tisdag 31 mars 2009

Zzzzzzzzz

SOVA!

Dagen idag har varit en sådan där absurd dag. Upp kl 6, stressade i mig frukost och iväg till dagens första förhandling. Tvist om icke utbetald lön. Sedan ner och börja förbereda underlag till medlemmen i nämnda ärende innan jag fick rusa upp igen för kortmöte med två kollegor om ett arbetsledarprojekt vi håller på med. Sedan ner igen och fortsätta med ärendet medan kollegan ringde till en kollega på ett annat förbund för att kolla en sak i ett annat av mina förhandlingsärenden. Jag slänger iväg ett mejl till arbetsgivarens representant i detta ärende för att meddela att vi kommer hålla utlovad deadline idag men först på eftermiddagen. Dikussion med kollegan om samtalet med det andra förbundet. Ut på stan och stoppar i mig lite lunch och sms:ar samtidigt med medlem om hans ärende. Upp igen för möte med förhandlingschef och arbetsrättsjurist om eventuell stämning. Jagar kollega på annat förbund i detta ärende. Får till slut tag på honom och rusar över till detta förbund för ett möte samtidigt som jag ringer kollega på tredje förbund och meddelar att vi snart skall ringa honom. Får sedan inte tag på kollegan från första förbundet och växeln når honom inte heller. Samtidigt flockas massa gamla bekanta omkring mig som vanligt i entrén till detta förbund, och det går runt i huvudet. Ringer kollegan på tredje förbundet igen på vägen tillbaka till mitt kontor. Nytt möte med förhandlingschef och jurist. Kollega från första förbundet ringer och meddelar att det är något krångel med deras växel, att han väntat. Jag pratar med arbetsgivarrepresentanten och försöker höja deras bud. Höjs något. Nytt internt möte hos oss med beslut om att acceptera arbetsgivarens bud. Pratar med kollega från förbund ett, med klubbordföranden, ringer arbetsgivaren. Mejlar kollega på förbund två. Så till sist möjlighet att mejla över underlag till medlemmen angående morgonens förhandling. Iväg och får i mig lite mat på McD innan föredrag av Johan Brånstad om undersökande journalistik. Så trött på tåget hem att jag går av en station för tidigt och upptäcker det först i trappan ner från perrongen. Nytt tåg. Promenad hem medan jag säger gonatt till lille mannen i telefonen. Kvällsmacka med pancetta och kittost. Och nu, äntligen, SOVA!

Funderingar kring mediedrev och styrelsetricks

Jag har hittills inte orkat formulera några tankar kring affären angående vad AMF:s styrelse godkänt eller inte. Mediastormen har varit så orkanartad att man ju blir helt matt. Vilket kanske är meningen. Dom blåser och puffar allt vad dom har för att få Wanja Lundby Wedin, denna argsinta kritiker av Högerregeringen, att falla. Sven-Otto Littorin lär ha gnuggat händerna i förväntan den senaste veckan.

Igår morse fick vi dock höra att LO:s ordförande sitter kvar. Något jag bestämt deklarerade redan i onsdags att hon kommer att göra. (När vännerna ville slå vad om hur länge hon skulle sitta.) Mycket av tjafset i media är nämligen ungefär lika välunderbyggt som att feminister tycker att män är djur.

Det verkar framförallt råda en enorm okunskap om vad en förmånsbaserad pension innebär. Vilket är vad jag förstått att AMF:s f d VD till viss del har. Nämligen att man får en viss procent av sin lön i pension oavsett om det blir dyrt för arbetsgivaren. Till skillnad mot premiebaserade pensioner där arbetsgivaren betalar in en bestämd premie och du kan få hur mycket, eller litet, som helst i pension beroende på hur börsen utvecklas. Är det något han Harry på Gruvtolvan i Kiruna, han som ryter om att Lundby Wedin borde avgå, skall vara förbannad över så är det väl när facket går med på pensionssystem med premiebaserade pensioner.

Och om vi sedan tar det där med LO-medlemmar. Att, som varenda tidning i landet, säga att Wanja Lundby Wedin inte har LO-medlemmarnas förtroende är ju rent hittepå. Senast igår eftermiddag gick styrelsen för LO (d v s representanter för medlemsförbunden) ut och sade sig ha förtroende för sin ordförande. Medlemsförbundens alla ordföranden sa detsamma i veckan som gick. Vad tidningarna gör är att fråga IF Metall-medlemmar, eller Kommunalmedlemmar eller Byggnadsmedlemmar vad dom tycker om Wanja Lundby Wedin. Det är de olika medlemsförbundens för detta valda representanter som väljer ordförande i LO. Medlemmar i LO är t ex IF Metall och Kommunalanställdas förbund. Inte Nisse eller Harry "på golvet".

Dessutom, när jag förra veckan slog fast att Wanja Lundby Wedin inte lär avgå p g a det här så diskuterade vi, ett gäng kvinnor som befunnit oss länge inom fackföreningsrörelsen och bevistat många styrelsemöten på alla nivåer, hur det kan gå till på dessa möten. Hur en punkt kan hamna sist på dagordningen, under "övrigt" punkt C, så att alla är stressade när den skall klubbas igenom. Hur ordföranden ilsket kan framställa alla frågor om pensionens storlek som ett ifrågasättande av ersättningskommitténs arbete. "Du litar väl på att Erland gör sitt jobb, Wanja?" Typ. Idag visar det sig vara exakt så det gått till, även om jag inte vet exakt vad det var som ordförande Göran Tunhammar (som dessutom är gammal kompis med VD Elmehagen) sa när han frågade ledamöter om de ifrågasatte ersättningskommitténs arbete. Tyvärr har inte Svenska Dagbladet lagt ut pappersupplagans artikel om det specifika styrelsemötet på nätet. Kanske strider den alltför mycket mot vad de sagt resten av veckan med sina frågor om AMF:s styrelse inte läser årsrapporter eller kommentarer att Wanja Lundby Wedin bara är "patetisk".

Uppdatering: Nu har Svenskan fört upp ovan nämnda artikel där den skall vara. Där framgår tydligt att det snarare var ersättningskommittén som fattade beslutet och att styrelsen bara informerats om att beslut fattats... Allt utifrån vad bolagsstämman tidigare beslutat. Hade inte detta protkoll varit enkelt att få fram redan i förra veckan?

Uppdatering 2: Nu kan en lite tillsnofsad version av detta inlägg läsas på Second Opinion.

måndag 30 mars 2009

Familjen Babajou

Året är 1980. Ensamstående mamma med fyra barn i Bredäng. Alla härstammande från Uganda. Mamman får nog av Stockholmsgettot och tar med ungarna och bosätter sig uppe på landborgen i, av alla segregerade städer, Helsingborg.

Detta är ramhandlingen i Svt:s Familjen Babajou, en serie som bådar gott. Och jag har en stark misstanke om att det där är ungefär så många färgade ungar som fanns på t ex Magnus Stenbockskolan 1980...

Här en lokal recension.

söndag 29 mars 2009

Vi mötte våren!

På vår tur idag mötte vi våren.
Den siktades i höjd med Håstad.

Ordningen återställd

Vår tur till Skåne var ändå lyckad. Ordningen är nämligen återställd.
Ulrika är hemma igen efter många år i förskingringen.
Här kaffe i solen i deras trädgård.
Det känns bra i magen.

Bilderna som mäklaren "glömde"

Idag for jag och lille mannen till Skåne för att titta på hus.

En fantastisk skånelänga är till salu i en by utanför Lund. Perfekt som fritidsboende men också möjligt som permanentboende om vi någon gång i framtiden skulle flytta tillbaka till Skåne. På mäklarens bilder kunde man se att huset var toppenfint med fina utvecklingsmöjligheter och en mysig trädgård. Men en van hemnettare upptäcker det som kanske inte syns. Nämligen avsaknaden av utsiktsbilder och andra bilder från omgivningen. Bakom en häck skymtade något som såg rätt fallfärdigt ut. Men med tanke på husets utseende var det värt en tur fram och tillbaka.

Här kommer bilderna som mäklaren "glömde".

Den f d lanthandeln och bageriet - på andra sidan vägen d v s det första man ser när man kommer ut från huset

Närmaste grannens uppfart

Närmaste grannens tomt tillika utsikten från huset som är till salu. Bakom bråten uppe på en gödselhög gick det rufsiga kor och råmade.

lördag 28 mars 2009

Vårshopping för latmaskar

Brum brum. Nu du Andreas, skulle det kunnat vara slut på slitet med gräsklipparen. Grymt skönt ryggstöd och fack för flaska med valfritt innehåll.

Undrar om inte en cykelhjälm skulle bidra till att man cyklade lite mer? Det skulle i såfall vara mitt tredje försök...

fredag 27 mars 2009

Fredag längs E4:an

Snöjävelhelvetesbajs i Södermanland fredag eftermiddag. Rattar mig fram i modden i en lång kö i 65 km i timmen lyssnande på reportage av min favorit Cecilia Uddén från Saudiarabien. Där får kvinnor inte köra bil då det skulle kunna leda dem in i synd.

