fredag 31 oktober 2008

Iskalla Bistro Bohème

Och då menar jag det inte i positiv bemärkelse. Jag talar inte heller om uteserveringen. Nej, jag menar att DN På Stan gjort en fulllkomligt lysande recension av krogens matutbud. Eller när jag för några månader sedan åt lunch där och fick betala 80 spänn, minst, för en rostbiffsallad bestående av några salladsblad och fyra skivor rostbiff.

Det finns betydligt trevligare ställen med godare mat i närheten. För lunch rekommenderas i stället trevliga En halv trappa ned, runt hörnet på Barnhusgatan. Vällagat och hyfsade priser. Samt fantastiskt trevlig service. På förfrågan om lasagnen är god fick min kollega svaret "ja, det är min mamma som lagat den, så jag är ju partisk". Jag rekommenderar den krämiga räk- och pastasalladen.

Garderobsrensning

Har nu försökt köpa galgar i en veckas tid eftersom jag inte har en enda över här hemma. Efter att ha upptäckt att de t o m på Coop Forum kostar 59 kr styck (!) så beslöt jag mig för att rensa i garderoben i stället. Här skall köras kläder till någon lämplig second hand. En bra idé då en tredjedel av garderoben innehåller kläder som numera är för stora. Och se vad jag fann:


Man blir ju faktiskt så illa tvungen att köra det där veckotidningsdraget...

Ja, vad skall man säga. 27 år av bantning. Ett år av konstant ätande. Och jag väger mindre än den spinkige lille mannen.

Dagens citat

"Maktkampen förvånar statsvetare."
(Svenska Dagbladets pappersupplaga om maktkampen i socialdemokraternas ledning, 31 oktober 2008)

Telias miserabla kundservice

"Väntetiden är nu 35 minuter. Du har plats 18 i kön."

Loggar in på nätet. "E-posten är för närvarande stängd." Försöker med deras automatiska kundtjänst men där kan dom inte hantera min förfrågan om abonnemanget jag var på väg att underteckna.

Nä, jag tror jag låter bli att teckna abonnemang hos det företaget och nöjer mig med det jag har, Tele2. Vem vill vara kund hos ett företag där man får vänta över en halvtimme i telefon och som dessutom inte har en fungerande mejladress?

Detta får till följd att jag fortsättningsvis inte nås på 636-numret utan bara på 730-numret.

Konsten att vara liberal på ett oliberalt vis

Liberala Dilsa Demirbag Sten har inte sett programmet Halal-TV ännu men skriver idag ändå ett mycket hårt inlägg mot programmet och programledarna under rubriken "Fel fontfigurer i SVT-program". Hon bemöts direkt av SVT:s ansvarige utgivare Joakim Sandberg.

Halal-TV är ett program som skall utgöra en slags roadtrip genom Sverige. Där skall de tre programledarna, djupt troende muslimska unga kvinnor, ge en ny bild av Sverige, från sitt perspektiv. De skall undersöka sådant som om Sverige håller på att bli ett klassamhälle, som den ena programledarens ursprungsland Egypten, de tänker intervjua Mona Sahlin om hur Sverige blivit mer klassegregerat under socialdemokraterna, de skall besöka Danderyd och Botkyrka. Jag tycker det låter rätt intressant och kommer nog bänka mig framför TV:n på måndag. Det är nog knappast så att jag kommer bli fundamentalistisk muslim på kuppen.

För övrigt kunde det ju vara intressant att se Åke Green åka runt och betrakta Sverige tillsammans med någon representant för Maranata och Svenska Kyrkan också. Dels för att förstå hur dom tänker och dels för att man får en bild av Sverige från ett helt annan perspektiv. Jag tror att vi som tittare är kapabla att ta in detta.

Det tror inte Dilsa Demirbag Sten. Hon anser bl a att

"Visst är det viktigt att även religioner belyses och olika religiösa grupper får komma till tals. Men då under ledning av politiskt och religiöst obundna och opartiska journalister, som kritiskt förhåller sig till ämnet. Det finns pressetiska regler som vi journalister måste förhålla oss till för att framstå som trovärdiga."

Jaha. Det innebär att SVT inte fritt får låta oss höra några röster som inte anses vara politiskt och religiöst obundna, som om det fanns. Vem är politiskt obunden? Dilsa Demirbag Sten för att hon är journalist? Vad är nästa steg? Att stoppa program som REA för att det okritiskt låter barn ställa frågorna? Vi skall helt enkelt inte få höra några andra åsikter än de som Dilsa Demirbag Sten och hennes journalistkollegor modererat. Är det förenligt med ett liberalt samhälle?

Dilsa fortsätter:
"Till skillnad från kön, hudfärg, etnicitet och föräldrar väljer man sin religiösa övertygelse och ideologi och bör även kunna ställas till ansvar för det. För att tala i klartext – religioner och ideologier bör behandlas kritiskt av public service."
Man baxnar. Det är uppenbart att FN:s stadganden om att kunna åtnjuta sina mänskliga rättigheter oavsett religiös övertygelse inte är lika mycket värd som de andra grunderna, för liberala Dilsa Demirbag Sten. Man undrar ju för övrigt hur detta appliceras i länder som t ex Iran. Skall vi ställa Irans kvinnor till svars för att dom ju faktiskt valt att vara shiamuslimer? Detta är vekligen ett exempel på liberalismens enögdhet och okänsla för sammanhang. Alla är vi öar med full frihet att välja och därmed fullt ansvar för våra val. Dock inte när det gäller att självständigt bedöma vad vi ser och hör på TV. Där behöver vi "politiskt och religiöst obundna" Dilba Demirbag Sten och hennes kollegor.

Fotnot: Vi har också hört från Dilsa Demirbag Sten i samband med hennes rop på censur när hon drev på att tidskriften Mana skulle förlora sitt ekonomisk stöd från Kulturrådet, för att dom skrev om sådant som Demirbag Sten inte höll med om.

Tillägg: Nej, jag anser inte att religion inte kan vara ett fritt val, opåverkat av ens omgivning, men tror att det är ganska ovanligt.

torsdag 30 oktober 2008

Kvinnor kan-vin

Nu brukar jag ju ha svårt för könsseparatistiska övningar. Men blev ändå nyfiken på etiketten som satt påklistrad på vinet jag funderade på att köpa. Att det satt ett par älghorn på Systembolagets skylt bidrog såklart också men mellan Thomas Hyland och vinet från Vignerons de Caractère så blev det det senare. Hem för att kolla vad det där concours des féminalisé handlade om. Tydligen är det ett initiativ för såväl kvinnliga vinodlare och kvinnliga vinprovare.

Nu tror jag ju förvisso inte att smaken nödvändigtvis beror på könet, maken och jag har t ex väldigt lika smak när det gäller de flesta drycker, men då vi på lördag kommer vara 3/4 kvinnor så kan det ju vara värt att testa. Och då majoriteten av alla vinköpare är kvinnor så är det väl inte mer än rätt att kvinnor tar plats bland odlare och provare också. (Min erfarenhet från många vinprovningar är att det är rätt manliga tillställningar, även i Sverige.)

Seeeg väntan

- Kom strax innan 10.

Det var tipset för hur jag skulle bete mig under den timme mellan 9-10 som jag skulle infinna mig på Arbetsförmedlingen för Handlingsplansmöte. Jag var dock tidig, då Systemet inte öppnat ännu... (Arbetslös och hänger på låset hos Systemet... Eaaahhhh...) Kvart över nio släntrade jag därför in i Af Vällingbys dystra lokaler.

Nu är klockan tre minuter i tio och jag väntar fortfarande men är nog näst på tur...

Har åtminstone lyckats klura ut hur jag skall ta mig ut på Internet från platssökardatorn. ;D Hehe...

Sen skall jag gå och köpa vin till älgsteken och lite frukostmat till lille mannen som lovat komma hem ikväll.

Uppdatering: Handlingsplanen går ut på att jag söker jobb på egen hand och inte behöver slita Af:s tröskel förrän på länge än.

Enfaldigt, Svenska Dagbladet!

Nu på morgonen faller blicken på Svenska Dagbladets ledarsida. Det är sällan, nej aldrig, som jag och Per Gudmundsson delar uppfattning. Hans ofta bilogistiska, ensidiga och lite sippa krönikor ligger ganska långt från min värld. Idag slår han dock rekord i enfald, och får mig att överväga om jag skall behålla min prenumeration på Svenska Dagbladet.

Under rubriken "Har Josefin Brink släppt strippstången" levererar Gudmundsson en krönika som osar gammelmansförakt mot strippor, mot kvinnliga parlamentariker, ja mot dem som inte lever 50-taligt kärnfamiljsliv kan tänkas. Han drar, medvetet eller av okunskap?, likhetstecken mellan femmenism, strippor och porr. Att Brink säger sig vilja måla sina naglar röda och klä sig i höga klackar får moralisten herr ledarskribenten att anta att hon inte släppt livet som strippa. Han antar också att Vänsterpartiet är emot att man klär sig sexigt, vilket ju även det är skitsnack. Dessutom använder han det faktum att Brink pekar på att hon får vara försiktig med vad hon säger, emot henne. Som att hon inte får släppa ut sitt "strippjag" inom Vänsterpartiet. Nä, risken är ju att Svenskans ledarsida väljer att misstolka det du säger och framställer dig som en strippa.

