sverige dömer män för våldtäkt i parti och minut?

Förra året anmäldes 4 000 våldtäkter. Mörkertalet beräknades vara ca 30 000 våldtäkter som aldrig polisanmälts. I en annan artikel intervjuas t ex en anställd vid en akutmottagningen för våldtagna kvinnor på SÖS som säger att man varje dag året runt får plocka fram ett s k rape kit. 365 undersökningar för misstänkt våldtäkt per år bara på detta sjukhus. Och det är bara i de fall som kvinnorna behöver söka upp akuten.

Hur många män döms då varje år för våldtäkt? Förra året var det 226 personer. Dessa har möjligen tillsammans gjort sig skyldiga till fler än 226 våldtäkter men vi kan nog ändå våga slå fast att antalet dömda män utgjorde mindre än tio procent av alla anmälda våldtäkter under 2008.

Innebär detta att över 90 procent av alla de våldtäkter som anmäls inte ägt rum? Nej, självfallet inte. Det är det nog bara pralinmän som kammaråklagare Rolf Hillergren som inbillar sig. Hillergren som ser instoppande av kuk mot sambos/frus vilja som en ”ordningsföreteelse” som verkligen inte skall rendera fängelse för våldtäkt. Om en kvinna inte skriker, river, klöser, gråter och gör motstånd så är det ingen våldtäkt, enligt denna syn på kvinnors kroppsliga integritet.

Om en kvinna skriker, river, klöser, gråter och gör motstånd så är det möjligt att det blir lättare att hitta stödbevisning i form av rivsår på mannen i fråga, hudavskrap under hennes naglar, någon granne eller bekant som kan ha hört hennes skrik och gråt och är villig att vittna om detta. Det lär förmodligen också öka risken för kvinnan i fråga att bli ännu mer skadad, något alla kvinnor är medvetna om när de utsätts för den maktdemonstration som en våldtäkt är. Om hon lever med en man som tidigare hotat döda henne så måste ju även detta tas i beaktande. (Jag menar att en människa som säger till sin sambo/fru att han tänker döda henne är mer kapabel att faktiskt göra det, då sådana uttalanden tyder på brist på impulskontroll. Jag kan ha fel, men jag tror inte det.)

En kvinna vars man blivit frikänd efter att hon anmält honom för våldtäkt säger i Svenskan att

”Han tog det han ville. Han brydde sig inte om vad jag ville.”

Och där är vi tillbaka till den springande punkten i hela denna debatt. Att det inte är OK att ha sex med någon om man inte försäkrat sig om att denna vill det. Att bara ta vad man vill ha är inte OK. Men så länge till och med kammaråklagare ser det som ”ordningsförseelser”, då är det nog dags för en lagstiftning om samtycke. Så länge mannen i fråga inte kan bevisa att han hade tillåtelse att stoppa in den så blir han dömd. De som upprörs över tanken på omvänd bevisbörda i våldtäktsfall kanske skulle försöka sätta sig in i hur det känns att aldrig bli trodd när man utsatts för brott.

Hillergren sänder signalen att det är fritt fram att knulla sina fruar och sambor när man vill. Ungefär som i Afghanistan fast man här i Sverige ännu inte stiftat någon lag om att männen har rätt att svälta frun om hon gör motstånd. Här kan mannen i stället ta sig en liten pralin när helst han behagar.

Läs också: Madeleine Leijonhufvud kräva Hillergrens huvud på ett fat och Peter Sunde JO-anmäla kammaråklagaren.

lördagen den 15:e augusti 2009

Folkpartististiska försök att blanda bort korten

"När muslimerna tar över Sverige kommer ni feminister att stå först på tur. Då får ni se vilka det är ni daltar med!"

Så brukar högerextrema element uttrycka sig i mitt kommentarsfält när jag slagit ännu ett slag för lika rättigheter oavsett etnisk bakgrund eller religiös övertygelse. Vi som anser att alla skall ha lika rättigheter att kunna utöva sin religion utan inblandning från staten kommer få se vad som händer med oss och våra homosexuella vänner. Vi kommer förmodligen få slita spö, våldtas och hängas på Sergels Torg när muslimerna tagit över.

Detta är inte en isolerad företeelse. Om jag t ex dristar mig att peka på att män är överrepresenterade i våldsbrottsstatistiken, att Israel begår övergrepp mot palestinier, att USA gör detsamma i Afghanistan och Irak, Ja, då kommer genast kommentarer som att "kvinnor minsann också slår" och att "Kina och Ryssland minsann inte är några gullungar de heller" o s v.