Söder om Norrköping blev väglaget fint och temperaturen ökade till 120 km/h-klimat. Lagom vid Vättern dök en gammal efterlängtad bekant upp borta över Hjo-trakten. Long time no see.

Lagom i Jönköping höll jag på att krocka p g a att jag inte såg en silversmutsig Volvo i den smutsgrå marskvällen. Framme hos den golvskurande lilla mannen passade jag på att skälla på honom för att maten inte stod på bordet. "Sluta tjata om att du sett en sällsynt andjävel i parken och börja laga mat!" Sa jag. Sen satte jag mig vid datorn och lät mig serveras ett glas vin, lite för kallt men helt OK. I köket börjar det dofta från taco-buffén. I CD-spelaren serveras Katie Melua.

Sitter och skrockar över En man med skäggs scenario över om män inte fanns. Men vill göra en reservation för det där med maltwhisky. Den skulle visst finnas. Förmodligen skulle den vara dyrare men vad sjutton, den räcker ju längre! Sen skulle jag förmodligen missat solen över Vättern och inte haft sällskap av just Lille mannen till middagen. Och det hade varit trist. Kanske vi kan prata änder till middagen.

Oro

Sofia Karlsson oroar sig för Göran Hägglund. Det är nog på sin plats.

onsdag 25 mars 2009

Danska högern silar mygg och sväljer kameler

I Danmark har liberala tankesmedjan Cepos, med slagorden "frihed, ansvar, privat initiativ og en begrænset statsmagt", valt att fråga muslimer om hur de ser på homosexualitet och kommit fram till att en fjärdedel av dem vill förbjuda homosexuella att utöva sin homosexualitet.

Av Danmarks muslimer tycker 25 procent att homosexuella inte skall få älska vem dom vill. Detta enligt Svenska Dagbladet idag. Fast Per Gudmundsson nämner inte hur många det verkligen rör sig om. Då 3-4 procent av danskarna är muslimer betyder det att de 25 procenten i undersökningen utgör nära en (1) procent av befolkningen. Detta är tydligen ett överhängande demokratiskt problem. Vad vi inte får veta, eftersom tankesmedjan i fråga bara intresserar sig för muslimer, är hur andra religioner ser på homosexualitet. I Danmark över huvud taget är det tre procent, enligt Svenskans artikel, som anser att homosexuella inte skall få utöva sin homosexualitet.

Men hallå?! De muslimer som i Danmark vill begränsa homosexuellas rättigheter utgör alltså en (1) procent av befolkningen medan de danskar (inräknat kristna, judar, mfl samt icke-troende) som inte vill ge homosexuella rätten att älska varandra utgör tre (3) procent. På det stora hela skulle man tycka att samhällsproblemet med homofoba muslimer är ganska litet i jämförelse med homofoba icke-msulimer.

Hur många danska kristna motarbetar lika rättigheter för homosexuella att gifta sig till exempel? Dels skulle detta vara intressant att veta men också varför man alls bryr sig om en ganska marginaliserad, och liten, grupps åsikter i denna fråga. Mer intressant hade väl varit att fråga folketingsledamöter (den lagstiftande församlingen) hur dom ställer sig i frågan. (I vår egen riksdag har vi ju t ex ett parti bildat på religiös grund, och det är inte muslimskt.)

I Sverige säger närmare sju (7) procent av våra riksdagsledamöter nej till att homosexuella skall få ingå äktenskap. DET kan man tycka är ett problem, i synnerhet som dessa 24 personer lyckats blockera resten av riksdagen i frågan. Men att försöka framställa majoritetsbefolkningen som mer tolerant än dom verkligen är och en liten minoritet som ett hot mot demokratin är bara ytterligare ett led i demoniseringen av denna minoritet.

Att noteras: Ja, som Översättarhelena påpekar i kommentarsfältet, det är förmodligen ett stort problem för den som lever som ens närmaste imam förespråkar, snarare än vad samhället i övrigt förespråkar. Men det är det också för den som lever som Påven förespråkar, eller bland anhöriga som resonerar som Påven.

tisdag 24 mars 2009

Mental istid

Imorse när jag drog bort gardinen från fönstret i mitt rum ute på Djurönäset hängde denna påminnelse där ute. För att jag inte skulle glömma bort att det minsann är vinter.

Som om man inte känner det i de ishavsvindar som sveper fram och fryser ner ens själ.

måndag 23 mars 2009

Men va f..

Det här är inget kul.

Det är ett elände.

Och nu skall jag ut till ett ännu snösäkrare ställe. Om jag inte kör av vägen mellan Strömma och Djuröbron...

För övrigt har en närig politiker i Täby slagit fast att har man inget jobb får man banne mig nöja sig med 20 tänder i käften, i stället för 28 som vi som har jobb. Mer kan man inte kräva av skattebetalarna, enligt Moderaten Thomas Nilsonne, ordförande för socialnämnden.

Minns en f d socialdemokrat, eller ja, f d socialdemokratisk partiledare, numera godsherre, som sa att vi inte vill ha tillbaka ett samhälle där det syns i munnen vilken socialgrupp personen i fråga tillhör. Nu är vi där, ivrigt påhejade av regeringspartiets representanter. Skönt att dom visar var dom står, borgarbrackorna.

Det är sannerligen istid.

Tack till Kaffepulver för fler sarkastiska tips om hur man skall kunna utskilja vem som är vem i vårt fantastiska samhälle.

Sökningar som lett hit

Alltid lika kul att kolla vad folk sökt på för att hitta hit till Rabiatfeminism:

Vapenhandlare Jönköping
Kondensator till Briggs&Stratton
Dotter naken inför pappa
Filet Black & White
Puritaner

Tror inte alltid att de som söker finner vad dom letar efter här... ;)

söndag 22 mars 2009

En pizza i Jönköping

Pizzeria Alcamo i Jönköping har tidigare anmälts till Handikappsombudsmannen (nuvarande DO) för att deras tillgänglighet lämnar mer att önska samt att deras uteservering ställer till det för synskadade. Ärenden har tydligen lagts ner utan att något hänt. Inte ens en liten ramp som placerats över trappen in i lokalen. Där får bara gående äta pizza. Om dom nu vill det i fortsättningen efter veckans rabalder.

Pizzerian i fråga är tydligen populär, särskilt den i Jönköping så upphaussade kebabpizzan. I veckan som gick ville det sig dock inte bättre än att nära 400 (!) av pizzerians gäster drabbades av kräksjuka efter att ha ätit där. På torsdagen stängdes pizzerian av hälsomyndigheterna.

Ägarna är förtvivlade. Ingen av de anställda har varit kräksjuk, säger dom. Hälsovårdsinspektörerna säger att det är en bra restaurang som håller rent och snyggt och har ordning på saker och ting. (Dock saknar pizzerian kollektivavtal, enligt Hotel- och restaurangfackets schysta lista.) Kommunens hälsoinspektörer tog till att börja med större hänsyn till ägarens ekonomi än gästernas hälsa och undlät att stänga pizzerian redan på tisdagen och lät på så sätt många fler smittas av magsjukan.

Provsvaren kommer först i början av nästa vecka men man tror i dagsläget inte att det rör sig om dåliga råvaror, utan att någon varit magsjuk och spridit sina bakterier via maten. En rullstolsburen with a grudge kanske? Tror det är svårt för oss fullt funktionella att förstå hur det måste kännas att hela tiden bli nobbad vid dörren för att ens ben inte fungerar som de borde, eller att hela tiden slå sig halvt fördärvad på uteserveringar man inte kan se.


Fotnot: Pizzan på bilden är inte pizzan i texten.

Uppdatering: Nära 600 insjuknade. Undrar om man ångrar beslutet att inte stänga pizzerian redan på tisdagen?

Uppdatering 2: 640 sjuka. Sedan tog tydligen nuvarande ägare över vid årsskiftet och skall heller inte lastas för tidigare ägares ovilja att skapa bättre tillgänglighet. Kan det vara så att en magsjuk gäst nyst i pizzasalladen?

Don't mess with the Karlstadbor

Det blev en rånare varse när han försökte sig på att råna en mataffär.

lördag 21 mars 2009

Min mormors garderob

Han brukade låsa in henne i garderoben när han gick ut. Där inne kunde hon inte träffa andra män. Inte för att hon någonsin träffade, eller ens vågade lyfta blicken mot en annan man. Utan för att hon i hans fantasier var ständigt otrogen.

"Rätt vad det var fick han sina utbrott utan minsta anledning, för otrogen har jag aldrig varit, när i så fall jag som aldrig fick gå ut ensam."

Jag tänker på henne där jag sitter på ett fik och betraktar kvinnan framför mig. En parant kvinna med len hud och mycket bling-bling. Hatt och stora solglasögon. Hon dricker snabbt tre glas vitt vin. Det tar ett tag innan jag upptäcker att hela hennes ansikte är blått. Handleden också, som om någon gripit runt den. Ett hårt tumavtryck. Hon pratar i mobiltelefon, på ett språk som jag inte förstår. Kanske är hon lika ensam som hon.