Nä, om Per Gudmundsson skulle ta och kliva ner från sina höga hästar och låta hårt arbetande människor, som jag uppfattar Brink som, göra sina jobb och uppmärksamma vad dom jobbar med, i stället för hur dom klär eller sminkar sig. Skulle inte det vara lite mer smickrande för Svenska Dagbladet också? Sen skadar det nog inte om Gudmundsson försöker sätta sig in i vad femme är för något. Som t ex motsats till butch. Men Per Gudmundsson kanske också tror att alla butch-brudar kör lastbil?

Den alltid lika kloke Guero kommenterar det hela på sin blogg med att det handlar om lust, inte om pengar. D v s att att jag klär mig sexigt för att jag vill det, inte för att jag får betalt, och att det är det en väldig skillnad.

onsdag 29 oktober 2008

Hälsning från Folkhemmet

"Samla icke avfall i lägenheterna utan använd
sopnedkastet varje dag."

Slängde just mina sopor som vistats under min diskbänk sedan i söndags... Blicken föll på den lilla skylten nedanför sopnedkastet och jag insåg plötsligt vilken slarva jag är! Och vilken tur att någon, då i slutet av 1950-talet, tänkt på att försöka förhindra sådant svineri! Inget husmorsämne här inte.

En institution lägger ner

May-Lis Bakke, Karlstads maskeraddräktsuthyrerska, planerar att gå i pension vid 80 års ålder. Jag blev uppriktigt förvånad över att läsa att hon fortfarande driver sin uthyrning där i den rosa villan i Viken. Den som vill ta över en av Sveriges mest omfattande kostymsamlingar bör skynda sig på!

Favoriter

Jag beter mig som om jag vore gravid. Vilket jag inte är. Detta beteende har dessutom hållit på så länge nu att det skulle varit världens längsta graviditet... Jag kan döda för kombinationen räkor, kokt ägg, avokado.

Idag åt jag Café la Roses räksallad med ägg och avokado till lunch. Till middag har jag just ätit sallad med ägg, räkor och avokado. Och jag tröttnar aldrig! Är detta normalt?

Pappa, du hade rätt!

- Ni ska va glade att dä ä nôn som tar hem kött te er!

Det var vår fars standardkommentar när någon av oss andra i familjen dristade sig att ifrågasätta att han var ute i skogen varenda helg hela vinterhalvåret. Innan mamma skaffade sig egen bil var hon fast där i lägenheten, som senare blev ett hus. Om hon inte satte sig på bussen ner till stan. Att resa någonstans med pappa var det inte tal om, skogen drog mer.

Idag knallade jag glad i hågen in på Hötorgshallen. "Älg - innalår: 300 kr/kilot". Jävlar i min lilla låda! Nå, vanlig älgstek kostade "bara" 250 kr/kilot. Det fick det bli, det skall ju lagas tjälknul och där är änna innanlår lite overkill.

Men du hade självklart rätt pappa, vi borde varit mer tacksamma. Även om jag tror att 300 kr per år är mindre än en jägare betalar för sin älgstek.

Surkärring

Idag har jag skrivit till Posten och gnällt. För andra dagen i rad har jag fått ett kuvert nedknölat i brevinkastet av brevbäraren. Jag vet inte hur han/hon ser på sin uppgift, men tydligen handlar det inte om att bära fram posten i oskadat skick. Igår var det mitt tjänstgöringsbetyg som var vikt på längden (!). Här intill är det dagens post som knölats sönder. (Vecket på mitten har jag gjort själv när jag skulle slänga kuvertet i pappersåtervinningspåsen.)

Nu skall jag åka in till stan och köpa en älgstek och frysa in innan jag tar fram den igen på fredag och förvandlar den till tjälknul inför helgens middag.

tisdag 28 oktober 2008

Skumt

Det är något mycket skumt med mordet på Carolin Stenvall. Jag kan tänka mig tre möjliga scenarion.

1. Carolin har fått kontakt med karln i fråga på Internet och bestämt dejt. När de sedan träffats har hon inte varit intresserad. (Han är ju inte direkt någon Brad Pitt.) Mannen i fråga har då mördat Carolin. Detta motsägs delvis av att hon ju levde i ett förhållande, men det har ju iofs inte hindrat folk från att vänstra.

2. De två har träffats vid Stenbron. Carolins bil har synts där 1 timme och 45 minuter efter att hon sågs på Shellmacken, 18 mil bort. Det finns inte riktigt tid för så mycket annat däremellan. Hon måste ha hållt en snitthastighet på ca 120 kmh och kört raka spåret. Mannen har varit full, vilket inte är helt otroligt då han har alkoholproblem, som han inte velat behandla. Han har kanske kört illa och hon kan ha ifrågasatt detta som han säger. Han har slagit ner henne och kört iväg och skjutit henne. Men hur har han hunnit det på den korta tid som måste ha gått mellan det att hon kom till Stenbron och vittnena såg hennes övergivna bil?

3. Mannen i fråga har haft en medhjälpare som kört Carolins bil, eller mannens egen bil, till Stenbron. Men varför? För att bilen inte skall förknippas med spår på brottsplatsen. Men det funkar ändå inte tidsmässigt.

Det hela är mycket konstigt. Någonting måste vara fel i de uppgifter som hittills framkommit. Det logiska vore ju att vittnena tar fel på tiden för när de sett bilen, men detta måste man väl ändå ha dubbel- och trippelkollat? Skumt är det.

Vad hade hänt om jag inte mött Ulrika?

Ulla och jag dricker upp vinet i Stadsparken, Lund den 29 april 1993

Läser hur Anders Sparring funderar över hur livet blivit om man valt annorlunda. Lite Sliding Doors sådär. Själv brukar jag fundera över vad som hänt om man inte träffat vissa personer och hur livet påverkas av dem man möter. En sådan person är definitivt min väninna Ulrika, numera bosatt på engelska sydkusten.

Ulrika, a k by me a Ulla, kommer ursprungligen från den svenska sydkusten och kom infarande på Svenska Finans (nuvarande Handelsbanken Finans) vaktmästeri någon gång på våren 1988. Där jobbade jag tillsammans med Benke, Jonne, Steffe, Sture, Göran och dom andra lirarna. Vi ägnade dagarna åt att sortera post, kuvertera, uppdatera adresser och spela tji och tre (ett spel med gem). Så kom då Ulrika. Hon skulle börja jobba som kopieringsbiträde, eller nåt sånt. D v s hålla koll på kopieringsmaskinen. Människan var ganska rättfram och pratade dessutom så att ingen av oss andra förstod vad hon sa. (Senare skulle jag komma att inse att Helsingborgsmål egentligen är rätt vårdat för att vara skånska.)

Vänskap uppstod och bestod trots att jag efter något år valde att studera vidare i Karlstad. När det var dags att välja fördjupningsalternativ på P-linjen fanns alternativet arbetsrätt i Lund. Som den trogne läsaren av denna blogg vet så var jag ju vid det laget ganska impad över ombudsmännen på mammas jobb på facket så det kändes som ett lämpligt alternativ. Jag sökte sålunda till Lund och kom in. Det var då Ulrika berättade att hennes syrras kille Mårten hade en lägenhet att hyra ut på Stattena i Helsingborg. Därifrån kunde man ta Pågatåget till Lund. Så blev det.

Väl i Helsingborg hade Ulrika kommit på den fina idén att hon nog skulle flytta till Lund och bo i studentboende. Jag tyckte det lät som en fin idé att slippa pendla, hur mycket jag än tyckte om Helsingborg. Så iväg till Lund drog vi. (Ulrika flyttade rätt snart tillbaka till Helsingborg.)

Där på rum C222 på Ulrikedal lärde jag känna den där flummiga bruden från Järfälla i rummet bredvid. Hon gick klädd i jordnära färger, när hon inte skulle på fest och bar tiara, och pluggade till landskapsarkitekt på Alnarp. Helena och jag fann varandra där på korridoren, vintern gick fort och sommaren därpå strålade vi samman en dag tillsammans med Ulrika på Sturecompagniet i Stockholm som då sålde öl för 10 kr styck. Helena berättade att hon skulle åka till Frankrike och plugga franska i Montpellier. Ansökningstiden gick ut om en vecka. Detta var före internet så den kommande veckan använde jag till att åka runt stan för att få mina betyg översatta och att faxa ansökningar från Handelsbanken Finans faxmaskin. (Där jag sommarjobbade.)

I september 1993 åkte vi sålunda till Montpellier. Trots att det ibland var slitsamt att stå ut med Helenas romanser och min hemlängtan till Skåne så kom vi varandra rätt nära där nere. Det var därför rätt naturligt att det var Helena jag 10 år senare satt och beklagade mig hos över mina ständigt ofullbordade romanser. Den väna, diplomatiska Helena som till sist tröttnade och kallade mig för mes. MES! Jag?!

Peppad av denna skymf åkte jag hem, loggade in på ett kontaktforum på nätet. Här skall vi göra historien väldigt kort och utelämna en hel del detaljer. Men på detta forum träffade jag en person, P, som senare skulle komma att bidra till att jag lärde känna en annan person, A. Det gick ett och ett halvt år och relationerna var likafullt otillräckliga för mig.