Alla dessa kommentarer syftar så klart till att blanda bort korten och vrida fokus från sakfrågor som diskriminering mot muslimer, våld mot kvinnor i nära relationer, övergrepp begångna av Israel eller USA.

Därför ställer jag i mina kommentarsregler också krav på att man skall hålla sig till ämnet. De som försöker vrida bort fokus från ämnet blir inte publicerade. Sådana krav ställer dock inte Värmlands Folkblad på sina debattörer. Därför kunde man häromdagen läsa hur Michael Helmersson från Folkpartiet (a k a Folkpopulisterna) upprörs över chefredaktör Peter Frankes tidigare uppmaning till bojkott av israeliska varor. Helmerssons argument tycks vara:

1. Om vi skall bojkotta israeliska varor skall vi också samtidigt bojkotta varor från alla andra länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Om vi inte samtidigt gör det så får vi inte bojkotta, eller uppmana till bojkott av, israeliska varor. (Dessutom är en bojkott mot israeliska varor ett angrepp på det judiska folket.)

2. Helmersson skriver "Innerst inne vet vi nog alla hur det skulle gå med pressfrihet, rättstradition, religionsfrihet, kvinnors rättigheter, homosexuellas rättigheter och rättigheter för alla andra grupper som Socialdemokrater brukar lyfta fram [om Hamas] syn på livet finge råda".

Där kom den! Vi kommer få se minsann. Vi blåögda idioter kommer få känna på muslimernas förtryck när dom tar över. Och då kommer Helmersson och gänget förnumstigt kunna nicka och säga att vad var det vi sa.

Sen kan man i marginalen fråga sig varför Helmersson försöker blanda bort korten ytterligare genom att påstå att det är en bojkott av "judar" som Franke förespråkat. Att tala om "judar" så snart kritik riktas mot staten Israels beteende är bara ett billigt försök att smutsa ner sina motdebattörer som varande antisemiter.

Det luktar unket om folkpopulisternas argument. Det hade ju räckt så bra med att tala om varför man anser att bojkott inte är ett bra grepp.

Tradition

Bland mina vänner är tradition något som skapas av att någon får för sig att bjuda på fest och sedan tvingas upprepa detta gång på gång minst en gång om året. Linda och Jenni gjorde t ex misstaget att bjuda på både höstgrillning och sommargrillning vilket självklart leder till att de varje år måste upprepa detta varje sommar och höst. Även i Hässelby upprepas detta tradtionstyngda beteende tillsammans med gamla kollegor, kräftor och Mickes cheescake i augusti varje år. Nästa år tror vi det är 10:e, eller 26:e, det beror på hur man räknar, året.

I år hade Linda bjudits in som special guest. Observera särskilt den ovanliga flaskan i hennes hand!

Denna kaka är minst lika traditionstyngd som kräftorna och alla försök att byta efterrätt kommer mötas av surmulenhet från vissa deltagare...

tisdagen den 11:e augusti 2009

Veckans boktips

Av min syster, som slukar Minotaurdeckare som jag slukar deckare utspelade i Edinburgh, fick jag låna John Matthews, journalist på favorittidningen The Independent, debutdeckare Sista beviset. Och nu kan jag inte sitta här på MAX Bergvik och surfa längre för nu måste jag åter till hängmattan (se nedan) och denna bok.

LÄS!

fredagen den 7:e augusti 2009

Veckans pockettips

Och jag tog en öl i hängmattan tillsammans med hans majestäts olycklige Kurt. En verklig rättsskandal om hur överståthållaren (typ landshövdingen i Stockholm) och en polis på Säpo lyckas få Gestapo att låsa in en svensk bisexuell man i Berlin utan att någon annan får veta det. 1939 då många homosexuella mördades i Tyskland p g a sin läggning. Detta skedde med svenske kungens, tillika mannens älskares, tysta medgivande.

Läs gärna Per E Samuelssons och Lena Ebervalls Hans majestäts olycklige Kurt om skojaren Kurt Haijby och ett svenskt samhälle som knappast kan förknippas med prefixet rätts-. Även om författarna säkert skarvar en del i sin roman så är ovanstående belagt. Och det borde räcka för att säga att dom avslöjat en verklig rättsskandal.

Vi fick besök av Anja fem månader


måndagen den 3:e augusti 2009

Könsmaktordningen inom HBT-rörelsen

Tidigare i sommar var jag på fest. Stämningen var hög, maten god och vinet flödade. En av festdeltagarna fick fram på småtimmarna för sig att jag inte hade varit tillräckligt uppmärksam mot honom när vi anlänt till festen. Nu var det mitt i natten och personen i fråga hade druckit en del rosévin. På berusades vis fastnade han i vinkelvolten kring min ”oartighet” fem-sex timmar tidigare. Man kan säga att han med råge kompenserade genom att högljutt kommentera min personlighet. Tills värdinnan fick nog och fick honom att byta ämne. Framåt lunch dagen därpå, då när alkoholen ersätts av ångest som rider ens kropp kom en ursäkt per SMS.