Det började redan när de flyttade in tillsammans, långt från hennes föräldrahem. De hade träffats på bygdetinget i Siggebohyttan. Han var 31, hon var en glad och öppen 18-åring som svarat på en annons och fått plats hos ett äldre syskonpar på landet; sökt sig bort från familjetorpet där fadern blivit otillräknelig efter att ha överlevt Spanskan. Där, i den nya bostaden blommade den ut, svartsjukan. Svart som tjära, seg. Hon fick inte lämna hemmet annat än i hans sällskap. Gjorde hon det fick hon stryk. När hon var i fjärde månaden tvingade han henne att cykla de tio milen hem till föräldratorpet och tog sedan med henne på en kall campingtur.

"En gång skrev jag hem att jag tänkte ta livet av mig, dumt nog berättade jag för mamma hur jag hade det, hon hade nog med bekymmer själv."

Pratar kvinnan framför mig med sin mamma? Var finns hennes vänner, här eller i hemlandet?

Ingen såg eller hörde vad som hände i den trånga lägenheten, bara ett rum egentligen, trots att väggarna var tunna. Kvällen innan förlossningen misshandlade han henne svårt. Barnet var dödfött.

Hon fick inte arbeta, inte gå själv till affären. På dagarna kom han hem från arbetet för att kontrollera att hon var ensam. Så fick han jobb i en större stad, och hon kom allt längre bort från sin familj. Hon började arbeta på syfabrik, tjänade 20 kronor i veckan men drabbades av allergi, fick utslag på händer, armar och ansikte och hamnade på lasarettet i två veckor.

Strax efter krigsutbrottet föddes enda dottern, första barnet som fick leva. De levde omodernt utan rinnande vatten eller avlopp och med dass på gården. När äldste sonen föddes drabbades han av astma och hälsovårdsnämnden såg till att de fick flytta till ett något bättre hem.

Folkhemmet var under uppbyggnad och så småningom blev dom första hyresgästerna på två rum och kök i ett idag q-märkt hus. En arkitektonisk fullträff, men om andra vuxna såg vad som dolde sig innanför dess väggar, varför fick det fortsätta?

"Jag var inte mycket värd. Grannarna märkte ju hur det var och lovade mig hjälp om det behövdes. Till och med läkarna på sjukhuset frågade vad för en karl han var och pratade med honom en gång."

Borde jag göra något, prata med henne? Hur närmar man sig någon man tror är utsatt för våld? Kanske har hon bara sprungit in i en dörr där hemma?

Mot dottern var han alltid snäll, även om han pikade modern för att han inte kunde vara säker på att något av barnen var hans. Hon dolde allt väl för barnen och skrev av sig först på ålderns höst. Så fick dottern veta allt om missfallen, slagen och sparkarna; om hur läkarna till sist sa att nu fick det vara nog, och gav modern en abort. Hon hade ju själv sett hur fadern behandlat hennes yngre bröder. Skilsmässan. Plötsligt föll alla bitar på plats.

"Efter alla tråkigheter började nerverna krångla, hittills hade jag ändå klarat mig bra psykiskt. Jag hade ju full sysselsättning här hemma så jag hade aldrig tid att sitta och tänka, fast nog önskar jag att allt varit annorlunda när barnen var små. Jag orkade inte allt som jag velat. Jag kände mig alltid nedtryckt och kuvad och vågade ingenting."

Värdighet. Hon signalerar sammanbiten värdighet. De dyra kläderna, ringarna, den omsorgsfulla sminkningen, som bara nödtorftigt döljer blåmärkena i ansiktet. Trots att vinglasen snabbt töms, så är det värdighet hon signalerar. Och utsatthet.

Varje gång hon gick bort till affären tvingades hon passera huset där han bodde. Han vars namn dom aldrig yttrade, han som i alla år omnämndes som "gubben". När hon väl slitit sig loss ur äktenskapets bojor började hennes helvete om på nytt. Dels spred han lögner om henne till grannar och släktingar, dels hade yngste sonen, den klene med luftrörsproblemen, lärts upp till pappas suparkompis; nu tog han all hennes energi. Han träffade fadern för att supa, åkte ut och in på vårdhem, kom hem till modern och ställde till bråk. Det var alltid hon som fick städa upp efter honom, som fick ringa fältjouren, som fick se till att han kom in på behandlingshem.

"Idag fick G komma till Runnagården, ett behandlingshem. Om han klarar fem veckor där så får han fortsätta på Dagöholm. Hoppas det går bra. Han har sagt upp lägenheten. Jag har skött om flyttning, städning och magasinering av möblerna. Nu är jag dödstrött."

Plötsligt dyker en yngre man upp. Han ser sammanbiten ut, arg. De talar till varandra på samma språk. Han ser mer sliten ut än hon. Är det hennes son?

Sonen var sällan våldsam, tvärtom, men krävde ett barns omvårdnad ända fram till den där dagen, då han fyrtiofem år gammal dog hemma i badrummet. Akut alkoholförgiftning sa läkarna. Alldeles för ung men ändå en gammal man. Då hade hans mor fallit så djupt ner i glömska att hon inte visste vems begravning hon bevistade.

Hon cyklade alltid. När barnen var små fick dom åka på pakethållaren upp till byn i Bergslagen. Även när demensen slog till fortsatte hon cykla. En natt körde polisen hem henne till vårdhemmet, då hon var på väg på cykeln till mamma på torpet, modern och torpet borta sedan länge.

"Det värsta med mig är att jag har så svårt att glömma alla oförrätter."

Kvinnan som så många gånger "gått in i dörrar" somnade in en novemberdag, 79 år gammal, efter att ha fallit omkull på rummet på hemmet, slagit i huvudet. Som ett slags ödets ironi framlevde de båda sina sista dagar på samma vårdhem, strax bakom lägenheten dom delat i så många år. En gång i tiden en glad och solig flicka från Bergslagsskogarna, på slutet en ganska bitter människa med en torr, svart humor. Innan demensen bäddade in henne i ömsint glömska.

Bitter. Hon låter bitter på rösten, även om jag inte förstår vad hon säger. Uppgiven. I samma ögonblick kommer min man in genom dörren till caféet. Timmarna har gått, vi har båda suttit där hela eftermiddagen, hon och jag. Det är dags för mig att gå hem, hem till mitt trygga, kärleksfulla hem. Jag tänker på henne och önskar att någon vågade se.

(Publicerad i Victor nr 11, sommaren 2007)

fredag 20 mars 2009

Min farmors kök

Nån anonym fegis klarade inte att kommentera föregående inlägg utan att på något vis försöka angripa min person. Då jag plockat bort vuxenbilden på mig själv här intill för att slippa inlägg om mitt utseende eller klädsel så var han ju tvungen att finna på något annat att angripa. Hur hitta något att anmärka på i en bild av en treåring? Det fick bli att jag angett att jag sitter i min farmos kök. Å herre jistanes! Farfar då! Är det inte farfars kök också, undrar denne anonyme Pär Strömmare upprört.

Ja, varför ids jag ens bry mig, undrar nog de flesta tänkande människor nu. Jo, för att både min farmor och farfar var viktiga personer i mitt liv. Att anklaga mig för att igga en av dem p g a hans kön är ett grovt påhopp.

Nu vet ju inte den anonyme om det alls fanns en farfar med i bilden. Han bara förutsätter att det var en kärnfamilj. För jag tror inte han läst mina inlägg om min farfar guldgrävaren och järnbruksarbetaren. Men jo, det fanns en snäll, go och spjuveraktig farfar. Och i juridisk mening var det såklart även hans kök. Men när farmor träffade farfar gav hon upp jobbet som kokerska och övergick till att vara hemmafru och oavlönad köksa och kokerska till man och fyra söner. Ibland planterade hon gran för att dryga ut hushållskassan.

Det är i praktisk mening alltså inte fel att säga att det var farmors kök. Under de tio av mina år som min farfar levde såg jag honom aldrig i köket annat än när han åt. Han var då mellan 72 och 82 år. Disken sköttes av min farmor och eventuella närvarande kvinnor. Och på de flesta foton som finns från detta kök syns min farmor vid spisen. När farfar dog var hans söner lättade över att han fick dö först, för hur skulle han annars ha klarat sig. Det hade blivit hemmet direkt. (Sönerna blev dock alla hejare på att laga god mat, de lärde nog av sin mor.)

Mina farbröder läser läxor vid köksbordet, ca 1955

Min trötta och utarbetade farmor dog på mors dag 1979, 69 år gammal. Dagen innan hade hon som vanligt lagat mat och bjudit på fika åt sin familj. Samt lycklig beundrat sitt nya, fina tremånaders barnbarn. (Minns att jag var så ledsen att farfar inte fick träffa min efterlängtade lillasyster eller ens veta att hon var på väg, men att mamma tröstade med att han nog vetat ändå.)