Så där i början av december 2004 klickade jag mig in på A:s dagbok på Qruiser och fann en länk till en galen medelålders karl i Örebro med vurm för trädgårdstomtar. Han hade t o m en egen trädgårdstomtekalender på sin sida. Klar kuf-varning men det fanns något där ändå.

Och på den vägen är det. Så om jag inte träffat Ulrika där på Svenska Finans våren 1988 så hade jag aldrig träffat Helena och därmed inte lille mannen. (Det finns ett antal inblandade personer däremellan, som bidragit, som jag utelämnat här.)


Nej oj, är klockan så mycket. Dags att hämta tvätten och sedan åka till Helena, som bjuder på middag. Om ett par veckor blir det förhoppningsvis besök på engelska sydkusten också!

Mannen från Tenhult

Min man köpte en pocket på Bokia som hette Mannen från Tenhult. Den fick Thomas Bodström att framstå som en stor litterat och aktuell för Nobels litteraturpris. Nu kan lille mannen flytta till Tenhult och bosätta sig ståndsmässigt. Undrar om alla djurtroféerna och vapnen ingår i köpet?

Det var väl ett jävla gnäll!

Idag har ännu en upprörd man skrivit en lång insändare till Svenska Dagbladet om det faktum att skyltarna vid våra övergångsställen i framtiden kommer ha endera en kvinna eller en man på skylten.

Jag kan inte annat än att känna att det hade varit skönt om alla dessa arga män (och en och annan kvinna) i stället lagt hälften av den energi dom lägger på att lobba mot "Fru Gårman-skyltar" på det som alla kallar "viktigare sätt" för att uppnå jämställdhet...

Men det är ju där haken sitter, dessa människor är förmodligen inte alls intresserade av jämställdhet i praktiken. Dom är bara intresserade av att prata bort förslagen när dom kommer. För att behålla status quo och inte själva riskera att behöva göra något för en förändring dom inte vill ha.

Jag har mött dessa personer i så många sammanhang. De som visar sig välvilliga till jämställdhetsreformer men bara om det inte görs som föreslaget. Detta välvilliga motstånd, ännu en härskarteknik, är t ex vanligt bland fackföreningsmänniskor.

"Självklart skall vi ha jämställdhet men kollektivavtalen är fel väg att genomföra det på."

"Jämställdhet är viktigt men att kräva delad föräldraförsäkring är fel sätt."

"Jag är för kvinnor och tycker väl att jämställdhet är viktigt men lagstiftning om heltid är fel väg att gå."

Aldrig har jag hört dessa män, och en och annan kvinna som sagt, komma med några egna reella förslag. Vilket visar deras egentliga agenda: Det är bra som det är.

Läsanvisning för alla er män som finner det svårt att läsa vad som verkligen står här: Jag har inte tagit ställning till om Fru Gårman-skyltar faktiskt bidrar till jämställdhet. Det gör dom möjligen i det långa loppet. Eller så har dom liten effekt på jämställdheten. Det som diskuteras i detta blogginlägg är att så länge du inte har några egna förslag och verkligen försöker bidra själv så vill åtminstone inte jag höra ditt gnäll!

måndag 27 oktober 2008

Det är inte vapen som dödar,

det är människor.

Mörda din våldtäktsman och sno hans pengar!

Det är vad man kan misstänka att Värmlands tingsrätt kommer fram till i fallet med den för mord åtalade norska konstnärinnan. Värmlands Folkblad rapporterar att kvinnan försatts på fri fot i väntan på dom, vilket skulle kunna betyda att hon kommer att bli frikänd. Kvinnan i fråga följde med sin gode mans (kvinnas) särbo till den senares sommarstuga utanför Molkom. Vad som där hände vet bara kvinnan i fråga, då mannen slogs ihjäl med en yxhammare. Hon säger att han försökt våldta henne, trots att hon försökt droga honom genom att stoppa sömnpiller i hans chokladbollar. Efteråt lämnade hon mannen att ruttna i huset och drog iväg till Konsum i Molkom för att länsa hans konto i Minutenautomaten där. Iklädd maskering. Själv säger hon att det inte var hon som tog ut pengar utan en polis (!).

Här har vi alltså en person som erkänt att hon slagit ihjäl en annan människa. Som bevisligen länsat hans konto på pengar efter dådet. Som trots att hon hävdar nödvärn inte gav sig till känna utan lät mannen ligga tills någon annan fann honom. Allt medan tidningarna efterlyste mannen och alla letade efter honom. Frågan är om tingsrätten anser att det är bevisat att mannen försökt våldta kvinnan (hur nu det skulle kunna bevisas), och att detta i såfall givit henne anledning att slå ihjäl honom. Proportioner? Till och med en rabiatfeminist som undertecknad häpnar ju om det visar sig vara så tingsrätten resonerar. Det skulle nog vara något av ett trendbrott i svenska domstolar vad nödvärnsrätten anbelangar...

Hjälp!

Här kan ni följa min korrespondens med Skatteverket. Om någon kan översätta till svenska vore jag mycket tacksam. Dessutom, var vänder man sig om man vill klaga på Skattemyndighetens bemötande, där dom aldrig någonsin svarar direkt på en fråga? (Detta är inte första gången...)

Hej,
Jag har fått ett avgångsvederlag från min arbetsgivare. Detta kommer betalas ut 25 januari 2009. Jag är intresserad av att få skatten jämkad på detta belopp, så att jag slipper betala närmare 60 procent i skatt, hur gör jag då?

Vänligen

Från: Skatteverket, Stockholm

Hej!

Läs mer om detta i denna länk:

http://www.skatteverket.se/4.18e1b10334ebe8bc8000518.html [länk med info om fördelning av inkomst som rör två år]

Med vänliga hälsningar

NN

Skatteverket, Stockholm

Fråga:

Betyder detta att för att jag skall få jämkning och slippa engångsskatt
på 57 procent på det som betals ut så måste summan härröra sig från både
2009 och 2010? Jag har fått ett avgångsvederlag på 16 månadslöner. Är
det då bättre att allt betalas i januari 2009 än både 2009 och 2010? Om man
gör som i andra fallet får jag alltså betala engångsskatt?

Vänligen

Den mån 2008-10-27 skrev Skatteverket, Stockholm

Det är bara den statliga inkomstskatten som behandlas och fördelas enligt reglerna för ackumulerad inkomst. Den kommunala skatten är ju proportionell och ska betalas direkt på hela inkomsten. All inkomst ska tas upp till beskattning det år den lyftes. Någon fördelning av inkomst på flera taxeringsår ska inte ske. All skatteberäkning sker för det år då inkomsten beskattas. Vid skatteberäkningen räknas den statliga skatten ut så som om den underliggande inkomsten belöper på flera år. Det görs således fiktiva beräkningar av beskattningsunderlag för att räkna ut skatten. Även om den ackumulerade inkomsten avser kommande år, så ska eräkningen av den statliga inkomstskatten ske på ett genomsnitt av det aktuella taxeringsårets och de närmast föregående taxeringsårens inkomster.

Med vänliga hälsningar
NN
Skatteverket, Stockholm

Hej,
Jag förstår dessvärre ingenting...

Jag behöver veta om jag kan slippa engångsskatten på den årslön jag kommer få i januari. Vill det sig illa får jag ingen mer inkomst under 2009 och tillbaka på skatten får jag först i december 2010. Därför behöver jag veta om jag kan begära jämkning.

Vänligen

Hej!

Svar ja, det kan du.

NN

Humorlöst Livsmedelsverket!

Och ganska korkat. Att gnälla på att Delicato lånar er nyckelhålsmärkning är bara dumt. Ni får ju för fasen gratis reklam ju! Här är annars min favorit från senaste kampanjen:

Flink till HD?

I det här fallet borde det vara svårt för HD att inte ta upp ärendet, då såväl tingsrätten i Örebro som Göta hovrätten frångått HD:s praxis. Mattias Flink fick alltså avslag på sin begäran om tidsbestämt straff även i hovrätten. (Förstår inte riktigt valet av hovrätt, dock. Borde inte Falun falla under Svea hovrätt? Eller är det så att alla dessa fall hamnar hos Göta hovrätt?)

Nåväl, tyngst skall tydligen risken för återfall väga vid avgörandet, enligt HD:s praxis. Den risken har av Rättsmedicinalverket bedömts som liten i fallet Flink. Nu bör fallet tas upp av HD där man får fastslå om praxisen med återfallsrisk som starkast avgörande skall ändras och att brottets art i stället skall vara det som väger tyngst.

Svettigt!

Woaaah! Vaknade just efter en dröm. Jag skulle bjuda 85 av mina närmaste vänner på middag på krog. Hade dock glömt boka bord, ja jag hade glömt hur många vi var och vilka t o m. Så jag fick i stället välja en annan, dyrare krog typ Grill, fast det inte alls såg ut som Grill och dessutom låg den på Tingvallagatan i Karlstad.

Lyckades dock boka bord för hela sällskapet.

Väldigt tacksam är jag just nu att det bara var en dröm. De 60 000 kr plus det skulle kostat, med endast vin till maten, kommer väl till pass för annat framöver...

Dessutom var jag arg på lille mannen för att han inte hjälpt till med planeringen av denna middag och jag fick planera allt själv. Det är förmodligen ett ganska troligt scenario, men ändock lika skönt att det bara var en dröm...

söndag 26 oktober 2008

Föds det barn i Italien?