När detta hände tog jag inte särskilt illa upp. Förmodligen för att hans tirad om min person innehöll en massa kodord som jag kände igen från andra inom den s k HBT-världen, där många (framförallt) killar kan uttrycka sig rätt tufft, utan att för den delen egentligen mena något illa. Det är bitch och slampa och slinka kombinerat med okynnesleenden. Det är helt enkelt en jargong som man accepterat hos bögar men aldrig skulle acceptera hos heterokillar. En slags omedveten (hittills) särbehandling.

Men jag har varit med om värre i HBT-världen. På forumet Qruiser till exempel. Där var jag fram till 2006 ganska aktiv på deras diskussionsforum. Men fick till slut erkänna mig besegrad av aggressiva bögar och MTF-personer. Som kvinna och feminist blev man mycket hårt åtgången även om man själv försökte diskutera sak, inte person. Det är anmärkningsvärt vad man fick höra om sig själv som feminist på en HBT-sajt. Helt klart ingenting som skulle varit accepterat att säga om bögar eller transpersoner och deras kamp för lika rättigheter. Forumets abusemasters ignorerade helt sexistiska kommentarer och lät dem passera i någon slags ”den som sig i leken ger”-anda. En efter en troppade de kvinnliga debattörerna av. Vi fann helt enkelt inte debattklimatet särskilt givande.

Och så undrar man inom HBT-världen varför lesbiska inte kliver fram och blir lika synliga som bögarna. Könsmaktsordning stavas det och är förmodligen en av flera orsaker till att Feministiskt initiativ har många väljare bland lesbiska tjejer. Den manliga normen är stark även bland dem som kämpar mot heteronormen.

Häromdagen kunde vi i Svenskan läsa Göran Skytte kalla Pride för avgrundsvänster. Antar att han med detta menade den vänster han själv var med i innan han blev självpåtagen riksevangelist, så även omnämnd av Ulf Ekman i Livets Ord, och avgrundshöger. Skytte är sur över att Pride får massor av uppmärksamhet när Livets Ords riksmöte (som han bevistat) inte får det. Det är knappast något jag sörjer. Livets Ord får väl helt enkelt bli lite mer moderna och sluta driva kristna avgrundshögerfrågor som förbud mot abort. Vad Göran Hägglund än drömmer om så är de vanliga människorna där ute förmodligen mer intresserade av att läsa om Prideparaden än om Livets Ords tungotal och urmodiga idéer.

Men Skytte citerade också Alexander Bard som tydligen skrivit en debattartikel på Newsmill. (Min internetuppkoppling på semestern består av snyltande på Mc Donalds och MAX trådlösa nät så jag har inte läst den.) Bard menar att gayvärlden tragiskt nog blivit en värld med en mycket konservativ kvinnosyn. Ungefär som vissa fraktioner inom 60-talets vänsterrörelse. (Efter att ha hört en intervju med Göran Skytte i radion förra veckan förstår vi ju att han haft sina familjekonservativa uppfattnignar hela livet.) Ungefär som Livets Ord.

Vi kan nog konstatera att inte ens HBT-världen går fri från könsmaktsordningen. Problemet är dock att som fria, moderna, öppna män så ser man inte alltid sin egen del i denna ordning.

I helgen var det Prideparad och själv firade jag med att besöka Rackstadmuseet i Arvika där man hängt ut alster av fantastiska Maja Fjaestads och hennes man, Gustaf. Därför är det lite tunnsått med arga inlägg på denna blogg. Men vem vet, kanske hinner Svenska Dagbladets ledarsida elda upp mig fler gånger under semestern.

Newsmillartikeln som jag skall läsa igenom bättre när jag inte sitter på MAX och bloggar...

Och igår var det min namnsdag!

Husmor slår till





På plats i kylen, paraffinerade och klara. Extra plus till systern som plockade vinbären från våra nygamla buskar. (Klippte ner dem för två år sedan, nu är dom alive'n'kicking igen.)

Hallonen kommer från vårt nyfunna hallonparadis i Hult.
Mjölken är garanterat inte dansk Arlamjölk.

Men på lördagen sken solen igen

Då bar det iväg till Rackstamuseet i Arvika.

Regn

På väg till dass...

Fläsket måste alltid grillas.


Vår infart efter två dagars hårt regnande. Syns kanske inte men vattnet rinner längs vägen.