Syrran sista dagen med farmor

Jag inbillar mig ändå att farmor var ganska nöjd med sitt liv som det till sist blev, med mannen hon gifte sig med av kärlek. Men att hon önskat sig något helt annat åt barnbarnen än att som 13-åring behöva flytta till en annan del av landet för att kunna försörja familjen efter faderns död i spanska sjukan. Att inte som nioåring och äldst i syskonskaran med sex barn behöva lämna gården för att det var fadern i huset som dog. (Hennes mor var ju inte ens röstberättigad.) Att inte behöva tampas med äldste sonens problem.


Jag, sista dagen med farmor

Men doften och värmen i hennes kök kommer alltid att leva kvar i mig. Liksom historierna om hur farfar smög ner mat under borde till vår glupska beagle Reja. Eller hur jag formulerade mina första mattermer där vid bordet, ill (sill) och e (gelé).

Folkopinionen ett uselt argument mot förändring

Tanja Bergkvist är doktor i matematik och arg över att en forskare beviljats medel för att studera genus i det tämligen macho och manliga yrket trumpetare. Hon har fått plats på Brännpunkt för att vädra sina personliga åsikter i frågan. Det bästa svaret kom från en musikforskare i Växjö men publicerades på insändarsidan några dagar senare. Istället lät man Birger Schalug skriva ett förvirrat inlägg om jämställdhet som svar på Bergkvists inlägg. Vetenskapsrådet fick också försvara sitt beslut. Ett ganska lamt försvar. Och idag var det alltså dags för replik för Bergkvist. Hon anser att eftersom tidsandan och den folkliga opinionen inte är för genusvetenskap och "merparten av alla forskare" inte heller anser att det är viktigt så skall man inte ägna sig åt det.

No shit! Innan jag går in på vad det får för effekter om man skall använda så pass populistiska argument för vilka som skall få forskningsmedel eller ej så kan man väl konstatera att matematikforskningen ligger pyrt till... Nåt så sanslöst trist! (Detta uttalande är ungefär lika väl underbyggt som när matematikern Bergkvist ger sig på att analysera musikvetenskap eller genusvetenskap.) Dessutom visade ju Maria Abrahamsson i en intervju med professorn i histologi och neurobiologi Annica Dahlström att kvinnor som är intresserade av matematik har små bröst och eftersom de flesta vill ha stora bröst numera så lär det ju åtminstone inte finnas så många kvinnliga kollegor till Bergkvist i framtiden.

Men det gör henne förmodligen ingenting, för hon tillhör väl dem som hävdar att om inga kvinnor finns i ett yrke så beror det helt och enbart på kvinnorna själva. (Eller deras bröststorlek?)

Nå, nu till implikationerna för populismurval vid utdelandet av forskningsanslag.

När kvinnor, och några män, drev på för rösträtt för alla i början av förra seklet i Sverige så var större delen av befolkningen emot detta, även många kvinnor som ansåg att deras män var bättre lämpade för såna där politiska ställningstaganden. Ett av argumenten var att kvinnor väl skulle kunna få en halv röst eftersom de annars bara skulle få för sig att rösta för trams som motbok. (Då man insåg att även kvinnor och barn drabbades hårt av uppsupna löner.)

Om lagstiftaren slickat på fingret och satt upp det i luften för att känna av Bergkvists "tidsanda" och "fokliga opinion" så hade vi fått vänta bra mycket längre än till 1921 för att få rösträtt.

1965 blev det förbjudet att våldta sin fru. Tidigare existerade inte begreppet våldtäkt inom äktenskapet, det var mannens lagliga rätt att ta sig lite sex ibland utan att behöva gå ut på stan och betala för det. Senare kom hela våldtäktsbegreppet att förändrades genom ny lagstifning. Argumenten mot förändringarna lät inte vänta på sig men det genomfördes ändå.

När förbud mot barnaga infördes i Sverige 1979 var opinionen emot. Det måste väl ändå vara tillåtet för föräldrar att uppfostra sina barn med slag och luggningar?! Staten skall inte lägga sig i hur vi väljer att hantera detta inom hemmet fyra väggar! (Samma argument som vid våldtäkt av hustru och fördelning av föräldraledighet...)

Detta är jämförelser som illustrerar vad man kan ställas inför om man skall fatta politiska beslut inom forskningen, vilket är vad Tanja Bergkvist efterlyser. Hon anser att man skall känna av vad opinionen tycker och sedan avslå forskningsansökningar som inte ligger i linje med majoritetens tyckanden. För när matematiker uttalar sig om musikvetenskap och behoven av forskning inom detta område som "galenskap" då är det ju rent tyckande.

En snabb sökning i Svenskans arkiv ger f ö vid handen att Bergkvist blivit någon slags ny tyckare i just genusfrågor. Senast i december 2008 fick hon tycka till på Brännpunkt om pedagogiken på förskolor, nu som "mamma till förskolebarn". Börjar det bli ont om antifeminister?

Uppdatering: När jag skrev detta inlägg i morse funderade jag över en disclaimer för dem som av någon anledning inte förstått det här med representativ demokrati som något annorlunda än direktdemokrati. Men så tänkte jag att nä fan, dessa anonyma (vilket dom ju i 99 procent av fallen är) får tro vad dom vill. Och se där kom det första inlägget som hävdar att det är odemokratiskt att inte alltid gissa sig till folkets vilja innan man fattar ett beslut. Det är dock inte odemokratiskt att inte vara populist, snarare är det att ta ansvar för HELA befolkningen. Och det bekräftar allt jag skrivit om att vi utan ett system med representativ demokrati förmodligen skulle fått vänta länge på rösträtt för kvinnor och hemfrid för barn. För att inte tala om hur det skulle sett ut med minoriteters rättigheter om populismen helt fick styre. Som i Italien förmodligen.

Uppdatering 2: Och här kommer ännu ett inlägg från en musikvetare. Och här har vi ett riktigt bra inlägg som tangerar mitt eget resonemang.

torsdag 19 mars 2009

Fiskarna simmar i havet

Det är kanske inte så konstigt att folk som reser på semester behöver hjälp från staten när det verkligen händer något. Här kommer några klagomål som turister lämnat efter hemkomst.

De går ut på att folk förvånas över sådant som att

- det finns spansktalande i Spanien

- det finns fiskar i havet

- det finns sand på stranden

- det finns myggor som sticker

- det finns curry i Indien

I originalartikeln kan man läsa fler roliga bidrag från folk som checkat ut hjärnan. Där kan man t ex läsa om kvinnan som klagade över att ha blivit inlåst på rummet efter att hon missuppfattat "do not disturb"-skylten som en uppmaning till henne att inte gå ut i korridoren och störa... Eller dom som klagade över att sanden inte var gul som i broschyren, utan vit... Typ, vi fick inte räkor, som utlovat, utan hummer till middag.

onsdag 18 mars 2009

Gårdagens citat

"Han älskar sin familj på sitt eget sätt."
Säger Josef Fritzls advokat Rudolf Mayer. Ja jävlar. Jag skulle vilja påstå att det är på det fullblodspsykopatiska sättet. D v s han älskar sig själv och dem han anser är en del av honom själv.

Annars kan jag känna att det är dags att sluta säga att misshandlande våldtäktsmän egentligen älskar sina offer. För kärlek är inte bara en känsla utan även handling.

Vad hände när vi föddes?

När min far föddes den 26 oktober 1935 hade Myteriet på Bounty med Charles Laughton och Clark Gable tilldelats en Oscar för bästa film.

Min far delade födelsedag med följande personer:

Zhengde, Kejsare i Kina (d. 1521), Georges Jacques Danton, fransk revolutionär (d. 1794), François Mitterrand, fransk president (d. 1996), Mohammad Reza Palavi, shah av Iran (d. 1980), Hillary Rodham Clinton, Utrikesminister i USA och Evo Morales, president i Bolivia.

En smått otrolig lista på skorpioner...

Fyra och ett halvt år senare föddes min mor, den 28 februari 1940. Då var det i stället filmen Marty med Ernest Borgnine och Betsy Blair som fick en Oscar.

Om man var designintresserad kunde man sjunka ner i denna stol, Pelican Chair av Finn Juhl.


Mamma delar födelsedag med Michel de Montaigne, fransk författare och filosof verksam på 1500-talet, den franske filosofen Ernest Renan, född 1832 samt hennes två år yngre födelsedagskompis Brian Jones från The Rolling Stones.
Lille mannen föddes, 20 november 1955 och hans fellow scorpions är bl a den romerske kejsaren Maximinus (d. 313), påven Pius VIII (d. 1830), sångerskan Barbara Hendricks och Beastie Boys Mike D.

Människor med stil och pengar kunde köpa denna skapelse av Herbert Hirche.


Svärföräldrarna lyssnade kanske på Autumn Leaves av Roger Williams och Hernando's Hideaway med Johnston Brothers

Här har vi UK-ettan med Johnston Brothers



När jag föddes 6 mars 1968 fick filmen Oliver om Oliver Twist en Oscar för bästa film.