Att barnafödandet minskat dramatiskt i Italien vet vi ju. Men det föds väl ändå en och annan frisk unge där fortfarande?

Ännu inte återflyttad efter 20 år

För 21 år sedan, 1987, flyttade jag till Stockholm. I dag kan man läsa i Svenska Dagbladet (pappersupplagan) att "om du bor i Stockholm men kommer från Karlstad är sannolikheten stor att du flyttar tillbaka eller till en annan del av landet". Jag antar att jag, som ju faktiskt kommer från Karlstad, inte ingår i statistiken då jag i princip varit skriven i Stockholm sedan 1987. Iofs har jag bott i Helsingborg, Lund, Montpellier, Edinburgh och, ja, Karlstad sedan dess men bara under ett- till tvåårsperioder. Stockholm har alltid varit och är fortfarande basen. Mina två väninnor som lämnade Karlstad ett år innan mig har heller inte återvänt. Kanske är det så att Bromma, Vällingby, Täby och Lidingö erbjuder även en känsla av småskalighet? (Det finns å andra sidan fler affärer i Vällingby än i Karlstad...)

I Svenskans artikel intervjuar man en ung kvinna från Bangladesh som lämnat sina föräldrar, ett jobb och sin trädgård med mangoträd för att flytta hit. Tittar ut från mitt köksfönster, ut i det blöta grå där löven knappt sitter kvar på träden, och tänker... mango... mmmm... Hon tycker dock att Sverige är toppen för här har hon fått lära sig att vi alla är människor, att vi kan bestämma över oss själva.

Och visst. Sverige har kommit längre än många andra på detta område. På så sätt är vi förmodligen ett av världens mest jämlika länder. Sen kan man ju alltid fundera över hur det går för kvinnan i fråga på den svenska arbetsmarknaden, vilka jobb svenska arbetsgivare anser att hon passar för. Där har vi fortfarande en del att lära på området jämlikhet. Och det är där jag tycker Yvonne Hirdman missar målet lite i Gösta och genusordningen, hon nuddar bara vid det faktum att när vita medelklasskvinnor uppnår högre jämställdhet behöver dom, eftersom deras män inte bidrar till det, en invandrarkvinna som städar deras hem.

Mitt närmaste läsprojekt är bl a Kristina Mattssons bok om papperslösa. Misstänker att jag där kommer få fler beskrivningar om varför det trots allt är bättre med pissigt väder och halvrasistiska arbetsgivare/uppdragsgivare än ett liv bland mangoträden. Kanske är det av samma orsak som jag flyttade till Stockholm som 19-åring, möjligheterna är trots allt fler.

lördag 25 oktober 2008

Omöjligt adoptera för många

Sedan regeringen beslutat att stoppa alla adoptioner från Vietnam är det numera i stort sett omöjligt att adoptera ett barn för människor i Sverige som lever ensamma eller t ex har diabetes, övervikt, medelålder och andra åkommor som adoptionsländerna anser utgör hinder för ett gott föräldraskap. (Vietnam var det enda land som tillät ensamadoptioner efter att Kina skärpt sina regler.)

Regeringen baserar sitt beslut på en amerikansk rapport och ett besök i Vietnam. Adoptionscentrum, som är den största svenska adoptionsföreningen på plats i Vietnam har inte utsatts för liknande kritik som de amerikanska adoptionsbyråerna. Det går alltså inte att utifrån rapporten bedöma de svenska organisationernas arbete, enligt Adoptionscentrum. Fruktansvärt inkompetent kallar dom regeringens beslut.

Och ja, jag anser nog att Högerregeringen är inkompetent i mycket. Här har dom dock satt fingret på något som är ett ständigt dilemma inom internationella adoptioner. D v s att man inte alltid kan vara säker på att barnet verkligen lämnats bort frivilligt. (Vad är frivilligt förresten om föräldrarna inte har något annat val?) Tanken på att föräldrar lämnar sina barn till ett barnhem i tron om att de skall kunna komma och hämta barnet när de fått bättre ställt, och sedan får veta att nej, ditt barn har vi skänkt bort till människor i ett land på andra sidan jordklotet... Sådant får helt enkelt inte hända. Det är därför det finns en Haag-konvention om adoptioner och det är därför höga krav ställs på både adoptionslandets myndigheter och på adoptionsbyråerna.

Dock kan man i fallet Vietnam fråga sig om inte regeringen i stället borde ha utrett de svenska byråernas verksamhet, i stället för att förlita sig på en rapport från ett land där medborgarna kan åka iväg och köpa sig ett barn i ett fattigt land närhelst dom önskar.

För visst finns det fortfarande barn i Vietnam som må bättre av att växa upp med en eller två föräldrar, tjock, medelålders eller sockersjuk, i stället för på ett barnhem? För att inte tala om de människor som utan förvarning fått veta att deras godkännande för adoption inte längre gäller.

För att undvika tragedier skapar man nya.

När jag fick mamma att gråta

När jag var liten skilde sig mina föräldrar. Tror det var 1970 typ, då jag var ca 2 år. De flyttade senare ihop igen, gifte om sig och levde tillsammans fram till min fars död för sju och ett halvt år sedan. (Han skulle fyllt 73 i morgon, grattis pappa!)

Det där året, eller vad det kan ha varit, som mamma och pappa inte bodde tillsammans så bodde jag och mammai en liten tvåa (tror jag) på Lamberget i Karlstad. Det är förmodligen därifrån jag har mina första minnen. Bl a ett som satte djupa spår i mitt psyke.

Jag minns det som att jag stod i den lilla mörka hallen och lekte med toalettdörren. Mamma var på toa. Av någon anledning råkade hon ha fingret mellan dörren och karmen (tror att det var på den sidan där dörren sitter fast) samtidigt som jag drämde igen dörren. Det gjorde ont, mamma började gråta av smärta. Jag började förmodligen också gråta. Åtminstone minns jag det så. Som att det var ju inte meningen...

Och jag minns den 38 år senare; känslan av att jag gjort så att mamma började gråta. (Senare, när man blev tonåring, var det mer legio att driva föräldrarna till tårar.) Frågan är hur den här tvååringen kommer att känna inför sitt bilbus, när han/hon blir större?

Viktigt meddelande till lille mannen

Din fru hjälper dig gärna att hålla koll på blodtrycket!

Hmmm, när jag tänker på det så har min mor alltid lidit av lågt blodtryck. Kan det ha uppstått när hon kom in i familjen Johansson, tro?


Uppdatering: Från Thailand låter modern hälsa att min salig far och hans tillika salige bror brukade ha tävlingar om vem som kunde fisa längst (eller om det var högst/värst). Inslaget med Börje Ahlstedts fis i Fanny och Alexander var förmodligen, jämte Karl Bertil Jonssons jul, det roligaste min farbror sett på TV. :)

Nya liberaler

"Jag vill inte sitta i riksdagen och skriva motioner. Däremot skulle folkpartiet behöva en chefsideolog." (Alexander Bard, nybliven folkpartist, till tidningen Diego om vilken roll han vill ha i partiet.)

Tyckandet skall alltså centraliseras till en person. Det där riksdagsarbetet är ju egentligen bara trist. Liberalismen tas till nya höjder av folkpartisterna.

fredag 24 oktober 2008

Små ting i tillvaron, och små män som gör dem bättre

Sitter här på fredagskvällen med ett glas vin i soffan och tittar på CSI i brist på annat. Känner mig lite ensam. I soffan, bakom en kudde ligger ett visitkort från mitt f d jobb. På detta har jag skrivit ner en rad koder och telefonnummer som jag hade användning för under mitt halvår i Karlstad. Nu är alla koderna spärrade och att detta visitkort låg i soffan berodde på att jag som den slarvmaja jag är lagt det där "så länge" som den lille mannen brukar säga, med uppgivenhet i rösten. D v s jag har en ovana att mellanlagra saker på väg till soppåsen.

Tittar på visitkortet som jag väl får se till att förpassa till soporna, nu när det definitivt inte behövs längre. Och där bland alla nummer, i blyerts, har den romantiske lille mannen skickat ett budskap.

Med en sådan raring behöver man ju inte känna sig ensam, även om han just nu sitter och sover i en annan soffa, i en annan del av landet. :)

Förväntningarna är uppskruvade

i bott. Jag skulle bli ruskigt besviken om jag kan ge Låt den rätte komma in något annat än högsta betyg, när jag nu väl får tillfälle att se den. (Förhoppningsvis lämpligen till Allhelgona.)

Det brukar inte vara bra att ha för höga förväntningar på en film, men i det här fallet räknar jag kallt med att de infrias.

Klargörande: Homosexuella inte sköra

Fick en anonym kommentar om att jag inte skulle häckla Jörg Haider och hans parti då Haider uppenbarligen var en skör människa (eftersom han ägnat sig åt bögeri?) och att jag förmodligen inte skulle häcklat Gudrun Schyman om hon visat sig ha ett lesbiskt förhållande. Då kommentatorn var anonym släppte jag inte igenom inlägget men i händelse att fler tror att det är av dessa orsaker jag häcklar Haider och BZÖ så kan det nog vara på sin plats med ett förtydligande.