Själv delar jag födelsedag med Gabriel García Márquez och Pink Floyds David Gilmour.

Mamma och pappa kanske lyssnade på Love is Blue" med Paul Mauriat eller Cinderella Rockefella med by Esther & Abi Ofarim.




Jag kan nog lova att dom inte satt i denna stol.

Min syster föddes den 16 februari 1979 när denne man var hot news. (Man hade ju ännu inte förstått exakt hur illa det skulle gå med revolutionen. Att en amerikansk tidning framställer honom som ondskan själv handlar nog mer om störtandet av deras kompis och pappas födelsedagskollega Shahen av Iran.)


och mamma och jag grinade på bio till Kramer mot Kramer. En film som låg i tiden då när pappor började vara föräldralediga.

När syrran föddes lyssnade vi inte bara till Ted Gärdestad, Björn Skifs och Tomas Ledin utan också till USA-ettan Do Ya Think I'm Sexy? med Rod Stewart och UK-ettan Heart Of Glass av Blondie.

Denna stol var toppen av design.


Att min syster är en särdeles stönig och enveten person kanske kan förstås i sammanhanget av att hon delar födelsedag med följande personer:

Kejsaren Yingzong of China (d. 1067), kung Ludvig XV av Frankrike (var inte han rätt fet?) och (hehe) John McEnroe!

Blondie var het där i början av 1980 för när svågern föddes den 30 april 1980 låg hon etta både i USA och UK med Call Me.



Jimmy Carter hade ännu inte lämnat över till Ronald Reagan. På bio tittade folk på Ordinary People.

Svågern delar födelsedag med kungligheter som Drottning Maria II av England, kung Karl XVI Gustaf och Lars von Trier.

Och skulle man efter alla stolar få lust på ett bord var detta högsta mode.

Källa.

Tvärsäkra rön om fetma

Idag läser jag en artikel i Svenska Dagbladet som tvärsäkert och okritiskt slår fast att det finns ett direkt samband mellan hög BMI och ökad dödlighet. Mellan raderna kan man som vanligt läsa sig till att det inte är förhållandet mellan längd och vikt som gör att folk dör i förtid utan att de t ex har hjärt- och kärlsjukdomar. Samt att rökning dödar långt fler (i förtid) än ett BMI under 40. (= Ca 120 kilo för en 168 cm lång person.)

Ändå låter man, utan att egentligen gå in djupare på Oxfordstudien läsarna veta att "de allvarliga hälsoriskerna med övervikt och fetma bekräftas nu definitivt av de hittills tyngst vägande vetenskapliga bevisen" och skriver om "dessa ovedersägliga siffror om övervikt som hälsorisk". Samt låter bantningsprofessorn Stephan Rössner uttala sig och säga att "nu är det väl inte mer att snacka om".

Man skulle kunna tro att det är ledarsidan eller Brännpunkt man läser och inte något från vetenskapsredaktionen.

Som sagt, när såg vi senast en liknande artikel om rökning? Då rökning är oändligt mycket farligare för ALLA personer än viss fetma.

Och jag tillåter mig fortfarande, även om Svenskan och Rössner vill annorlunda, att låta bli att dra ett direkt samband mellan för tidig död och övervikt. Jag anser att det är mer komplext än så. Den som väger 110 kilo och tränar regelbundet och äter bra (som jag när jag vägde 110) lever förmodligen ett bra mycket hälsosammare liv än den som väger 80 kilo (BMI under 30 = inte fetma) och aldrig tränar och äter ganska onyttigt om än inte så mycket (jag idag). Och BMI-gränsen är nu en gång för alla godtyckligt satt. Det är något som bara slagits fast för att man ansåg sig vilja ha en absolut gräns för att kunna dela in folk i feta och icke feta. (Bl a för att kunna neka de förra vård inom t ex fertilitetsvården.)

Och dö skall vi alla göra så småningom. Min far dog alldeles för tidigt, 65 år gammal, av cancer fast han bara rökt några år i ungdomen men jobbat ett helt liv i en plåtverkstad. Han var smärt och vältränad. Min supande och rökande morfar levde en bra bit över 80.

Slutligen har jag ingenting emot att man skriver om risker med fetma, men visst vore det skönt om man lät bli ord som "definitivt" och "ovedersägligt" och lät bli att slå fast att vi inte får prata om det något mer?

Allt detta sagt så vill jag ändå hylla att man tar upp frågan om bantning och efterlysa mer artiklar om det. I artikeln säger nämligen en av forskarna att det är bättre att försöka hålla sin vikt än att kämpa för att gå ner. Detta förmodligen, vi får inte veta, för att de som ständigt bantar tenderar att gå upp allt och lite till. Slimming can seriously damage your body! DET borde man lyfta, inte skriva skrämmande artiklar som bara får folk att kasta sig in i ännu ett bantningsprogram. Åh, om jag fattat detta när jag en gång vägde som jag gör nu!

tisdag 17 mars 2009

Sur!

Ikväll är jag på ett formidabelt dåligt humör. På min kurs skall vi skriva personporträtt och jag har fullständig idétorka. Kommer inte på en enda person att intervjua (jag får inte känna personen) och än mindre vilken vinkel det hela skall ha. Så om någon där ute känner att de väldigt gärna vill berätta om sitt liv, sina drömmar, sitt jobb... ja, what ever så räck upp en hand.

Sedan skall vi om ett par veckor skriva reportage. Samma lördag som jag är upptagen i Karlstad. Jag har därför beslutat att skriva reportaget om mitt arrangemang i Karlstad, vilket kommer bli fantastiskt bra. Därför frågade jag läraren om det går an att jag är borta från genomgången på lördagen och reser till platsen för reportagehändelsen i fråga i stället. Hon svarar att då får jag avdrag med två lektioner (vi får vara borta högst fyra gånger à 2h45 på kursen). Aha, så det är viktigare att vara närvarande än att leverera ett bra reportage!

Senare meddelar samma lärare att om vi inte vill skriva reportaget just denna lördag behöver vi inte göra det men vi måste infinna oss kl 9.00 på lördagen för genomgång. (En genomgång som alltså kunde getts vilken ordinarie kursdag som helst.) Jag frågar då hur många timmar vi förväntas vara där på lördagen.

- Två timmar.
Jaha! Så om jag reser iväg för att göra ett toppenreportage den dag som vi skulle skriva reportage så får jag fem och en halv timmes avdrag. Men om jag ger fan i min fina reportageidé och gör något halvdant och är närvarande två timmar, då slipper jag bli straffad genom tidsavdrag.

Så nu ser det ut som att jag endera får köra in till stan (bor ju för fasen vid E18 så det bara är att bränna iväg mot Värmland), betala dyrt för parkering, sitta av dessa två timmar och sedan köra mot Karlstad och komma fram mycket tröttare än om jag fått starta direkt hemifrån.

Eller bli uppförd som frånvarande vid två kurstillfällen. Och därmed bara ha två kurstillfällen "till godo" om jag skulle bli sjuk eller jobbet skulle kräva att jag är frånvarande.

Ännu ett födelsedagsbarn

Igår fyllde Abbe fyra år. Han pappa har gjort en film om hans första år i livet. Undrar om någon fyraåring någonsin haft så många fans där ute. Tror det är det där leendet som kan smälta det hårdaste av hjärtan.

måndag 16 mars 2009

Jag - en björnunge

You Are A: Bear Cub!

bear cubBears are strong and independent creatures who roam in the forest in search of food. Bears are usually gentle, but anger one and be prepared for their full fury! You're tough, you won't back down from a fight, you have a bit of a temper -- classic attributes of a bear. Intelligent and resourceful, though lazy at times, you are a fascinating creature of the wild.

You were almost a: Kitten or a Duck
You are least like a: Chipmunk or a SquirrelWhat Cute Animal Are You?

Uppdatering: Min syster, kattungen - nästan björnunge, påpekar att det bara är logiskt att vara en björnunge när ens far gick under smeknamnet Björnis.

Liza Marklund värnar kärnfamiljen

Liza Marklund skriver i Expressen att en skilsmässa (i det här fallet Linda Skugges) innebär att "tre små flickor inte kommer att växa upp med båda sina föräldrar". Det var banne mig något av det mer reaktionära jag läst på länge, och då läser jag Svenskans ledarsida varje morgon. Göran Hägglund borde kanske värva Marklund bums. Pär Ström skulle kunna använda henne som medförfattare till sin nästa bok. Svenska Dagbladet har här ett nytt krönikörämne bland Elise Claeson och Göran Skytte.

Vid en skilsmässa försvinner enligt Marklund den ena föräldern ur barnens liv. Det är liksom Gömda applicerat på femtio procent av alla som gifter sig (eftersom det är typ så många som senare skiljer sig). Desto mer uppfriskande då att läsa Gudrun Schymans syn på saken (i icke misstolkad version).

söndag 15 mars 2009

Il y a longtemps que je t'aime

Mmmmmm! Hur underbart är det inte med film som denna, Jag har älskat dig så länge. Välspelat, stillsamt, tankeväckande. Alla försök att recensera filmen skulle bara avslöja för mycket. Det enda jag kan rekommendera att är gå och se den, utan att veta något om handlingen. Och låta sina egna fördomar utmanas i detta superaktuella ämne. Jag är själv förvånad att jag inte fått veta något om själva bakgrunden före från någon lösmynt recensent. Så skynda er iväg!

Framförallt är det en film om systerskap mellan två systrar med viss åldersskillnad, vilket givetvis tilltalar mig.

Om det outsinliga behovet av att få säga neger

Via Hemliga Morsan hittar jag till Karin Rebas inlägg om att över femtio tusen person på Facebook kräver sin rätt att använde ordet neger i negerboll. Bara för att det är deras rätt, inte för att det inte finns andra ord som bättre beskriver vad det är för bakverk, t ex chokladboll eller havreboll.

Själv minns jag stunder i livet där mitt storsvenska tolkningsföreträde ställt till det för mig, åtminstone när jag senare analyserat mina handlingar och tankar... T ex det där ögonblicket i första ring på gymnasiet (1985) där Susan, utbytesstudent från Oklahoma, ifrågasatte mitt användande av ordet neger. "Det där ordet använder vi väl inte?" Sa Susan förvånat. Genast kom mina klasskompisar till mitt försvar med att nej, det var inte NIGGER jag sagt, utan NEGER! (Bland gymnasietstudenterna i Karlstad 1985 var det nämligen troligare att en engelskspråkig hade svårt att skilja på E och I än att vi skulle använda oss av en rasistisk diskurs. Den mest exotiska i vår årskkurs var min gode vän Stilianos som kommit från Grekland som tvååring, och som senare flyttade tillbaka till Thessaloniki.) Minns att Susan gav upp sin argumentation. Själv var jag sårad över att hon kunde tro att jag, den upplysta med rör-inte-min-kompis-märke, skulle använda ett ord som nigger...

För ett antal år sedan bevittnade jag en väskryckning på en radhusgata i London. En gammal dam blev av med sin handväska och jag såg mannen i fråga mycket tydligt när han kastade sig in i en rivstartande bil. Jag skrev ner bilnumret, tog hand om damen och ringde 999. En av mina första kommentar till larmcentralen var inte hur han varit klädd eller hur lång han var utan

- He was black!
När jag senare blev förhörd av polisen, som gripit mannen samma dag tack vare bilnumret, så frågade dom på vilket sätt han var svart. Eah... I min föreställningsvärld var en svart man en man från endera västra eller södra Afrika, Karribien, USA... (D v s svart som i Afro American). Men i London är svart inte sällan allt som inte är typ English Rose-vitt. Ordet kan alltså användas även om folk som många svenskar skulle välja att karaktärisera som "gula" och där man i Sverige inte sällan inbegriper alla från Mongoliet till Vietnam, men inte dem som britterna avser i begreppet "Asian".

Genom åren har jag väl kommit till någon slags insikt om att det är onödigt att använda ord som kan upplevas som sårande eller missvisande. Jag väljer därför att säga same (inte lapp), rom (inte zigenare) och möjligen färgad om det finns anledning att diskutera kulören på människan över huvud taget. (Vilket jag, som jag tagit upp tidigare här på bloggen, inte tycker är särskilt intressant. Dock är behovet av att kategorisera intressant att diskutera.) Edit 2012-01-06: Det är nu tre år sedan jag skrev det här inlägget och samhällsdiskursen utvecklas ständigt, så även mitt vokabulär. Idag skulle jag förmodligen inte heller använda mig av ordet 'färgad' för att prata om en viss grupp, vi är väl alla färgade i någon slags nyans. Själv är jag färgad blekgrisrosa just nu men hoppas vara lite mer brunrosa i mars då jag varit på semester. Dit jag åker på semester använder människor paraply och diverse krämer för att bli mer blekvita. Vitt är tydligen fint, brunt är fult. Utom om du är vit av födseln och vill bli lite exotiskt brun ett tag.

Att folk ändå vill göra något slags politiskt statement av att de minsann har rätt att använda ordet neger inbillar jag mig härrör från en bild av Sverige som ett homogent samhället. Där majoritetsbefolkningen har ett självklart tolkningsföreträde och också är de som avgör huruvida ett ord är lämpligt eller inte.

Christian Catomeris citerar i sin bok Det ohyggliga arvet statsminister Tage Erlander från 1965. Många år efter arbetskraftsinvandringens början och i ett land med minoritets- och ursprungsbefolkningar:

"Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden."

Egentligen är det väl där folk lever kvar, i Tage Erlanders bild av Sverige. Där inga rasister finns och där allt är bra bara folk fattar att prata och bete sig som oss. Som denne insändarskribent i en norrländsk tidning i slutet av 1980-talet, angående ursprungsbefolkningars rätt till sitt eget språk:

"Varför har ni flyttat till Sverige om ni inte vill lära er svenska? Sverige är enspråkigt och det är svenska som gäller. Ni som bor i Tornedalen. Vi börjar tro att gränsen dragits på fel sida om er, för ni bryter mer på finska än svenska. /.../ Vi svenskar har ingenting emot utlänningar, för vi har inga fördomar. Prata erat modersmål /.../ i hemlandet men inte här."

(Även detta citat kommer från Catomeris bok.)

Uppdatering: Nu har jag värvat femton personer till gruppen Det heter chokladboll på Facebook. Här kan man läsa om hur det där andra ordet kan användas.

Födelsedagar en masse

Som hos så många andra har både jag och lille mannen många fabruari- och marsbarn i vår släkt och bekantskapskrets. Från 16 februari (Syrran) och fram till slutet av mars (stora guddotterns mor) är det ständiga födelsedagar. Mamma, hennes man, jag, svärfar, lille mannens systerdotter, stora guddottern osv. På Facebook är det födelsedagsfirande varje dag i stort sett. Och igår skulle lille mannens mamma fyllt 75 år, om hon fått leva. Istället var det hennes namne och dotterdotter som fick skära upp tårtan.

Det var på den tiden som folk valde att göra barn i maj, juni. Numera planerar man tydligen in barnen till semestern i stället så att de föds på sommaren. Så det blir en massa tvillingar och lejon i framtiden i stället för vattumän, fiskar och vädurar. Skulle vara spännande att höra en analys av ett sådant scenario. ;)

torsdag 12 mars 2009

Inte lätt skilja på vad som är vad

Under rubriken "Båda doserna dödliga när tre månaders bebis dog" kan man i Svenska Dagbladets pappersupplaga idag läsa följande ingress:

"Den lilla flickan dog av en kraftig överdosering av tiopental och morfin. Båda doserna var dödliga. Det visar obduktionsprotokollet från Rättsmedicinalverket som nu offentliggjorts av åklagarna. Men enligt specialister på området är det svårt att dra några långtgående slutsatser av protokollet."

Lite intressant är det allt att Svenska Dagbladet, som ju skall jobba i "sanningens" tjänst, väljer att sätta en sådan rubrik när de är medvetna om att det kanske inte går att dra dessa slutsatser från obduktionsprotokollet. Bl a kan ju även en lekman som jag förstå att det inte alls behöver handla om "två doser", utan kan vara flera. Eller att det inte ens går att dra slutsatser om dosering från halten av droger i blodet. (Det vet vi ju att t ex promillehalt kan variera stort hos olika människor efter alkoholintag.)

Nå, jag vet lika lite som Svenska Dagbladet, eller åklagaren, vad som egentligen hänt där på sjukhuset. Vad jag däremot kan konstatera när jag läser tidningarna är att två läger verkar utkristallisera sig i debatten. Vi kan lite raljant kalla dem ja-till-livet-gänget mot legalisera-dödshjälps-gänget.

I den förra gruppen återfinns ett antal personer med kristen livsåskådning, tillhörande olika samfund. Barnets föräldrars målsägandebiträde (Peter Althin) är kristdemokrat. Socialministern (Göran Hägglund) som idag skriver debattartikel på Brännpunkt är även han kristdemokrat. Christina Doctare som gett sig in i debatten till försvar för åklagarsidan kandiderar till Europaparlamentet för KD. Ja, till och med åklagaren i fallet ryktas vara medlem i ett religiöst samfund nära länkat till Ja till livet-rörelsen. (Det senare har jag dock inte hittat några som helst belägg för, utan det kan lika gärna vara något som uppstått i kommentarsgeggan på nätet.)

På andra sidan har vi t ex folkpartisten Barbro Westerholm (känd som den som 1979 såg till att homosexuella inte längre bedömdes som sjuka) och professorn i etik Nils Lynöe. Kristdemokraten och socialministern Hägglund lyfter särskilt fram dem på Brännpunkt som varande "för att få lagändringar som öppnar för läkarassisterade självmord". Samt människor som verkar tycka att när en person väl är döende gör det ingenting om dom dör utan plågor av morfin, minuter eller någon timme tidigare än vad som varit fallet om dom i stället kvävts till döds utan medicin. Det är ju per definition dödshjälp, men frågan är vad som skulle hända om läkare sparade på morfinet i dessa ögonblick. - Nä, du får inget mer nu, då kan jag dömas för mord.