Homosexualitet är inte ett tillstånd av skörhet, på något annat sätt än heterosexualitet. Möjligen är man mer utsatt i förhållande till sin omgivning men att vara homosexuell är inte annorlunda än att vara hetero i att man blir kär i människor. Deras kön har i mina ögon ingen betydelse. Det är inte ett ömkansvärt sjukdomstillstånd utan ett kärlekstillstånd. Vilket brunhögern uppenbart inte håller med om. Därav är de värda att häckla när de avslöjas leva precis så som de vill förbjuda andra att leva. (Gissa mitt häckel om Åke Green skulle bli fotad på gayklubb!) Gudrun Schyman vill inte förbjuda homosexuella att leva tillsammans, tvärtom så är hon talesperson för en förening som ständigt driver på för homosexuellas rättigheter. Därför finns ingen anledning att häckla henne om hon en dag skulle bli kär i någon av ett annat kön än hennes nuvarande kärlek.

Det finns ingenting skamligt i kärlek. Däremot i dubbelmoral och förtryck.

Uppdatering: På förekommen anledning. I händelse någon skulle tro att Jörg Haider var en stor Lesbian and Gay Rights-förespråkare så motsägs detta av hans vurm för det nazistiska styret under andra världskriget. Han har i goda ordalag lyft koncentrationslägren, där bl a homosexuella dödades, och han deltog i veteranträffar för gamla Waffen SS-veteraner. Hans parti har också röstat emot en sänkning av "lovlighetsåldern" för homosexuella. Brunhögern i sig har heller inte gjort sig kända för något annat än familjetraditionella värderingar där man hyllar kärnfamiljen och motsätter sig andra sätt att leva sina liv. Båda Haiders partier har stått för en mycket heterosexuell familjepolitik. Österrikes främsta gayorganisation HOSI Wien tog avstånd från Jörg Haider och framhävde att många av hans partikamrater öppet hetsade mot homosexuella. Dessutom sågs den senaste valframgången som en dödsstöt för införandet av en partnerskapslag i Österike.

torsdag 23 oktober 2008

Yvonne Hirdman och genusordningen

Så läste jag då ut Yvonne Hirdmans Gösta och genusordningen (Ordfront, 2008). Nu har jag ju recenserat och diskuterat denna under en veckas tid, allt efter att jag läst, och hade för avsikt att slutligen lyfta de delar där jag tycker Hirdman träffar helt rätt. Som t ex när det gäller resonemanget om hur vi kan uppnå jämställdhet i förhållandet mellan avlönat och icke avlönat arbete. Dessvärre, och mycket förvånande, är detta ett av de få kapitel där jag verkligen håller med henne.

Sedan jag läste Med kluven tunga - LO och genusordningen (Atlas, 2001) har jag hållit Yvonne Hirdman högt. Hon sätter där fingret rakt på fackföreningsrörelsens (inkl tjänstemännen) i mina ögon svagaste punkt, nämligen konflikten mellan klass och kön. Vi är också många feminister som högt värderat Hirdmans banbrytande forskning om genussystemet från 1988. Det är som ett slags feministiskt bokslut Hirdman nu gett ut Gösta och genusordningen, bestående av en rad skrifter som hon vävt samman i en enda bok. Dessvärre blir det något rörigt och osammanhängande och jag upplever Hirdmans betraktelser som mycket motsägelsefulla.

Såhär tjugo år efter genombrottet med sin teori om genusordningen, d v s mäns överordning och könens isärhållande, så oroar sig Hirdman för att hennes teorier inte fått mogna, att de hela tiden ifrågasätts och slits i, utnyttjas, av andra feminister. Feminister som i Hirdmans ögon är ute och cyklar.

Hirdman ritar upp en modell för att beskriva genussystemet, där mannen utgör A och där kvinnor har att välja mellan att vara lilla a eller B. Som exempel för lilla a tar Hirdman Alva Myrdal och för B Elin Wägner. D v s 'a' försöker efterlikna männen på männens villkor för att få vara med (Likhetens dilemma), medan B för att få vara med hävdar sin särart (särartens dilemma). Hur skall a och B någonsin komma innanför cirkeln, undrar Hirdman.

Kanske genom att A och a/B i stället blir till C, kan man inflika. Vilket väl är vad queerfeministerna gör? D v s, om vi inte var så ivriga att göra kön/genus, utan i stället enbart såg till människan så skulle inte könsrollerna bli så tydliga och heller inte isärhållandet och därmed inte den hierarkiska uppdelningen mellan män och kvinnor.

Men se det köper inte Yvonne Hirdman. Hon menar i stället att queerteorin riskerar att "trolla bort kvinnors kroppar" (som enligt Hirman alltid finns där, de går inte att ifrågasätta). Om man trollar bort dessa kvinnokroppar finns ju inget kvar att frigöra, skriver hon.

Men, tänker jag där jag sitter i Kulturhusets kafeteria, är det inte det hon och jag och alla feminister vill? Uppnå ett tillstånd där vi inte längre behöver frigöras, varken kvinnor eller män, där vi bara får vara de vi är som personer.

Att vara feminist är, enligt Hirdman, att

- inte gilla läget

- att inte acceptera den manliga normen

Detta ser hon dock som "ren och skär utopi".

Det är ett sorgligt bokslut hon gör, Yvonne Hirdman, med ett lite uppgivet tonläge. Gösta är lika stark som alltid och andra feminister bara pratar om HBTQ och könsmaktsordning. (Hirdman skriver i näst sista kapitlet ett rasande debattinlägg mot tre diskurser, som hon kallar radikalfeminismens diskurs, diskrimineringsdiskursen och jämlikhetsdiskursen, för att dessa i hennes ögon vägrar att erkänna att invandrarmän hedersmördar sina döttrar.)

Det blir något Ebba Witt Brattströmskt över detta bokslut. Förmodligen illustrerar det en spricka inom dagens feminism som inte skulle behöva vara där. För det gemensamma för både Hirdman, queerfeministerna och för mig som står som en åsna mittemellan är ju trots allt att vi inte gillar läget och att vi inte accepterar normen.

Kvinnomys

I Gösta och genusordningen oroar sig Yvonne Hirdman för att vi om vi skulle sluta dela in oss i två kön och förespråka en mer queer ordning så skulle vi få en närmast revolutionär motreaktion. Jag menar att en sådan reaktion inte behövs, den finns redan. Aftonbladet är t ex en av dess förespråkare. Här är en skärmdump från deras kvinnobilaga Wendela:

Inte behöver vi kvinnor sådant där trams som lika lön eller trygga hemförhållanden. När vi kan mysa med Wendela.

Homofoba garderobiärer

Jag har alltid närt en misstanke att de mest homofoba männen egentligen själva befinner sig i garderoben. Det är möjligt att jag har fel, men i fallet Jörg Haider och hans bruna rörelse så verkar det stämma.

Ja, jävlar...

Feministernas fel att Viagra inte subventioneras?

Bert Karlsson kräver idag Gudrun Schyman och alla andra feminister på svar om varför Viagra inte subventioneras.

Som feminist måste jag göra Bert besviken. Jag vet inte. Det är heller inte så att jag, eller ens Gudrun Schyman, har något större inflytande över vilka läkemedel som skall subventioneras eller inte. Inte heller bantningsmedicin är subventionerad, trots att många kvinnor lider av t ex PCO-s som i sin tur orsakar övervikt, liksom prostatacancer orsakar impotens. Inte heller över detta styr vi feminister.

Det är fascinerande vilken makt vi tycks ha. Det är snart bara anklagelsen om att feministerna orsakar prostatacancer genom att driva på för mer forskning om bröstcancer, som fattas. Enligt Socialstyrelsen utvecklar var tionde kvinna bröstcancer och var tionde man prostatcencer under sin livstid så problemet torde vara rätt jämställda. (Källa bröstcancer, källa prostatacancer)

Slutligen, vore det inte bättre om Bert Karlsson ägnade sin tid och kraft åt att bekämpa prostatacancer och samla in pengar till forskning kring detta i stället för att komma med ogrundade beskyllningar mot dem som förespråkar jämställdhet i samhället? Om han vill ha en prostatagala så kan han väl arrangera en, han känner väl en del artister och pengar saknas väl inte heller?

Mannen som flög över Bagdad

Den här krönikan av Cordelia Edvardsson får mig att tänka på vad min goda vän en gång berättade. Hon befann sig med sin man i hans hemstad Teheran och de var inbjudna till någon av alla dessa bjudningar som jag förstått är vanliga. Där man träffar släktingar, äter nötter och kakor och ger och tar emot presenter. Trots många års idogt studerande av farsi så känner sig min vän fortfarande mer bekväm med engelska. På festen fanns en man som talade god engelska och sådana människor kan ju utgöra en liten oas om man hamnar på en plats där man annars inte klarar språket.

Min vän som är en mycket kulturellt förfinad person hade läst om arkitektur i andra länder, bl a Irak och dess huvudstad Bagdad. (Detta var före USA:s invasion av Irak.) Mannen i fråga berättade att han var pilot och att han bl a flugit över Bagdad.

- Åååååh så intressant, sa väninnan storögt. - Jag har hört att där finns så mycket vackra byggnader!

Mannen hade tittat lite undrande på henne men inte utvecklat det hela ytterligare.

Efteråt förklarade väninnans sambo att de där flygturerna över Bagdad förmodligen inte varit några sightseeingturer utan utspelat sig under ("det påtvingade") kriget (det mellan Iran och Irak 1980-1988). I bombplan.