Mitt emellan dessa två poler verkar alla de läkare stå, som mest är intresserade av att kunna bedriva en bra palliativ vård. Själv har jag inte tagit ställning i frågan om dödshjälp utan mest lutat åt att livet är okränkbart och att det uppstår när man kommer ut i det och börjar andas på egen hand. Aktiv dödshjälp värjer jag mig mot av ungefär samma orsak som dödsstraffet, att det är fel att ta en annan människas liv. Men samtidigt blir jag inte särskilt upprörd av tanken på att någon skulle dö av morfin eller narkosmedel i stället för av kvävning, när man väl konstaterat att döden kommer att inträffa snart och förbereder människan i fråga inför detta. Är jag plötsligt för aktiv dödshjälp då?

onsdag 11 mars 2009

Onsdagkväll

I Saras kommentasfält inser jag att jag inte är ensam. Jag har förvisso sett Six Feet Under, en av världens bästa serier. Men förklara för mig hur det kan komma sig att jag, som maffiafilm-freak, missat Sopranos. Eller att jag, som politik-nörd, missat Vita huset. Det är nästan som om jag som polisserie-fantast skulle ha missat Cracker eller Uppdrag mord. Men bara nästan, för det skulle ju aldrig ha skett. Den lille mannen har dock missat de två senare och fått uppleva dem genom sin frus DVD-boxar.

För övrigt hör jag på TV att Tantogården snart har brunnit ner till grunden och att polisen gripit ett gäng småkillar i 12-13-årsåldern... Detta efter kampen att bevara Tantogården... Kommunen lär väl vara nöjda nu.

Målägandebiträdet Peter Althin har fått åklagaren att släppa på sekretessen kring obduktionsprotokollet i fallet med en döda babyn på Astrid Lindgrens sjukhus. Där framgår att det funnits väldigt mycket narkosmedel i flickan. Vad som inte framgår är hur och varför och p g a vem det hamnat där. Tydligen kan det t ex röra sig om

- att flickan fått medicinen i mindre doser,
- att hon t o m fått det efter att hon redan var död, via dropp
- att hon inte alls fått dessa doser utan att de höga halterna uppstått i den sjuka lilla kroppen p g a t ex nedsatt leverfunktion som gjort att medicinen inte kunnat brytas ned på normalt vis (frågan är om det är möjligt när det gäller den höga mängd som uppmätts)
- att någon uppsåtligen pumpat i henne en dödlig dos minuterna innan hon ändå skulle dött

Ja, oavsett vilket så verkar åklagaren ha ett grannlaga jobb att bevisa såväl uppsåt, dosering som vem som skulle gett medicinen. I synnerhet då det inte finns angivet i journalen. Vilket iofs gör att man förstår att föräldrarna vill veta.

Ostdrömmar

När man läser om Jan och Gunilla Uppvalls getfarm i Högboda i Värmland och ser Helena Karlssons fina bilder på de nya killingarna på gården blir man faktiskt sugen på att flytta ut på landet och öppna ysteri i stället för att sitta i möten här i storstan.

Tills dess får jag väl nöja mig med den Bredsjö Blå som ligger i skafferiet. Bjöd på den i lördags. Det är en sådan där som börjar krypa efter ett tag och där det fräser i gommen när man äter den. Med Göteborgs nya lyxkex bakade på dinkelmjöl blir det kalas!

tisdag 10 mars 2009

Världen utanför

Tisdag. Snöfall hela dagen. Mer snö än jag sett på åratal. När man helst av allt bara vill att det skall bli vår. Helst av allt vill kura ihop sig bakom dörren till lägenheten och slippa gå ut dit, till allt det vita och kalla.

Idag var jag dessutom in på Indiska för att kolla in den där fågelholken som dom visade upp i förra numret av Lantliv. Det var som jag trodde, mer dekoration än hem för våra bevingade kompisar. Ett jättehål som satt nere vid golvet. Ingen fågel med självbevarelsedrift skulle låta sina ungar kläckas där. Dessutom skulle de trilla ut genom hålet nere vid golvet. Nä, vi snickrar dem själva även hädanefter.

Spanska Iniciativa Feminista mot EU-parlamentet!

Det feministiska initiativet sprider sig! iF (Iniciativa Feminista) i Spanien ställer upp i EU-valet. Deras krav är:

- att kvinnors rätt att leva utan våld garanteras
- att de otrygga anställningsvillkor och den lönediskriminering som drabbar kvinnor stoppas
- att omsorgsarbete upphör att vara ett exklusivt obetalt ansvar för kvinnor, och istället genomförs av samhället

Tänk om även svenska Fi kunnat formulera sina krav inför EU-valet så kärnfullt.

Bengt Westerberg om den svenska jämställdhet



Lysande och upplysande inlägg som visar att "rabiatfeminister" finns överallt.

Skall F-kassan sätta sig över sin tyska motsvarighet?

Svenska Dagbladet publicerar en artikel om en kvinna som fått sin pension sänkt av svenska staten då hon samtidigt erhållit pension från tyska staten. Upprörande verkar både Svenskan och kommentatorerna i bloggosfären tycka. Jag tror dock inte att någon av dem skulle tyckt det om det inte varit så att kvinnans ersättning från tyska staten härrört sig från att hon under andra världskriget arbetat som gatusopare i ett ghetto. Tyskland kallar hennes ersättning för pension. Hade det i stället varit ett skadestånd hade hon inte fått avdrag på sin svenska pension. Den senare är minimal då kvinnan aldrig jobbat i Sverige.

Men vad förväntas egentligen Försäkringskassan göra? Underkänna en annan demokratisk EU-stats beslut och fatta ett beslut som grundas på att Tyskland egentligen borde ha betalat ut ett skadestånd till kvinnan i fråga? Därför att vi betraktar arbetet i ghettot som påtvingat slavarbete, inte ett riktigt arbete? Eller bryta mot lagen som säger att man skall göra avräkning om man har inkomst från annat håll, för att kvinnan blivit illa behandlad av den tyska staten på 1940-talet?

Dessutom ställer jag mig frågande till Svenska Dagbladets påstående att Försäkringskassan konfiskerat kvinnans pengar. Såvida inte tyska staten betalat ut pengarna via det svenska pensionssystemet då. Men då är det ju inte bara frågan om att man kallar det för pension, då är det ju rent juridiskt en pension också. Denna artikel tyder också på att det rört sig om avräkning på den svenska pensionen, inte "konfiskering" som är den term det juridiska ombudet väljer att använda sig av.

Vi kan tycka vad vi vill om att hon fått pension från Tyskland i stället för skadestånd men vi kan väl rimligen inte kräva av svenska myndigheter att dom skall sätta sig över det tyska beslutet? Personligen kan jag tycka att Tysklande borde betalat skadestånd i stället.

Uppdatering: Sedan har vi tidningar som helt igonerar att det enligt tyska staten inte rör sig om ett skadestånd, genom att kalla det just skadestånd. Jag vågar påstå att om det varit just ett skadestånd så hade inte Försäkringskassan gjort någon avräkning. Rubriken "överlevde Auschwitz - nekas full pension" är väl också lite underlig? Kvinnans ersättning från tyska staten har ju inget med nämnda koncentrationsläger att göra.

På Wikipedia kan man f ö läsa mer om ghettot i Budapest, de judiska kvarter som byggdes in med murar. Det existerade i tre månader 1944. Där framgår också att mer än hälften av dessa människor forslades vidare till koncentrationsläger.

måndag 9 mars 2009

Om lindrande av smärta i livets slutskede

För inte så länge sedan opererades spädbarn utan bedövning i Sverige. Man trodde helt enkelt att dessa barn inte kunde känna smärta på samma sätt som äldre gör. Nu har en narkosläkare häktats för motsatsen. (Och försatts på fri fot idag.) En tre månader gammal, döende flicka har betraktats som vilken människa som helst, med rätt till en god palliativ vård i livets slutskede.

Av vad jag kunnat läsa mig till i tidningarna hade hennes föräldrar anmält den händelse som sägs ha orsakat hjärnskadorna. D v s att någon skall ha gett för stark dos vid ett dropp när flickan föddes, fyra månader för tidigt.

Åklagaren och polisen däremot verkar ha hittat en egen tråd i det hela. Nämligen ifrågasättande av den palliativa vård som getts från det att beslut fattats om att stänga av flickans respirator till det att flickan dog.

Min pappa dog på sjukhus i samband med ett andningsstillestånd. Han hade lungcancer i framskridet skede, efter ett liv i svetsrök på verkstadsgolvet, och någon kurativ vård kunde inte ges. Han befann sig på sjukhuset efter att ha körts dit i ambulans dagen innan p g a andningssvårigheter. Andningssvårigheterna orsakades i sin tur av antibiotika som getts för att motverka en lunginflammation. Hade han inte fått antibiotikan hade han lidit och kanske dött av lunginflammationen. Nu fick han i stället andningsstillestånd där han satt på sängkanten.