Ännu en man

De möts längs vägen. Senare skall bara han finnas kvar att berätta. En berättelse som innehåller ordet "gubbjävel" och att "det slår slint".

Kvinnan och flickan de mött längs vägen kan inte berätta. De är dumpade ute i skogen, öppet, utsatta för väder, vind och (andra) djur. Där har de legat medan deras banemän försökt leva som vanligt, för att sedan slingra sig och säga att de "inte minns". Dessa män som sedan skall leda polisen rakt på platsen där kropparna finns. Dit offren körts med bil. Bilar som skall komma att fälla männen i fråga, oavsett om det rör sig om en Saab eller Audi.

Gemensamt för Engla Höglunds och Carolin Stenvalls hädanfärder är att de mitt på dagen befunnit sig på platser där det är helt normalt att befinna sig. Engla på sin cykel på väg hem. Carolin i sin bil på väg till vänner.

Det må vara att Anders Eklund har ett kriminellt förflutet där den älgjagande pappan från Gällivare inte tidigare är lagförd. Det må vara att deras motiv till varför de befann sig där vid vägen är olika. Anders Eklund hade surfat på barnporrsidor samma dag han fick se Engla där längs vägen. Mannen från Gällivare vet vi inte vad han gjort mellan det att han lämnade sin älgkoja på förmiddagen till dess att han stannade vid rastplatsen framåt kvällen. Tillvägagångssättet och berättelserna är ändå otäckt lika.

onsdag 22 oktober 2008

Närgången björn i Björneborg

Hahaha! Jag som velat ha min raggmunk överst ett tag. Men vad gör man när Björnebôrgera utmärker sig igen? Jag har ju skrivit en del om denna värmlandsmetropol från var jag till hälften härstammar, här på bloggen.

Och lokalpressen har naturligtvis intresserat sig för nallen. Kanske gillar han bara namnet på orten...

Vägkrogskäk

Stannade vid Brahehus för att se vad för vägkrogskäk de kunde åstadkomma där.
Närde inga större förhoppningar. Men dom hade favoriträtten och
den är svår att misslyckas med, tänkte jag.
Dryck ingick inte i maten. Det gjorde däremot serveringen,
och ut på bordet kom denna tallrik.

Samma talibaner här som där?

Som kvällslektyr igår läste jag den av den lille mannen starkt rekommenderade Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Slås av parallellerna till Yvonne Hirdmans text om pigor i Sverige i början av 1900-talet och hur flickor och kvinnor betrakta(t)s som mäns ägodelar, som man kan överlåta till andra män, fast hon såklart måste säga ja, även i Afghanistan. Frågan är bara vilken valfrihet som ligger i detta ja, när hon inte har något annat att välja på; när alternativet består av endera att leva sitt liv som Dobby, husalven, i en trång pigkammare alternativt bespottad och våldtagen på Kabuls gator.

I hyllningstexterna på Tusen strålandes solars omslag står att läsa att boken är en "vacker skildring av två enormt starka kvinnor som lever i en del av världen där kvinnor egentligen inte finns". Det är en recensent i Skaraborgs Allehanda som skriver detta.

Och jag funderar. Beror patriarkatet på att kvinnor inte finns? Eller beror det på att det är alldeles uppenbart att vi finns? Är inte männens överordning just ett sätt att sortera ut dem själva som överordnade och kvinnor som underordnade. Ständigt detta isärhållande, vilket Hirdman så förtjänstfullt lyfter fram i sin bok, och har gjort de senaste tjugo åren. Om kvinnor inte fanns skulle inte männen behöva anstränga sig så förfärligt för att sätta oss på plats.

Och det finns där från bondmorans favorisering av sina söner, till kvinnan som skall veta sin plats i hemmet, till den 15-åriga "oäkta" dottern som tvingas gå med på att gifta sig med en 45-årig man från Kabul till talibanerna som skickar ut budskapet att kvinnor skall "lyssna, lyssna noga, lyda".

Ständigt denna särbehandling.

(I Sverige är det dock inte småböndernas, torparnas eller arbetarnas döttrar som är pigor längre, här sköts detta arbete endera av dubbelarbetande mödrar eller av invandrade kvinnor.)

Samtidigt läser jag Tusen strålande solar, förvisso med en klump i halsen, men med någon slags kylig insikt om att det ju är så här det är. Den lille mannen däremot, han upprördes väldeliga och tycker boken är mycket hemskare än Flyga drake. Där jag grät över den uppdiktade historien om hazarpojken Hassans öde i Flyga drake, där får jag bara ont i magen av att läsa om hur verkligheten ser ut för Afghanistans kvinnor. Och uttrycken må variera men isärhållandets princip är densamma.

Uppdatering: Ni som nu vill invända att svenska män idag 2008 inte alls jobbar för att hålla isär kan läsa här. Här har vi både en stor tidning och enskilda kända män som i allra högsta grad vill hålla isär könen.

Uppdatering 2: Här har vi ännu en familj, Jools och Jamie Oliver med döttrar, som vet att skilja det stora från det lilla, det offentliga från det privata. Där mannen aldrig skulle kunna vara det han är utan en lojal fru som är lycklig över att få vara hemma och sköta om sin familj och som vet att om hon "skulle gå vilse i djungeln" (i London då eller?) så skulle hennes kock till man komma och rädda henne. Me Tarzan, you Jane typ. 2008. I London.

tisdag 21 oktober 2008

Nu är kaffet klart!


Sa lille mannen.

Dags att plocka fram mandelpastejerna från Malmborgs. Dom borde upphöjas till landets godaste bakverk.

Duscha mera!

Läser i tidningen att britterna brukar bada tillsammans för att spara energi. Messerschmitten i mig undrar om det inte vore smartare att duscha i stället? Ett karbad kräver 150 liter vatten och en energianvändning på 5,6 kWh. En femminuters dusch (1 schamponering, i med balsam medan man tvättar kroppen, skölja ur) kräver 60 liter vatten och förbrukar 2,2 kWh d v s 120 liter och 4,4 kWh för två. Och är det så att britterna bara kliver ut ur karet efteråt, duschar dom inte av sig alt sköljer ur badkaret?

Fast det är klart, det kan ju vara mysigare att bada tillsammans.

Definitiva definitionsproblem

Har just läst dagens avsnitt ur Gösta och genusordningen och tvingades lägga ifrån mig boken när jag kom till kapitlet om queerteori där Yvonne Hirdman anklagar queerteoretikerna för att ha stulit genusordningen för att ge empiri till sina teorier. Som historiker framhåller Hirdman kvinnors historiska underordning samtidigt som män sedan antiken kunnat leva ut sina homosexuella lustar.

Jag vet inte vad det är men de senaste fem årens arbete med jämställdhet OCH mångfald har gjort mig förvirrad och förbannad vid mer än ett tillfälle.

Jag blir förbannad av att läsa tidskriften Slut. Jag blir förbannad av att läsa Hirdman. Av samma anledning, förmodligen. Att jag upplever att det rör sig om personer som säger sig vilja bekämpa att man stoppar in människor i fack, och sedan rask gör just detsamma. I Slut är det ofta majoritetsbefolkningen (sådana som jag) som inget begriper och intet vill förstå. Hos Hirdman är det t ex Tiina Rosenberg (av alla människor) som tydligen inte har genusglasögonen på.

Jag är född i Sverige av svenska föräldrar med närmsta invandrare långt tillbaka på 1700-talet (diverse finländare på farfars och mormors sida). Därmed diskvalificeras jag tydligen från en del av förståelsen när det gäller arbetet för etnisk mångfald. (Jag själv vill dock hävda att det är magkänslan jag inte kan ha, förståelsen är dock en mer empatisk och intellektuell övning.) Samtidigt lever jag i ett heteroförhållande vilket, om än inte lika ofta, tycks diskvalificera mig i HBTQ-arbetet. Samma personer som hävdar rätten att själva få definiera sig är inte sällan snabba att definiera mig utifrån könet på min partner. (Dom har ju i själva verket inte en susning om min läggning, den syns ju inte alltid utanpå, i synnerhet inte om sexuell läggning definieras på en glidande skala, vilket dessa personer ofta framhåller, och vilket jag håller med om.)

Så vad vi kan vara överens om är att vi definitivt har definitionsproblem.

Hirdman raljerar för övrigt mycket generaliserande (vilket väl är syftet) i ena kapitlet över sina akademikerkollegors, i synnerhet statsvetarnas, krav på belägg. Varför kan t ex inte Hirdman bara få undersöka frågan "varför städar kvinnor toaletter" (med betoning på kvinnor) utan att krävas på belägg för att det verkligen förhåller sig så? I nästa kapitel kastar hon sig raskt över queerteoretikerna och kräver dessa på belägg för sina påståenden, och nåde dem om de skulle använda genusordningen (Hirdmans egen baby) som belägg!

(Detta krävande av belägg är för övrigt, som Hirdman kommer fram till, ett väldigt bra sätt att inte behöva hantera den ursprungliga frågan alls. Det skulle dock fått mer kraft om hon inte själv genast ägnat sig åt samma "omproblematiseringsformulerande", som hon kallar det.)

Men, det är åtminstone uppfriskande för intellektet att bli förbannad!

Uppdatering: Även Svenska Dagbladets recensent Lena Andersson tycks reagera över att Hirdman när hon "hamnar på normens och så att säga mannens sida argumenterar /.../ inte helt olikt dem som kritiserar hennes egen genusteori".

Och ja, Hirdman har många poänger i sin bok, vilka jag kommer återkomma till. Hennes texter härrör sig från tjugo års skrivande. Min recension av hennes bok verkar bli lika fragmenterad... Ulrika Kärnborg har i sin recension i DN tagit fasta på en av de frågor jag kommer att återkomma till, arbetstiderna.

måndag 20 oktober 2008

Medelålders män i Audi

Jag har alltid stört mig på dessa medelålders män i Audi. Har skrivit om det förr. De som tränger sig förbi precis innan omkörningsfältet tar slut, bara för att sedan tvingas bromsa bakom någon lastbil. De som kör upp i baken på en och blinkar med ljuset när man ligger i omkörning i 130 km/h. Får ofta känslan att Audin är ett substitut för något större, starkare och ännu dyrare. Eller helt enkelt för det stora som inte finns i byxorna.

Nu påstås på nyheterna att mannen som mördat Carolin Stenvall utanför Gällivare hävdat att hon skällt på honom för hans bilkörning. Att han knuffat henne och att hon råkat slå ihjäl sig och att hans första tanke då var att stoppa in henne i Audin och dra. Och att han sedan glömt var han dumpat henne.

Nä, det låter konstruerat. Men att hon skulle ha skällt på den 50-årige mannen för hur han framförde sin Audi håller jag för mycket trovärdigt.

Något skall dom väl göra, personalen

Satt idag på Malmborgs konditori i Jönköping och åt lunch samt läste Yvonne Hirdmans Gösta och genusordningen. Jag skall skriva mer om boken och vad jag tycker om denna när jag läst ut den. Satt dock där och läste om hur kvinnor i bondesamhället började tjäna piga för att slippa vara gratis piga åt sin far och sina bröder (även om jag tror det fanns fler skäl än detta Yvonne Hirdmans till att de begav sig från hemmet), för att sedan gifta sig för att slippa ifrån pigjobbet, och i stället bli piga åt sin man. Eller skaffa sig en egen piga, som i sin tur gett sig av från hemmet och som stannade så länge hon inte "blev gift"...

Hirdmans tes, så här långt, är att detta beteende går på tvärs genom klasserna. Jag är inte lika övertygad om det. Ett skäl till att unga kvinnor, som t ex min farmor, gav sig av hemifrån var såklart att det blev en mun mindre att mätta i ett fattigt hem och eventuellt pengar att skicka hem. Farmor var äldst av syskonen Karlsson. Hennes pappa Anders dog i Spanskan 1919 då farmor var nio år. Modern, som då var gravid med sitt sjätte barn, fick lämna gården i södra Småland och flytta till ett mindre hus på andra sidan vägen som går genom byn. Tre år senare var det dags för farmor att ge sig av. Hon fick jobb hemma hos släktningar till hennes far, upp emot Gävle till. Tolv år gammal, andra änden av landet. Och jag lovar att det inte berodde på att hon inte hellre velat vara hemma.

Farmor blev sedermera kokerska och träffade farfar varpå hon blev hemmafru med ansvar för hemmet samt extraarbete, t ex granplantering. Något Hirdman lyfter i boken, att för att klara att vara ensam familjeförsörjare var mannen tvungen att ha en fru som jobbade i smyg. Jag minns henne bl a som en stor blå klänning som rörde sig mellan spisen, diskbänken och skafferiet där hon förvarade använt stekflott i urtvättade margarinpaket.

När jag så sitter där på Malmborgs reser sig kvinnorna vid bordet bredvid. De är väl 50+ och hyfsat välklädda. Jag fick känslan av att de var systrar eller svägerskor. Den ena föreslår att de skall plocka undan efter sig varpå den andra svarar:

- Nä, låt det stå! Något skall dom väl göra personalen!

Jag är osäker på om jag skall se det som ett sundhetstecken eller motsatsen.

Papa Dees trovärdighet

Ett problem när det gäller våld mot kvinnor är att det ofta sker inom hemmets väggar, och den som slår är ofta den man som säger sig älska kvinnan i fråga. Kvinnan brukar inte sällan förklara sina skador med mer eller mindre osannolika berättelser som alla går ut på att det absolut inte är hennes snälle och timide man som gjort det hela. Han som älskar henne och som hon älskar så högt tillbaka. Hon har bara gått in i en dörr, eller trillat och slagit sig på verktygslådan. Eller råkat tappa ett enkilos blockljus i bakhuvudet med en kraft som motsvarar smällar man brukar få vid bilolyckor.

Gemensamt för de flesta av dessa fall är att vittnen saknas. Det kan finnas barn som gömmer sig under sängen eller grannar som hör skrik och bråk men det är sällan han gör misstaget att slå sin fru/sambo/flickvän inför ögonen på vuxna, okända människor. Daniel Wahlgren (a k a Papa Dee) trodde förmodligen inte att någon skulle se honom den här gången heller. Nu tog han fel. Vittnen har sett honom kasta sin fru in i en stenvägg på stan med blodvite som följd. Vittnen har sett honom släpa sin fru uppför en trapp i håret. Vittnen har hört kvinnan i fråga skrika som om hon blev slagen. Vittnen har hittat henne ute i trappen blodig och sönderslagen.

Papa Dee, som efter att ha kastat in frun i väggen tog en taxi hem och lämnade henne på gatan förstår ingenting. Han kom i stället ut i trappen och frågade "men vad är det som hänt älskling" som om han inte märkt när hon, enligt egen utsago, slängt ovan nämnda blockljus i sitt eget huvud, skrikit som om hon höll på att bli ihjälslagen eller som om han glömt att han nyss släpat upp henne för trappen.

Nu när vittnen finns kan vi ju var och en bilda oss en uppfattning om hans och fruns trovärdighet. Det har även Tingsrätten gjort. De har däremot kommit till den något underliga slutsatsen att det bara är kast med fru in i stenvägg som kan läggas Papa Dee till last. För detta får han dagsböter. Vilket hans advokat säger att han bör vara tacksam för. Bara detta talar ju sitt tydliga språk om hur t o m advokaten bedömer åklagarens bevisning. Men tydligen inte tingsrätten...

Vad skall till om inte ens vittnen räcker? Vad sänder det för signaler till alla andra misshandlade och rädda kvinnor som inte vågar säga som det är? Och kommer Papa Dee sluta slå sin fru?

Älgkött är gôtt!

I morse var den lille mannen upprörd. I Västerbotten har tydligen ett dagis utrustat de små barnen med träbössor och tagit med dem ut i skogen på "älgjakt". Där har de fått "panga" en tygälg som var fylld med kanelbullar som ungarna sedan fick kalasa på. Lille mannen tyckte det var förfärligt att man skulle "lära barn döda". Misstänker starkt att han har medhåll från min medbloggare Sara i just Västerbotten. Sara är konsekvent, jag vet dock inte var lille mannen tror att det kött han äter kommer ifrån... ;)

Själv är jag uppfödd på älgkött i ett jägarhem. Från det jag lärde mig tala kunde jag berätta att pappa var ute i skogen och "söt ällsött" (sköt älgkött). Ett av mina första matord var, förutom "ill" (sill, som jag älskade, särskilt farmors inlagda) "e" d v s gelé, som jag gärna åt till älgköttet. Eller rådjurssadeln. Det senare var dock lite mer exklusivt och åts oftast till högtider.

Från det perspektivet så är dagisets utflykt i mina ögon en toppenutflykt. Ungarnas föräldrar och deras föräldrar jagar med stor sannolikhet älg. Älg är inte ett utrotningshotat djur. 78 procent av Västerbottens-Kurirens läsare tycker det var rätt att arrangera denna utflykt, vilket väl visar lite hur folk resonerar kring älgjakt.

"Förskolans verksamhet skall enligt vår läroplan utgå ifrån barnens erfarenhetsvärld. Vi respekterar djurrättsaktivisternas val att avstå från att äta kött, men att äta kött är fortfarande något som är accepterat i samhället, liksom jakt. Därför är det viktigt att barnen får veta vad kött är och var det kommer ifrån. Den här kunskapen gör barnen bättre rustade att själva bedöma om det är lämpligt att äta kött eller inte, något de har betydligt svårare att göra om de tror att kött kommer ur små svarta lådor på Ica, säger förskolläraren Maria Nygård till Västerbottens-Kuriren.

Djurens rätts ordförande Alexandra Leijonhufvud håller dock inte med. Hon anser att detta är ett led i Jägarförbundets rekryteringskampanj av unga jägare... Lite väl konspiratoriskt kan man nog tycka, ingen av förskolepersonalen är jägare. Dessutom ifrågasätts varför det fanns kanelbullar i tygälgen och inte blod. Det hade förmodligen varit bättre om ungarna fått se en riktig blodig älg. Det kan väl vara ett led i Djurens rätts värvningskampanj för framtida medlemmar, kanske?

Det hela visar hur olika utgångspunkt man kan ha. I Västerbottens-Kuriren har man illustrerat det hela med en bild på en nöjd liten tjej som kommer bärande på den nedlagda och urtagna älgen. För mig är det en tydlig bild av att även tjejer kan delta på detta traditionellt manliga område, för Djurens rätt, och lille mannen, symboliserar det förmodligen något helt annat.

Höst i paradiset - dags att stänga igen för vintern

Så var det dags att stänga igen för vintern då. Alltid lika sorgset.