När det skedde fanns sköterskorna på rummet, läkaren kallades till hans sal och hade där sekunder på sig att fatta beslut om återupplivning eller att låta döden ha sin gång. Ingen av de anhöriga fanns på plats då meningen var att pappa skulle fått komma hem samma dag. Läkaren fattade beslutet att inte återuppliva. Hon berättade senare att det förmodligen skulle ha lyckats men att han då skulle varit så skadad och sjuk att det ändå bara rört sig om några få smärtfyllda dagar som skulle blivit hans avsked till världen. Något han själv sagt sig fasa inför.

Nu gick det fort, utan den dödskamp som andra cancersjuka kan uppleva. (En trovärdig illustration av detta gjorde Rolf Lassgård i danska Efter bröllopet.) Vi hann inte ta adjö, inte tala om hur mycket han betydde för oss, men jag var personligen glad att läkaren haft integritet nog att bara tänka på sin patient i det läget.

Min man å sin sida, är fortfarande besviken över att han och familjen övertalades att stänga av hans mors näringstillförsel efter att hon drabbats av sin sjunde stroke. Men även i hans fall handlar det om vad han tror att hans mor skulle velat.

Och efter allt jag läst om läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus så kan jag bara se en enda sak; hon har gjort vad hon kunnat för att lindra sin patients lidande i dödsögonblicket. Detta med ett barn som för bara 40 år sedan skulle ha behandlats helt utan bedövning.

En kväll i tunnelbanan

Alla dar som den vanliga vardan. Eller inte, förresten. Klockan strax efter åtta ikväll var jag på väg hem med gröna linjen. I båset framför mig sitter en stor karl med ruffigt utseende. Denne håller på och putsar sina skor och pratar för sig själv om snygga kvinnor. Allmänt otillräknelig, en sådan där som man undviker att möta blicken på. Då kommer snubben med det mystiska stränginstrumentet på. Han spelar på gröna linjen och ser ut som en rom från Östeuropa någonstans. Den store med skokrämen har plockat fram en hårdporrtidning och håller upp och visar bilderna för mannen med instrumentet (pun unintended!). Denne slår sig intresserat ner. En broder, minsann! Oj, se vilka knullscener! En yngre man med rastaflätor och stora hörlurar får syn på dessa två och börjar gapskratta. Så kul dom är männen med porrtidningen!

Själv försöker jag läsa senaste numret av Språktidningen men känner mig lätt malplacerad där i vagnen. Lyckligtvis är vi då framme vid min station och jag kan lämna männen åt sitt lilla nöje. Den 9 mars i världens mest jämställda land.

söndag 8 mars 2009

Slumdog Millionaire

Ikväll toppade vi en bra helg med bio på Fontänen. Slumdog Millionaire enligt lille mannens önskemål. Så får jag bestämma nästa gång då det blir Jag har älskat dig så länge.

Jag tror inte jag ger Slumdog Millionaire samma betyg som Svenskan, med sex prickar. Men fem blir det. Framförallt för det fantastiska fotot och rörelsen i filmen. Och för barnskådisarna som är lysande. Samt för en jäkla snygg story. Fast jag är inte så förtjust i det där romantiska Bollywood-stuket så det är möjligt att jag inte kan göra filmen riktig rättvisa. Men visst är det en bra story i Dickens anda.

Födelsedagsfavoriter





8 mars - kvinnor som leksaker

Expressen rapporterar om en bilmässa i Schweiz där man använder sig av unga, lättklädda tjejer i stilettklackar för att sälja bilar. Inte för att tjejerna vet något om bilarna, dock. En av montrarna som kör med lättklädda kvinnor i 20-årsåldern är det italienska sportbilsmärket Lamborghini.

– Det handlar om känslor. Den här bilen är en leksak. Jag ser inga problem med att ha dem [kvinnorna] i montern. Det passar märket. (Lamborghinis vd, Stefan Winkelmann)

lördag 7 mars 2009

Konstigt ingripande av polis och åklagare

Har försökt formulera något kring min förvåning över fallet med den kvinnliga narkosläkaren på KS i Solna. Utan att lyckas. Jag fattar egentligen ingenting av gripande och häktning och hur åklagaren tror att hon skall kunna bevisa ett uppsåt. Men så skrev Malinka precis det jag tänkt.

Konstigt är det.

fredag 6 mars 2009

MediaMarkt - Elektronikens Fawlty Towers

Den senaste månaden har jag och lille mannen haft anledning att besöka MediaMarkt i Barkarby vid tre tillfällen. Efter empiriska studier i denna butik kan vi slå fast följande:

1. MediaMarkt har förmodligen Stockholms sämsta försäljare
2. MediaMarkt är över huvud taget inte intresserade av att sälja sina produkter

Tillfälle 1, söndag eftermiddag: Lille mannen och jag går in på TV-avdelningen med en kundvagn. Vi kommer från en kongress och är hyfsat välklädda. Välklädda kunder med kundvagn borde signalera "köpare". Men icke för MediaMarkts anställda. De unga säljarna står i stället i grupp och flamsar och tramsar med varandra. Vi går länge runt och tittar på olika TV-apparater, helt inställda på att köpa. Har med oss tumstock och mäter. Stannar till sist vid en LG7000 som vi är intresserade av. De unga försäljarna är som uppslukade och efter en stund inser vi att ingen vill sälja någon TV för 8 000 kr till oss. Vi tar vår kundvagn och lommar ut ur butiken.

Tillfälle 2, lördag dag, två veckor senare: Vi är tillbaka på MediaMarkts TV-avdelning i Barkarby då vi undersökt marknaden och kommit fram till att denna modell är billigast där. Nu vet vi exakt vad vi vill ha så vi jagar ifatt närmaste yngling i försäljarkåren som ser uttråkad ut.

- Vi skulle vilja ha den här!
Säger lille mannen och pekar mot TV:n.

- Vilken då?
Frågar ynglingen. Det finns bara en TV på bänken, ovanför den står några DVD-filmer med tecknad barnfilm.

- TV:n.

- Ja, jag får gå och se om vi har den.
Ynglingen kommer efter en stund släntrande och meddelar att TV:n inte finns hemma och att han inte kan tala om när den kommer in.

Klart man kan hålla låga priser när man inte har varorna till försäljning. Men då kanske det hade varit idé att försöka sälja en annan TV till oss. Men den unge försäljaren är redan på väg därifrån. Vi får åter lomma ut ur butiken med vår kundvagn.

Vi åker i stället ner till OnOff där en trevlig försäljare förklarar för- och nackdelarna med denna TV, hämtar TV:n på lagret och hjälper oss ut i bilen med kartongen. En tusenlapp dyrare men de hade ju iallfall TV:n.

Tillfälle 3, fredag eftermiddag: Lille mannen återvänder, godtrogen som han är, till MediaMarkt för att titta på en DVD-spelare till sin fru i födelsedagspresent. Samme yngling står och hänger i butiken med uttråkad min. Lille mannen frågar ynglingen om blueray-spelarna är inspelningsbara och får en mördande blick tillbaka som talade om vilken idiot maken är. Hur kan han tro något sådant! Lille mannen frågar sedan vilka av DVD-spelarna som har hårddisk. Han fick en frågande blick tillbaka i stället för att killen kunnat svara att det är alla som har en angivelse om gigabyte på produktdeklarationen.

Lille mannen står där bland alla kartonger och tittar. Försäljaren går därifrån och lämnar den potentielle köparen åt sig själv. Lille mannen väljer en kartong med den DVD han bestämmer sig för och går till kassan. Tjejen i kassan, butikens Sybil Fawlty, visste ingenting om själva apparaten men var lite mer kundinriktad och kunde tala om att kartongen var tom... Den var nämligen färgmärkt som demonstrationsex. Något säljaren inne i butiken inte var intresserad av att upplysa maken om.

Maken gick tillbaka in i butiken och fick syn på en annan säljare i röd tröja. Maken ställer en fråga om DVD-spelare och får till svar:

- Jag jobbar VÄL inte på TV-avdelningen, heller!
Vid det laget lämnade lille mannen butiken för att aldrig återvända. Siba fick i stället äran att sälja en DVD-spelare till honom. Där räckte det med ögonkontakt med säljaren (något som är omöjligt med de truliga tonåringarna på MediaMarkt) för att få toppenservice.

Detta innebär att MediaMarkt gått miste om uppåt 15 000 kr genom sin fullständigt genomruttna service som får Basil Fawlty att framstå som ett under av kundorientering. Det är väl ungefär vad den suremulne ynglingen på TV-avdelningen tjänar i månaden.

Hädanefter håller vi oss nog till företag som inte kör den sovjetiska stilen utan är mer intresserade av att sälja sina produkter.