Höst i paradiset - så kom första frosten

När vi kom ut på lördagsmorgonen var gräset vitt. Första frosten hade kommit under natten.


Höst i paradiset - ett glas vin i eftermiddagssolen

Sol, 10 grader varmt och färgsprakande.

Ett glas vin och en bok, här Yvonne Hirdmans Gösta och genusordningen.

Höst i paradiset - traktens grönaste mossmatta

Den är grön. Den är blöt.

Höst i paradiset - middagslur



Lövkrattning, lunch och så en liten middagslur.

Höst i paradiset - lövkrattning

Brum, brum...


Notera stadsmänniskans gummistövlar, inköpta hos Hans Michaels vid Humlegården...



torsdag 16 oktober 2008

Nationalism och girighet

Kvinna i båt, Kambodja

På senare tid har det ju varit ganska oroligt i Bangkok med anledning av att stora grupper demonstrerat mot regeringen. Det är lätt att tro att så fort folk demonstrerar mot ett styre så handlar det om att folket svälter och att bönderna gjort uppror och marscherat mot huvudstaden. Så är inte fallet med Thailand. Sedan militären störtade den korrupte Thaksin Shinawatra och denne flydde till London med fru och miljoner så har relativt priviligierade högergrupper och monarkister i Thailand visat sitt missnöje med den sittande militärstödda regeringen. För mycket resurser går till landsbygden tycker man i storstaden. Dessutom misstänker man att regeringen kommer låta Thaksin komma undan för lätt. Bl a har man från den s k Folkalliansen för demokrati (!), PAD, försökt hindra premiärminister Somchai Wongsawat att avge regeringsförklaring.

Flicka på cykel, Battambang, Kambodja

Denne Thaksin verkar dock ha ett finger med i spelet även i konflikten med Kambodja. Han tänker nämligen, enligt Svenska Dagbladets pappersupplaga idag, investera sina stulna pengar i kambodjanska kasinon.

Jag på väg in i Kambodja till fots (på bilden syns även
en lastbil med cement på väg från Thailand till Kambodja)

Vid gränsen vid Aranyapradeth (i Thailand) ligger på den kambodjanska sidan hålan Poipet. Denna är känd för sina kasinon och bordeller och turister varnas för att stanna där, i stället skall man snabbt ge sig vidare på den extremt gropiga vägen mot Siem Riep. Det hindrar ju inte att spelglada människor ändå beger sig till Poipet. Och att där finns pengar att tjäna.

Nu är det inte bara kasinon som lockar i Kambodja, även naturgas lär vara en hett eftertraktad vara för thailändarna. Och billigare är det ju fortfarande i Kambodja. För att inte tala om alla de turister som nu dumpar Thailand för att resa till Kambodja i stället. Så nog finns det all anledning i världen för storebror att hålla lillebror stången.

Vägen från Poipet

Släng i detta in en rejäl slev med nationalism, från båda sidor, så har vi en fin cocktail av heta och giriga känslor som mycket väl kan leda till att två buddistiska länder fajtas om ett hinduistiskt tempel.

För sköna höstdagar

Och det är bara första sändningen från Adlibris.

onsdag 15 oktober 2008

Första dagen utanför facket

Så har jag klarat en hel dag utan facket, ja som anställd då, jag är ju fortfarande medlem. Men vem vet, det är väl som min gode vän Guillermo brukar citera från vår gemensamma favorittriologi, I thought I was out, then they pulled me back in... Kanske gör jag rätt som njuter medan tid är. ;)

Idag har jag besökt Arbetsförmedlingen. Först gick jag fel och hamnade på nåt dystert ställe, sponsrat av kommunen, där det satt en massa människor från olika platser i världen och såg dystra ut. Man kan ju undra vad vi skall med arbetskraftsinvandring till när det finns hela jobbcenter fyllda med folk som kan börja jobba direkt...

På riktiga Arbetsförmedlingen, när jag väl hittade denna, satt och stod tre damer och tog emot folk som kom på besök. Förutom hon som jobbade med att trycka fram lappar från nummerautomaten som hon stack till oss. Är det detta som är Alliansens jobbpolitik? Påminde om den brittiska där man har folk anställda till minimilön för att göra sådant som man lika väl kan göra själv, såsom att lägga upp mat på tallriken i en buffé t ex.

Råkade höra hur mannen före mig pratade med mottagningspersonen om att han inte pratade så bra svenska. Hon svarade att så fick han inte tänka, han förstod ju henne och hon förstod honom! Det skulle varit i Frankrike det! Mindes mina vedermödor för att få bostadsbidrag när jag studerade där i början av 1990-talet.

Nu kommer jag bli kallad till möte med min handläggare. Lyckligtvis kommer det dröja innan jag blir tvungen att gå dit. Men bara känslan av att vistas i dessa mörka, dystra lokaler med grå människor som hukar över datorer med alltför få jobb, eller fel jobb, gives me the creeps.

Det är då man hoppas att man snart blir pulled back in again.

Stilstudie

Det här är Eva, hon kan aldrig se normal ut på bild.

Men hon brukar vara glad ändå.

Och lite lös i konturerna.

Thailändsk undanmanöver

Sitter här och funderar över varför Thailand rimligen skulle vara intresserade av ett hinduistiskt tempel i Kambodja. Om inte bara för att göra en markering; inte helt ovanligt mellan de två länderna. Thailand/Siam har ju en lång historia av att ha velat göra anspråk på kambodjanska tempel. Även Angkor har thailändarna hävdat egentligen thailändskt, trots att det ligger långt in i Kambodja, har varit glömt i många hundra år och i huvudsak är tempel tillägnade hinduistiska gudar, som de gamla khmererna hyllade. Hur är det med den buddistiska toleransen inför andras gudar?



Även kambodjanerna vet ju att markera. Bara att de döpt staden vid Angkor till Siam Riep (ungefär "Thailand förstört") talar ju sitt tydliga språk om hur de ser på sina grannar. Templet i fråga har också blivit något av en nationell symbol för kambodjanerna.




I mina ögon får det hela karaktären av ett relativt välmående land som undsluppit krig (Thailand) som försöker sätta sig på sin fattige, av krig söndertrasade granne. Det är kanske dags för Thailand att lägga ner, respektera internationellt erkända gränser och i stället ägna sig åt sina inrikes problem. (Fast jag misstänker att det är det senare som påverkar utrikespolitiken...)


Foton: Anna-Karin, Soluppgång i Bayon-templet, Angkor, Kambodja

Free, free, free...

Sjöng kriminalkommissarien som skulle gå i pension efter 30 år inom polisen, i TV-serien Five Days. Så skall jag nog se det, jag också. Klockan är 48 minuter in på mitt nya liv. Och jag skall gå och lägga mig i stället för att blogga med vin i kroppen. MEN jag kan ändå inte låta bli att dela ut gårdagens ros och tistel:

Gårdagens ros går till alla er som slöt upp för "en öl efter jobbet". Ett tag kändes det som om vi var förflyttade tillbaka sisådär en sju-åtta år i tiden. Jag är så glad att ni kom, allihop och det värmer verkligen en natt som denna att ha fått tillbringa ännu en kväll i ert sällskap. Det är INTE den sista! :)

Gårdagens tistel går till arbetsgivaren som efter så många år, nästan 14, inte ens kunde uppmärksamma att man slutade med en liten blomma. Nu var det tydligen upp till kollegorna att uppmärksamma dem som skulle sluta vilket ledde till en absurd situation där vissa fick rummen översvämmade med blomsterkvastar och presenter och vissa bara fick ta sin väska, stänga dörren och gå. Rena gymnasiementaliteten. Faktiskt rätt absurt.

Men, nu är det morgondag och jag skall börja med ett par timmars skön sömn.

tisdag 14 oktober 2008

Ett paket damp ner

från en snäll syster och svåger i Göteborg. Imorgon skall jag ligga på soffan och äta praliner. Då kanske paketet kan komma väl till pass. Om det nu innehåller nåt sånt, jag vet ju inte eftersom jag inte får öppna förrän i morgon. ;)

Sista dagen på jobbet

Idag är det sista dagen på jobbet. Har ännu inte tagit mig dit. Sitter och besvarar mejl från alla underbara kollegor runt om i landet som svarat på mitt farväl-brev igår.

Ikväll blir det "öl-efter-jobbet"-avslutning med "dem jag tycker om". (Det senare är ett citat från min kära vän Terez som råkade uttrycka sig så om folk hon bjudit på fest, inför folk som inte var bjudna, inte för att hon inte tycker om de senare...)

Sen kommer jag bara vara medlem. Insåg just att det kan ha fördelar. Plötsligt får man tycka en massa. Kan skriva insändare till tidningen Kollega och engagera sig fackligt. Eller kanske i den i helgen nybildade Kräftnämnden. (Där får inte Terez vara med. *S*)

måndag 13 oktober 2008

Dagens Elise

De borgerliga tankesmedjorna har gett borger­ligheten idel manliga ansikten. Få kvinnor släpps in i dessa herrklubbar, där grabbarna ofta citerar Ayn Rand och Hayek men få pratar om vintage och Mama.

Elise Claeson är i Svenska Dagbladet ledsen över att borgerligheten utestänger kvinnor och kvinnors intressen från politiken. Hon vill ha mer höga klackar och naturlig kvinnlighet.